Det smeknamnet eller ska. vi kalla det öknamnet har jag fått av min älskade make. Jag är supersnygg just ikväll. Det ser ut som jag har hela kinden full med nötter eller har stoppat in en stor kola innanför kinden. Varför? Tandläkarbesöket!

Jag har nästan bestämt mig för att jag ska donera min kropp till medicinsk forskning när jag dör för jag måste nästan vara en egen ras eller nåt. Jag reagerar aldrig som alla andra. Det slår aldrig fel liksom, står det en sak reagerar jag tvärtom. Dagens tandläkarbesök är bara en sån incident i raden. Jag skulle laga en tand och fick i sedvanlig ordning en bedövningsspruta. Jag ogillar sprutor och borrar men blev glatt överraskad för jag kände ingenting alls. Skönt hann jag tänka innan jag kände att bedövningen tog. Bara det att det tog lite konstigt. Det kändes som jag svullnade???!?! Nu ser man inte så mkt i tandläkarstolen så jag tänkte inte så mkt på det mer än att det kändes konstigt, ovanligt. Tandläkaren muttrade som tusan att han ingenting såg, sugen vägrade fastna och tandsköterskan fick hålla ut munnen med en hake men jag tänkte ändå inte på det- då! Tanden lagades och jag betalade. Sköterskorna i kassan tittade lite extra på mig. Ute i bilen tittade jag på mig själv och hela kinden har svullnad upp och är tre ggr så tjock. Jag kunde inte bita ihop utan att kinden kom emellan. Kul- not! Jag styrde kosan hem för det finns inte så mkt mer att göra. Eftersom det inte gjorde ont när han stack så lär det inte vara ngn nerv som spökar för det känns i såna fall. Alltså måste jag ha reagerat på själva sticket eller en allergisk reaktion. Väl hemma skärskådade jag lite noggrannare och jag insåg att det är ännu mer svullet nu. Inte bra kanske??? Så länge det inte vandrar bakåt mot svalget så är det bara att ta det lugnt. När bedövningen börjar släppa insåg jag att det gör ont. som FAN! Inte tanden alltså utan kinden. Det gör tydligen ont när man är så där svullen?!?!?!??? Det var bara att bita i det sura äpplet och ta en migräntablett för alvedon hade inte hjälpt alls. Det gör liksom ont ändå nu trots att jag tagit vad brorsan brukar beteckna som knark men om jag bara låter bli att röra kinder så känns det helt okej. Ska bli spännande att se hur fint jag mår i morgon bitti??? Är jag fortfarande lika svullen??? Än så länge har det inte minskat men jag funderar på att ta en antihistamintablett för jag har fått ont i magen och kroppen kliar så jag gissar på en allergisk reaktion. Jag har reagerat på en viss sort bedövningsmedel förr men inte så här utan mer hjärtklappning, yrsel och sånt och då varit snabbt övergående. Ja, ja, den som lever får se 

I dag på eftermiddagen åkte Emma hem med en kompis för att sova över och gå ut och trick or treata där. Hon var borta några timmar och ringde vid åtta för att säga god natt. En timme senare ringde hon igen och ville komma hem. Pappan i den familjen skjutsade hem henne så nu är hela familjen fulltalig igen   

Idag skulle jag ha suttit i universitetsaulan och lyssnat på en rad föreläsningar. De brukar vara allt ifrån riktigt bra till usla. Det lär jag få höra om imorgon misstänker jag eller när jag nu kommer tillbaka. Idag är jag hemma och vabbar. LInnéa är toktrött igen. Hon är för trött för att hitta på nåt och går bara runt och gnäller hela tiden. Hon vill vara med Emma och Wilma i spelhålan men får inte. Jag misstänker att jag nog får ta en runda med henne och försöka hitta på nåt.

Idag hade jag tänkt att städa. Det ser inte vackert ut efter en helg hemma med alla barn.  Igår var jag dessutom hos mamma och lagade mat för hela veckan. Det är lite enklare att laga mat om det finns en kök  Appropå kök så går det framåt. Vi har fått tapeter nu...

  Här kommer vi ha ett litet bord och några stolar.

Nu är det dags att åka till IKEA och fixa skåp och sånt. Vår skiss vi hade gjort på IKEAs hemsida försvann ut i cyberrymden så den måste göras om. Det är lättare att veta vad man ska ha om man iaf har en skiss. Måste mäta köket först bara... Vi har ju bra hjälp nu också. En hantverkare kom och knackade på häromdagen och ville hjälpa till lite    

men jag börjar ana att han inte är så duktig eftersom han gärna äter färgen, suger på rollern och smular i brödsmulor i färgen också  Dessutom leker han någon konstig lek med hinken?!?!?!..        

Ida har tagit bilderna så de är rätt suddiga. Det är inte du som ser dåligt  

Jag fuskar lite idag också. I vanliga fall när jag är hemma brukar småbarnen också få vara det. Idag åkte de iväg till dagis ändå. Dels behöver LInnéa lugn och ro. Säga vad man vill men det är inte lugn och ro med en femåring och en tvååring i huset  Dessutom har jag en tandläkartid som jag ogärna missar. Det blir så dyrt då. Ja dyrt är det bara att tänka på tandläkaren men jag betalar hellre för att gå till tandläkaren än betala lika mkt och slippa även om det sista alternativet är rätt lockande ibland med .

Det visste ni inte om mitt jobb va att vi måste hantera rå, fryst, olagad mat, poledansande mattanter som tycker det är ett bra sätt att hantera konflikter och så som grädde på moset en förälder som hotar andra elever mitt i alltihopa för att sen krydda anrättningen med ett par poliser som får reda ut detta tillsammans med rektor. En alldeles vanlig dag inom dårhuset skolan  Undra vad rektorn tyckte om sin dag på jobbet. Undra om mattanten tänker ta upp sin bevisade kunskap i dans i sitt CV

Om du lyckats missa denna nyhet så finns den att läsa här  Behöver jag säga att den gav upphov till långa och roande diskussioner på jobbet igår morse när vi läste den??? Och nej, vi jobbar inte på nämnda skola. Jag tror att vi hade kunnat hålla oss för skratt då.

Idag ska tydligen jag och Mårten bli bjudna på mat av EMma. Hon har skrivit på menyn(hemlig) i flera dagar och kokat ihop nåt med mormor. Nu har hon åkt ut dit frö att laga den antar jag och sen kommer mormor hit och är barnvakt om jag förstått det rätt för att vi ska få äta i lugn och ro utan att Mårten stressar upp sig och blir arg för att småbarnen inte sitter still(Emmas ord). Det stämmer tyvärr, det är inte så roligt att sitta och äta med honom för han är arg mest hela tiden   

Innan det är dags för middag ska jag ta och städa lite mer, tvätta massor och fösa runt lite barn från det ena rummet till nästa  . Just nu håller Ida och Erik på att leka, Linnéa sitter som ett folkilsket bi i soffan och väntar på att få ett utbrott. Lika bra låta henne vara antar jag så får vi se vad som händer. Med lite tur kanske hon tar sig en tupplur och vaknar på sitt sedvanliga glada humör igen  

Alltså nu blir jag förbannad. Vi har fått tre husockupanter här hemma och de driver mig till vansinne. De stökar till ngt förbannat, städar aldrig upp efter sig och inte ser jag dem heller för de är osynliga tydligen!?!?!?!   Kanske lika bra för OM jag skulle få syn på dem ansvarar jag inte för mitt agerande! Även om ingen kan se dem så vet tydligen alla barn exakt vilka de är och vad de heter. När jag kommer hem från jobbet, som idag och hela vardagsrummet befinner sig i upplösningstillstånd... Täcken ligger på golvet, äppelskrutt/apelsinskal på täcket, massor med kartonger ligger sönderspintade på golvet i mer eller mindre små bitar, plastglas, bestick, tallrikar ligger överallt och mitt i allting har de hällt ut juice, smulat brödsmulor och kastat matrester på golvet. När jag så får ett utbrott på barnen över hur det ser ut efter en eftermiddag hemma själva, då får jag veta namnet på dessa husockupanter. De heter Någon, Ingen och Inte Jag, dessa sakramentskade fårskallar. Denne Någon, Ingen och Inte Jag kunde väl ha diskat istället, eller dammsugit upp blomjorden, skurat badrummet, slängt sopor så jag hade sluppit när jag kom hem från jobbet kan man tycka istället för bara stöka ner men nä då, den skon passar visst inte  

Vissa dagar är det ett evigt flängande och då sitter man i bilen och undrar om man verkligen är riktigt klok, om man verkligen ska jobba heltid eller inte. Å andra sidan så är dessa dagar sällan på en bestämd veckodag utan flaxar lite fram och tillbaka vecka för vecka och då spelar det inte så stor roll hur man gör.

Idag har varit en flängdag. Morgonen som i vanliga fall brukar vara lite småköriga hade verkligen kunnat utvecklats till en katastrof. En vanlig dag så lämnar jag i skolan strax före åtta, dagis vid åtta och sen åker jag till jobbet. Idag skulle jag lämna på skolan, dagis, hörselskoj i Salabackar och vara på jobbet ungefär samtidigt för utvecklingssamtal. Barnen åkte i säng lite extra tidigt igår för att orka upp idag. Kl 6 väcktes alla och sen var det full rulla hela morgonen men kvart över sju var nog alla klara  Barnen kan om de måste! 7,40 lämnade jag på skolan och sprang in för att leta efter ett par regnbyxor till Linnéa som hon tappat bort. Vidare till dagis för att sen ruscha vidare i morgontrafiken till Johannesbäcksskolan, hitta en parkering och gå bort till skolan. Linnéa skulle lämnas själv idag vilket kändes lite nervöst för både henne och mig men hon sade åt mig att gå så då gjorde jag det. Jag rejsade till samtalet på jobbet och kom nästan i tid . Vid lunch var det sen dags att sätta sig i bilen igen, åka till hörselskoj för att hämta upp Linnéa som lekt med en annan tjej, tittat på teater som de äldre barnen satt upp och när jag kom hade de avslappning. Vi stannade kvar där en stund sen  eftersom det var föräldrafika, pratade lite med lärarna, de andra föräldrarna och  kikade lite på barnens lek innan vi slängde oss i bilen igen, släppte av Linnéa hemma med mormor och så tillbaka till jobbet igen frö att fortsätta eftermiddagens utvecklingssamtal. Det är kanske tur att vi har samtalsvecka den här veckan eftersom tisdagen var det möte på skolan och nu var det hörselskoj. Nästa vecka är det möte med hörcentralen också men sen tror jag att det är lugnt ett tag igen. Ska bara boka in ett möte med rektor för Pilskolan eftersom vi söker dit men jag vet inte om jag behöver det... Jag har inga direkta frågor egentligen.

Däremot är det alltid intressant att få en pratstund med Linnéa. Idag efter skolan så kom det fram att hon inte vill börja på pilskolan för hon kommer inte vara som alla andra. Alla andra har happar men inte hon. Vi pratade lite mer fram och tillbaka och jag berättade att alla barn där faktiskt inte har happ utan vissa går där för att de har talsvårigheter också och således hör utmärkt. Jag undrar om det inte är så hon känner innerst inne egentligen, att hon aldrig hör hemma ngnstans? Hon hör för dåligt för att passa in i den hörande världen och för bra för att passa in i den hörselskadade världen  När vi diskuterar såna här frågor så dyker det upp en väldigt liten och väldigt ledsen tjej. Det är väldigt stora frågor för en liten tjej på 7 år att hantera. Önskar jag kunde hjälpa henne med det. 

Igår hade vi vad som verkar så här långt det sista mötet angående Linnéas skolsituation. Det finns liksom inte så mkt mer skolan kan göra så vi fyllde i ansökan tillsammans igår och sen skulle rektor ta hem och fylla i formaliat igår kväll för att skicka in den. Ansökan skickas in som ett akutärende tydligen med förhoppning om placering snarast snarare än i höst. Det känns lite jobbigt måste jag erkänna. Just nu går det åt rätt håll för Linnéa. Hon orkar mer i skolan men priset är ganska högt. Hennes kompisrelationer får stryka på foten, hon får inte ha just några aktiviteter mer än simskolan som VI FÖRÄLDRAR bestämt. Hon blir begränsad i sin fria lek för att hon inte orkar, måste gå och lägga sig tidigt varje kväll. Dessutom inser jag också att vi kan inte begära mer av skolan. De ger henne ett eget rum där hon får gå undan, hon får specialbehandling flera ggr varje dag i samband med maten, mellanmålet, samlingarna. De anpassar i princip fritidsverksamheten runt Linnéa även om alla barn mår bra av det för ljudnivån är skyhög för alla, inte bara Linnéa. J, LInnéas resurs tillika fritidspersonal berättade att många av barnen håller för öronen flera ggr varje dag på fritids. Inte undra på att Linnéa blir trött! Jag är otroligt tacksam mot skolan som verkligen gjort sitt bästa men jag blir ändå lite ledsen att det inte räcker till, att LInnéa ska tvingas iväg till en resursskola som hur bra den än är inte är samma sak som att gå i skolan nära hemmet, ha kompisarna nära. MEN trots allt är det itne säkert att Linnéa får plats på Pilskolan. De kan anse hennes behov som för små för trots allt så HÖR hon bra på sitt enda öra. Hennes problem är orken pga att hon måste koncentrera sig så mkt för att höra, för att sålla det hon behöver höra från det andra sorlet. Hon är dessutom mkt ljudkänslig och därför så hjälper inte hörselhjälpmedel just nåt heller  

Tills vidare pratade vi också om skoltiden NU. Anders, vår mkt kloka hörsellärare tipsade om att vi ska schemalägga Linnéas frånvaro, dels för att hon inte ska behöva bli såååå himla trött och krascha men också för att se om det kanske kan minimera frånvaron totalt. Om hon får en fm eller em eller en dag lite nu och då när hon är trött men inte helt slut så hon får vila upp sig och sen komma tillbaka. Det tycker jag låter klokt men hur sjukt känns det inte att sitta som lärare att planera sjukfrånvaron  .

Nu sitter jag lite och funderar fram och tillbaka på hur mkt jag ska jobba... Ska jag jobba heltid verkligen??? Linnéa mår inte så bra av det. Ida däremot frodas för hennes dagar ser likadana ut dag efter dag efter dag. Men det kanske man kan lösa ändå??? Jag själv är tudelad. Jag tycker att det är skönt att komma hemifrån, få vara vuxen, få umgås med vuxna och mindre vuxna elever. Jag kommer ifrån allting hemma och får bättre ork/tålamod och bättre ekonomi. Å andra sidan så vill jag vara hemma mer, hinna bättre, finnas där för barnen i högre utsträckning.

Det leder oss osökt in på ett annat diskussionsämne igår. Avlastning. För många år sen togs ämnet upp från vår kuratorskontakt vi har men då kände jag inte att det behövdes. NU däremot börjar det kännas befogat. Frågan är bara hur man går tillväga? Hur ska denna avlastning ske? Vem ska avlasta, mormor, kusinen från landet eller ngn helt utomstående som kommunen(antar jag) ordnar? Får jag själv bestämma så skulle avlastningen vara på två sätt. Dels en som frigör massa tid till barnen i form av städ(jodå det är tydligen möjligt) och dels att kanske en gång i månaden eller några timmar ibland få göra nåt med ngt av de andra barnen en och en. Nu begränsas vi rejält av Linnéas ork och Idas oförmåga att göra spontana saker utan att hon blir alldeles hyper. Det tål att tänkas på och jag funderar på att slänga iväg ett mail till nämnda kurator. Hon borde veta kan man tycka...

Den här veckan är det internationella EBveckan. Hjälp till att sprida ordet om denna hemska sjukdom och gör så forskning börjar bedrivas för att alla dessa barn ska slippa lida. Alla kommer vi väl ihåg lilla Tille som Aftonbladet berättade om i sina artiklar för några år sen. En lite kille som sakta men säkert dog av näringsbrist orsakade av att såren i hans kropp gjorde att han inte kunde äta. Tille är inte ensam, Det finns fler barn i Sverige som har fått samma eller liknande diagnoser. En är Elly och en annan lilla Hugo som man kunde hör om på Karlavagnen häromkvällen.  Båda har den dödliga diagnosen, båda lever sina liv i smärtor. Båda har också föräldrar som kämpar dagligdags för sina barns skull.

Nu skulle jag vilja ha den! Jag satt och kollade mailen på jobbet när jag hör ett konstigt ljud utanför fönstret. Jag tittar ut och ser en ekorre som klättrar upp för stegen upp till taket  Ekorren bor i en fågelholk på gården vad det verkar och är rätt tam för även när vi går ut till bilen eller eleverna står ute och "luftar sig" så brukar den springa fram och tillbaka. Vi har en ek på gården som innehåller massor med godis om man är en ekorre liksom.

Vi har ett annat "husdjur" här också. En svartvit katt som trivs på vår gård. Lite extra mysigt är det under bilen när det regnar eller på huven på morgonen. Det gäller att se upp för jag skulle ogärna vilja köra på en så fin katt men än så länge drar den från bilen när vi kommer så jag törs nog gissa på att den förstått att bilar är farliga, ffa. i kombination med människor