Idag är Erik äntligen tillbaka i skolan igen. Han har varit borta i lite drygt en vecka, 8 dagar, tror jag det blev. Tur att mamma finns som kan ta sjuka barn för vabba i en vecka hade inte varit så lyckat på jobbet. Igår var tre av 5 personal borta från jobbet. Det är inte optimalt om man säger så.

Igår hade vi den stora mötesdagen. Först ut var överlämningen av LInnéa inför högstadiet. Jag törs nog slappna av lite nu. Det var inte prat om annat än att hon skulle gå kvar på sin resursskola men däremot kan hon komma till hemskolan en gång i veckan för att hålla någon sorts kontakt med sin hemklass. Hon kanske kan hitta lite nya kompisar där för ingen av tjejerna i hennes hemklass nuhar valt den skolan. Vi diskuterade lite fram och tillbaka vad Linnéa skulle gilla för ämnen. Det är lite klurigt för hon tycker liksom om alla ämnen i skolan. Hon gillar skolan. Hon vill lära sig och då spelar inte ämnet någon roll. Däremot föreslog vi att det kunde med fördel vara NO-labbar då eftersom just labbsal inte finns på resursskolan. Vi får se hur det går och hur Linnéa ställer sig till förslaget. Hon skulle dit och träffa klassen i maj på karuselldagen. Vi får en klasslista också så får vi se om hon kommer känna ngn.

Efter mötet var det dags för nästa besök. Emmas utredning började igår. 2,5 timmes testande av hennes alla exekutiva och kognitiva funktioner gjorde att jag fick hem en väldigt trött tonåring. Så trött att hon faktiskt glömde fotbollsskorna hemma när hon åkte på träningen   Det ställde till det för mig som var med Erik på musikleken igår. Honom kan man inte gärna lämna ensam där så Linnéa fick rycka ut och sitta med honom så jag kunde åka iväg med skorna till träningen. Snart börjar träningen utomhus på fotbollsplanen precis vid oss. Det ska bli skönt! Inget mer flängande över hela stan för träning. Å andra sidan blir det flängande över hela Uppland för matcher då istället  

Jag har ingen aninng om vad jag ska skriva så nu får tangenterna prata åt mig. Det brukar bli bäst så.

Jag har levt på den här jorden i 40 år. Jag har varit lärare i 15 år. Jag har mött tusentals människor i olika sammanhang. Det har vi alla gjort. Vissa trivs vi ihop med andra hyser vi en oförklarlig antipati för. Personkemi helt enkelt. Det finns ingen människa som är fel men vi är olika. Det är styrkan i att vara människa. Styrkan av mångfalden.

Däremot har jag funderat mkt på en sak. Det här att vara annorlunda. Lite mer annorlunda än alla andra som ändå hittar sin plats i flocken. Att vara så pass annorlunda att man inte passar in men utan att det för dens skull finns ngt påtagligt "fel" på en. Man har inte massa diagnoser som gör att man inte klarar av människors olika uttryckssätt utan bara att man är lite annorlunda. Man kanske inte tar livet med en klackspark? Man kanske inte tycker att man behöver lägga så stor vikt vid om nageln gick av eller om tröjan sitter lite konstigt över axlarna. Man kanske bara är lite mer allvarlig och har förmågan att se lite vidare perspektiv än sina medmänniskor?

Jag är till viss del sån. Jag orkar faktiskt inte bry mig om småsaker. De är just småsaker och inte viktiga. När mina tjejkompisar i tonåren fjantade runt och kråmade sig framför speglar och killar gjorde jag det inte. Jag pratade med killarna istället. Vi var kompisar. Jag var rätt omogen på många sätt absolut men jag var ingen tjejtjej. Jag tyckte då och tycker fortfarande är det är rätt tramsigt. Oviktigt. Oviktiga saker lägger man ingen vikt vid.

Det har sina fördelar också. Jag orkar inte heller lägga så stor vikt vid människors egenheter. De är som de är. Eftersom de är förhållandevis oviktiga så är de heller inget jag fokuserar på. Jag är hyfsat tolerant mot andra människor på grund av det. Jag retar mig inte på andra människor. Det är en fördel. En nackdel är att om personkemin inte fungerar så försöker jag inte ens. Funkar inte den så är det kört. Det är inget fel på människan ifråga men jag behöver inte ha med hen att göra.

I skolan var det en stor nackdel att vara annorlunda. På rasterna. Inte på lektionerna. Jag hade inga direkta kompisar i klassen. Jag valde ut mina kompisar från andra klasser och såna som var äldre än mig. Inte för att de var just äldre eller gick i annan klass utan för att jag inte såg ngn vits med "kacklet" i klasssen. Återigen, det är inget fel på kackel men jag såg ingen anledning att hålla på så. Det blev det klassiska "Kaka söker maka!". Jag tyckte det var oändligt mkt roligare att sitta och diskutera politik eller andra saker än att diskutera smink och killar.

Allt efter man mognar så hittar man sin roll i gemenskapen. Jag har inte jättemånga vänner idag heller. Jag har några få. Några få vänner som jag vet att jag kan lita blint på. Jag orkar inte ha massa kompisar utan går återigen direkt på hårdvaran. Det blir väl inte lättare av att jag är en introvert person. Eller blyg/tyst brukar det sammanfattas om du inte vet vad det är. Det är mkt mer än blyg men ändå. Jag är ohyggligt blyg också.

Att vara jag har jag ändå accepterat. Däremot har jag i alla år undrat varför är det "fel" enligt samhällets normer att vara så här? Att vara introvert, att sålla bort sånt som är oviktigt och satsa på det som är meningsfullt? Varför är en extrovert person mkt mer "värd"? Varför tas extroverta personer mer på allvar? Varför är de normen för hur vi ska fungera i samhället? Hur kan det vara mer okej att skrika rätt ut i klassrummet eller åma sig över att mascaran runnit ner på kinden eller man har en dålig hårdag än att försöka driva en  ordentlig diskussion om feminismens roll i samhället, eller alla människors lika värde, eller hur vi kan tilllåta oss att tycka att vi har rätt att stänga gränserna till EU när miljoner människor är på flykt för sina liv?

Varje dag ser jag på nära håll hur mkt lättare det är för unga människor som är mainstream. Jag ser också hur otroligt svårt det är för de människor som på något sätt är annorlunda. Som sticker ut på något sätt. Varför kan vi inte ha ett samhälle där alla människor får plats? Där alla människors uttrycksätt, åsikter och värderingar är lika mkt värda oavsett vem som levererar dem?

Efter månaders kamp fick jag följade brev idag och ni kan inte förstå vilken lättnad det är!

"Hej igen!

Däremot kan jag berätta att LInnéa i år skriver nationella proven för åk 6. Nästa veckan är det visst matten och vi får se hur det går. Hon övar inför nästa år när hon går i åk sex på riktigt. Hittills har allting gått bra och varit ganska lätt säger hon. Hon är duktig i skolan så jag är inte förvånad.  I SO, svenska, NO, och många andra ämnen så ligger hon på åk sex. Matten har ett moment som hon inte gått igenom själv än men säkert snappat upp i genomgångar med klasskompisar så vi får se. Hon verkar ha fått allt bra från pappa och allt bra från mig. Mitt läshuvud och pappans mattesnille/händighet. Hon kom hem med en bricka från slöjden häromdagen. Den klår iaf min bricka jag gjorde på slöjden  Enda gången jag är händig är i köket. Får tacka farmor för det! Öönskar jag fått hennes städgeni också men tyvärr inte.

Hela hösten har jag mailat rektorer på olika högstadieskolor för att om möjligt få en kontakt och kunna boka in ett möte. Orsaken? Linnéa börjar högstadiet nästa år. För alla oss är det ett stort steg att gå från mellanstadiets trygghet till stora, osäkra världen på högstadiet. Det är massa val som ska göras, beslut som ska fattas, ansökningar som ska göras. Det är om man har en vanlig unge som fungerar som alla andra.

Det har inte jag. Jag har en unge som går på en resursskola. Hon har gått där sen åk 1. Hon går där för att hon är hörselskadad. Beroende av teceknspråk för att orka tolka omvärlden eftersom hon oftare och oftare faktiskt inte orkar höra. För oss hörande låter det jättemysko men Linnéa orkar inte höra. För henne är det bara en massa kakafoni av läten och bland alla dessa läten finns ett speciellt ljud som hon ska lyssna på. Vi med två öron fungerar som så att vi har stereohörsel och vi kan också rikta vår hörsel. Vår hjärna talar om för oss vilka ljud vi ska lyssna på. Det är nåt som hjärnan utvecklar under tidig barndom har jag förstått och det är också en egenskap som jag själv saknar eftersom jag själv hade en väldigt begränsad, periodvis icke existerande, hörsel som väldigt liten. Jag hör dock med båda öronen så jag klarar mig ändå okej om jag bara undviker högljudda, stökiga miljöer. För Linnéa fungerar det inte. Hon går i en klass med sju elever totalt och i lokaler som är specialanpassade för hörselskadade med allt vad det innebär i ljudabsorbenter, dämpande bord, genomtänkt möblering mm. Hon orkar inte ens med dessa ljud. Hon använder hörselkåpor i klassrummet och när hon kommer hem stänger hon in sig i sitt rum för att få vila. Det är ändå i en miljö där alla lärare använder teckenspråk/tecken som stöd beroende på egen kunskapsnivå så hon behöver inte lyssna för att få in faktakunskaperna och instruktionerna. Men det låter hela tiden. Stolar knarrar, skor stampar, pennor som knackar och skrapar, någon som rör sig på stolen eller i rummet, dörrar öppnas och stängs, böcker som tappas, röster som pratar osv

Enligt skollagen så har hon rätt till det stöd som hon behöver för att klara målen i läroplanen. Jag kan skollagen. Jag kan den rätt bra faktiskt, ffa när det gäller barn med särskilda behov eftersom det också är mitt jobb. I den perfekta av världar skulle det inte vara ett problem. Synd att vi inte bor i den perfekta världen bara...

Den världen vi lever i heter Uppsala Kommun. I Uppsala Kommun går det till så att rektor ska fatta beslut om och i så fall var elever ska gå i skolan och vilket stöd de har rätt till. Det är för övrigt samma rektor som ska betala för kalaset. Uppsala kommun är inget undantag mot alla andra kommuner i det fagra, avlånga land. Kommunen måste spara pengar. Mkt pengar. En placering på resursskola är en dyr histora. Fasligt dyr faktiskt,men alternativet är ett misslyckande i skolan, sämre förutsättningar på arbetsmarknaden och sämre möjlighet att läsa vidare på universitet eller ens för att klara  gymnasiet. Studier på hörselskadade visar att alldeles för många, långt över rikssnittet, hoppar av skolan i förtid. Orsaken? Bristande resurser i individstödet.

Varken Uppsala kommun eller i någon annan kommun i detta land har en skola som är likvärdig för alla elever, dvs att alla elever får det stöd de behöver för att uppnå målen. Orsaken? Det krävs oerhört mkt av föräldrarna. Föräldrarna ska själva vara villiga och kunna driva frågan. De ska vara jurister för att kunna påpeka brister i åtföljandet av skollagen, specialpedagoger för att kunna förstå hur deras barn påverkas av olika situationer, läkare/medicinskt kunniga för att få rätt läkarbeslut och formulering i alla läkarintyg och klara av att samordna vårdens alla delar eftersom ingen inom vården har ett övergripande ansvar, kurator för att veta vilka olika blanketter som ska in var och när och väldigt driven i språket för att kunna prata byrakratska med höjdarna och bondska med bönderna som alla har sin del i beslutet och klara av att formulera sig i skrift beroende på vem man riktar sig till. Man bör dessutom vara beteendevetare eller psykolog för att förstå hur man ska prata med alla människor för vissa ska krusas och andra behöver man vara auktoritär mot för att få igenom sitt budskap. För att kunna veta det bör man vara haj på att söka fakta på datorer som avslöjar väldigt mkt om oss människor om man vet vad man letar efter, men man bör dessutom ha ett stort kontaktnät för att få samma information. Låter det lätt? Tro mig, det här är bara början!

Igår hade vi möte på  nuvarande hemskolan för att prata om skolbytet som ska ske i januari. Vi ska om en månad göra ett skolval, men ingen rektor vill prata med oss eller boka in ett möte eftersom det ännu inte är deras elev. Vi kan således inte veta om skolan tänker betala för placeringen i resursklassen eller inte. Vi måste chansa och sen hoppas att nya rektorn ska vara väl påläst om hörselskador och den konsekvens det kan ge samt vara villig att låta skolans ekonomi gå back för att bekosta en placering i resursklass. Annars kommer Linnéa bli av med sin plats där hon går nu och tvingas in i en vanlig klass där hon inte kommer klara av undervisningen. Jag kan nästan ta att ungen inte klarar skolan men värre är att hon kommer stänga in sig i sin trötthetsbubbla och sluta interagera med oss och alla andra. Innan vi bytte skolform så var hon för trött för att gå i skolan mer än ett par dagar resten av tiden var hon "sjuk" och hon orkade ingenting annat än sova/vila på fritiden. Hon orkade inte ens prata med oss i familjen. Hon var som man framställer autister i filmer som stänger ute alla andra. Jag kommer kriga för att inte hamna där igen! Nu har hon en fungerande skola, väldigt fungerande eftersom hon läser en åk över sin egen i många ämnen, och hon orkar ha en fritid med kompisar och fritidsintressen. Dvs hon lever som alla andra barn.

När vi satt på mötet igår fick jag höra vissa saker som fastnade i skallen. "Vi måste skapa ett prejudikat!" Det finns ingen praxis i såna här fall. Linnéas fall är helt unikt tydligen hur konstigt det än kan vara. Jag har inte dragit in jurister än men kommer vi dit så är jag inte bangen. Jag har en jurist som nog är intresserad att driva ärendet. Däremot har jag börjat maila resursteamsledaren och resurschefen i kommunen. Får jag ingen hjälp därifrån kommer jag gå högre upp. Däremot blir jag förbannad rent ut sagt eftersom vi föräldrar ska fasiken inte behöva göra sånt här! Det är inte mitt jobb som förälder att se till att mitt barn ska ha rätt till en likvärdig skola när det redan står i skollagen. Jag är kunnig, påläst och har kontakter men för alla andra föräldrar då som inte har varken möjlighet, resurs, kunskap eller förmåga? Skolan måste bli en skola för alla. Inte en skola för resursstarka barn och föräldrar!

PS) Vill man ha en konsult kan man hyra eller anställa mig. Du får leta för att hitta någon med större erfarenhet av barn med särskilda behov(hörselskada, psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionshinder, selektiv mutism,särskola/gråzonare mm) både på det privata planet men främst yrkesmässigt  

Det här med skolbyte har de senaste åren inte varit ett lätt beslut. Förr behövde man inte ens välja utan man blev anvisad en skola och så gick man där. Enkelt och bra. Idag är det en djungel! Vilken skola, vilket program, vilken inriktning är bara början på valet. Det är till gymnasiet. Inte lätt alls utan tvärtemot en djungel.

Om man inte börjat på gymnasiet utan går på grundskolan är det inte mkt lättare. Vilken skola och vilken profil är man intresserad av. Olika skolor är bra på olika saker. Strategiska val är inte ovanliga redan på högstadiet. Sen har vi de där andra eleverna. De där som har en hemskola men som bara är det på pappret för eleven är placerad någon annanstans. Linnéas hemskola är Gamlis men hon är placerad i hörselklass. Nästa år ska hon byta skola. Hemskola alltså- den där hon inte går. Det innebär att hon måste välja skola men inte bara skola utan vi måste välja en skola som vi tror är positiva till att hon får gå kvar i hörselklassen. Kruxet i kråksången att en sån placering är inte gratis. De kostar massor. Skolor vill inte ha elever som kostar massa pengar. De säger nej(det kallas platsbrist eller att man tagit hänsyn till avstånd e dyl) om vi först talar om hur landet ligger dvs att hon är hörselskadad och nu går i specialgrupp. Å andra sidan, om vi inte talar om förutsättningarna kommer planeringen igång för sent och då skiter sig allting. Det landar som det brukar landa. Anvisningsskolan får ta emot eftersom ingen annan skola vill ta emot och sen är det upp till rektor där att besluta om placering i specialgruppen. Förhoppningsvis lyssnar rektorn på hörselpedagoger, lärarna i specialgruppen och föräldrarna men det är långt ifrån säkert. Å andra sidan, om vi har sån tur att hon får gå kvar i sin klass där hon går nu så borde hon ha större chans att få gå kvar hela högstadiet och då kan jag slappna av. På måndag ska avlämnande skola ha elevhälsomöte med hörselpedagogen och mig för att formulera oss inför skolvalet inför nästa år. Jag hoppas det blir bra för Linnéa kommer aldrig klara av en vanlig klass. Hon blir helt slut efter en timme nu när hon är på besök i sin hemklass på tisdagarna.

Här i Uppsala finns en hel massa gymnasieskolor. Efter privatskolornas uppkomst så är det väldigt många fler än när jag gick gymnasiet. Tur det eftersom jag har beslutsångest de luxe. Nu finns det olika skolor som har samma program men ibland olika inriktning på programmen. Valen är oändliga.

Det har resulterat i att kommunala gymnasieskolan får färre elever=mindre pengar=behöver spara. Det dyraste är lokalerna så man har beslutat eller kommer besluta att man ska slå ihop flera skolor till en och samma, flytta vissa och tja, det är kommunen vi pratar om här så besluten är ogenomtänkta i bästa fall och katastrofala i andra fall.

Ett av besluten är att flytta vissa utbildningar till Jällagymnasiet. Jälla är en fantastisk skola, bra personal och underbara elever. Jag jobbade där en termin och älskade det. Tyvärr är jag allergisk mot hästar och vissa pälsdjur. Trots att eleverna fick byta kläder mm och jag aldrig vistades i samma lokaler som djuren så reagerade jag. Jag är inte speciellt känslig ens utom mot just häst då. Jag reagerade massor. Jag fick eksem som jag aldrig har annars, astman var riktigt besvärlig, ögonen rann och jag fick även elsem pga tårarna under ögonen. Snyggt värre, verkligen.

När beslutet att man skulle flytta vissa verksamheter till Jälla reagerade jag just eftersom det inte är en allergifri skola. Allergiker är det många som är. Jag påtalade det för min chef som jobbar med just det beslutet. Om hon gick vidare med det struntar jag i men jag påtalade det, flera andra påtalade samma sak men ingen lyssnade. Förrän nu. Nu har ett klagomål kommit in med anledning av allergin och det håller på att utredas på rätt hög nivå.

Ursäkta men hur ogenomtänkta kan beslut tillåtas bli? Vi har en skola där man arbetar med naturbruksprogram. Gissningsvis så är dessa elver intresserade av just den biten av arbetsmarknaden. De gillar antingen djur, kor, skogsbruk, jordbruk och liknande. Har man bestämt sig för att jobba där vet man med stor sannolikhet att man nog inte är allergisk mot päls, häst, kor, spån, hö, halm eller vad det nu är som finns inom skog-/jordbruk, hästkötare mm. Då är det en underbar miljö att gå i skolan där. Man vet vad man ger sig in i. Om man väljer att läsa fordon, IM eller Sär kanske man faktiskt är allergisk och tja, då får man gå där bland alla allergener vare sig man vill eller inte. Logiken i det är....???? Ibland kanske man måste låta en skola få behålla sin särart och sitt geografiskt åtskilda läge av en anledning. Det kanske är mer ekonomiskt att slå ihop men är det alltid bra, vilka konsekvenser/risker blir det? Den frågan måste man våga ställa sig. Det har uppenbarligen inte blivit gjort i det här fallet. Eller ska vi vara ärliga? Det handlar om kommunen. Sker det någonsin?

Jag har förstått att det är FN dagen idag. Det tycker jag är viktigt att uppmärksamma och en alldeles utmärkt tillfälle att göra barn medvetna om levnadsvillkor och politik ute i världen. När jag gick på gymnasiet fick vissa av oss elever i uppdrag att representera varsitt land och som det landets representant skulle vi hålla ett tal/föredrag inför hela aulan fullsatt med folk. Under två år på skolan har jag inget minne av att det hände nåt speciellt men sista året blev jag utvald att representera Sydafrika. Jag skrev samtidigt ett specialarbete om just det landet och det fick skrivas och skrivas om eftersom det var mitt i valrörelsen. Den valrörelse som valde Mandela till president. Det var innan internet och innan datorer var allmän egendom så jag satt vid skolans lånade dator, hade radiosändingen på och skrev och skrev och skrev. Jag har nog aldrig slitit så hårt för ett arbete förr eler senare men å andra sidan har ingen lärare lyckats få mig att prestera som den läraren fick mig att göra heller. Han var helt fantastiskt. Han drev mig vidare och vidare och kraven var skyhögt ställda och han satte mig på prov om och om igen. Shit vad roligt det var och utmanande. Det är nog faktiskt enda gången i mitt liv som någon haft sån otrolig tillit till att jag skulle klara vad som helst. Han drillade mig till en femma i ämnet och jäklar vad stolt jag var. Den femman följdes sen av femmor i hälften av mina lästa ämnen och resten fick jag fyror i. Inte illa pinkat! Ett betygssnitt på 4,5. Det går att leva med.

Iaf fick jag i uppdrag att hålla ett tal i aulan på just FN-dagen och presentation mm fick jag styra över själv. Jag tillsammans med min dåvarande bästa kompis trollade fram en militäruniform var, jag gick fram som general över landet och bakom mig stod kompisen Helena, äntrade podiet och höll mitt tal som handlade om apartheid. Inte om hur dåligt det var utan jag var en vit militär före valet. Jag stöttade andra sidan. Jag har ingen aning om vad jag sade alls faktiskt. Lite minneslucka där så jag gissar att jag var galet nervös. Det kommer jag inte heller ihåg.

Den debatten kommer leva med mig för resten av livet. Inte vad jag sade utan ATT jag sade nånting. Att jag dels vågade så klart men okcså självkänslan jag fick genom att någon annan utmanade mig. Någon annan trodde på mig. Det var en bra FN-dag. det var ett bra genomförande och med viktigt innehåll.

FN kan man också uppmärksamma på många andra sätt. Genom att prata om olika länder, visa bildspel och filmer, servera mat från olika länder osv. Allihopa är bra sätt. Sen finns det mindre bra sätt. Det sättet får nog Gamlissskolan stå för idag. Tanken är god men det känns som man nog inte tänkte hela vägen fram eller så gick inte hissen hela vägen upp när detta planerades.

Häromdagen fick vi mail om att skolan skulle fira en FN-dag. Det hade man bestämt att man skulle göra genom att barnen skulle lottas till olika världsdelar där man skulle få prata om hur det är i just den världsdelen. Det är sen jag börjar fundera för sen ska barnen inte bara prata om detta utan man ska få äta efter sin världsdel. Nordamerika får äta panpizza eller om det var hamburgare, Asien får äta stekt ris och Afrika bönor och ris och man får inte ta om av maten utan en portion. Dessutom fick inte barnen ta med sig någon frukt på fm för det vore bra om de fick känna sig lite hungriga och tänka på hur andra också får gå hungriga...  

Här börjar jag fundera på om någon haft lite otur med tänkandet? På vilket sätt kommer mitt barn som inte får frukt tycka synd om andra barn som inte får mat? Att prova olika länders maträtter är bra och viktigt men att vissa barn får panpizza och andra ris med bönor väcker bara avundsjuka och inte empati. Är avundsjuka verkligen en känsla som vi behöver odla hos våra barn? För att väga upp lunchen skulle barnen få ett förstärkt mellanmål på eftermiddagen fick vi veta också.Då vet man redan på förhand att vissa kommer äta sämre?!

Med risk för att detta inlägg kommer bli en mindre bok så är min inställning så här. Barn ska absolut äta mat från andra världsdelar. Det ska ske med glädje, en del misstänksamhet kanske från vissa men mest nyfikenhet. Det ska serveras som en naturlig del av matinslagen på skolan precis som köttförssåsen, pannkakan och soppan. Bönor och stekt ris är inte konstig mat- alls. tvärtom äter vi det ofta och med glädje hemma. Vi äter tacos, kik'ärtsgryta, tikka masala och afrikansk böngryta med samma självklarhet som allting annat mer typiskt "svenskt". Däremot ska det inte serveras som en del av skolans sanktionerade orättvisedag. Då har man missat målet med så många meter att man inte ens befinner sig på planen.

Hade jag arbetat på skolan hade jag valt ett annat upplägg på en sån här dag. Jag hade pratat mer om människors livsvillkor i världen på många olika sätt. Det finns filmer, bildspel, berättelser skrivna som kan högläsas. Man kan inrätta en insamling av gamla pantburkar/kläder/leksaker som kan skänkas till ett förutvalt ändamål som kan vara ett barnhem, till ebolaoffren/fattiga och svältande i Afrika och Asien. Det finns ingen brist på ändåmål. Skolan kan skaffa ett fadderbarn eller stödja ett barnhem/skola. Här kommer maten in som en självklar del. En buffé med maträtter från olika världsdelar. Här skriker säkert matsalspersonalen i höga skyn men det gick ju uppenbarligen att servera olika rätter idag, eller hur???? Då  kan man också berätta om hur man äter maten i olika delar av världen. I Afrika äter man ofta med bröd istället för bestick och i Asien är inte pinnar helt ovanliga. Låt barnen prova!

Hur blev dagen då? Jag har ingen aning om hur andra upplevt det men jag vet att diskussionerna på facebook är i full gång. Inte så många är positiva ska erkännas. För egen del så har jag hela dagen varit beredd på ett telefonsamtal. Jag har ett barn med ett funktionshinder. Hennes funktionshinder är inte synligt utan hennes svårigheter är att hon inte klarar av förändringar så där väldigt bra. Förändringar i rutiner är faktiskt otroligt svåra att hantera för henne. Skolan är precis så fyrkantig och inrutat som hon trivs med och hennes fantastiska lärare hjälper henne genom att göra det precis så förutsägbart som det kan bli. Om det kommer förändringar och överraskningar reagerar hon. Ibland bara genom att speeda upp och bli ofokuserad men oftast genom ilska och frustration. Ibland kan frustrationen gå överstyr och hon tappar kontrollen. Då blir hon så arg att hon faktiskt inte vet vad hon gör. Efteråt blir hon otroligt ledsen och känner sig totalt misslyckad för hon upplever att det är hennes fel. Det är bara hon som inte klarar av förändringar.

Idag fick hon lotten Afrika. Jag vet inte vad de har gjort idag för det kan hon inte berätta. Det enda hon berättat om är att hon har varit ledsen. I matsalen idag grät hon men gick undan för att inte visa det. Hon fick bönor och ris. Eftersom skolan har jobbat stenhårt på att man inte ska slänga mat så tog hon bara en sked med ris och en böna för att testa om hon tyckte om det. När hon ville ha mer mat fick hon inte det. Jag har alltså en tjej som inte bara fått hela sin dag rubbad från rutinerna utan dessutom inte fick varken frukten på förmiddagen eller lunchen mitt på dagen. Hon anstränger sig så in i norden för att inte få sina utbrott i skolan. Ni kan inte ana vad det kostar henne och ilskeutbrotten kom aldrig men hon har gråtit i skolan idag. Det gör faktiskt ont i mitt hjärta. Vi hann inte ens ut i bilen innan tårarna kom. Hon grät och grät och grät. Jag sitter och väntar på utbrottet. Jag väntar på den där härdsmältan som innebär att hon totalt tappar kontrollen och slår sig själv och andra. Den där härdsmältan som innebär att hon får känna sig så totalt misslyckad eftersom det krävs att jag får sitta och hålla om henne/hålla fast henne från att ha sönder sig själv och andra. Vi har inte haft någon sådan sen i maj när hon fick medicinerna. Nu väntar jag på den. Bra jobbat Gamlisskolan!

Idag är alla barnen lediga. Mamma tar med sig dem ut till min moster Britten för att de ska få åka elbilar. Det tror jag nog att både Erik och Ida kommer gilla. Båda stannade lääääänge vid bilarna när vi var in på toysrus häromdagen och fastnade vid varsin. Ida ville ha en prinsessbil och Erik en, ja ingen bil kanske, men en traktor  Den killen älskar verkligen traktorer! Själv sitter man på jobbet och borde jobba. Vi har flyttat runt alla saker på jobbet och ordningen har återfunnits men utan att ha träffat eleverna och utan att veta vad de ska läsa för ämnen så blir det svårt att planera terminen. Jag får vänta och se helt enkelt och sen när allting kör igång får man det tokstressigt några dagar tills planeringen sitter och man kan njuta av det ett tag, tills ändringarna kommer  

När jag hämtade Erik på dagis igår möttes jag av en personal som var lite bekymrad. Hon öppnade med att säga att hon hade nåt att berätta. Gissa om min tankar rusade iväg. Vem har han bitit? Har han slagit nån? Det visade sig att vår lilla rymling har fortsatt sina fritidsaktiviteter även på förskolan. Igår hade en grind inte varit ordentligt stängd och Erik snabb som en vessla tillsammans med ett par andra småttingar hade smitit ut för att utforska världen. Världen i det här fallet var vattholmavägen... Vattholmavägen är i vanliga fall inte så våldsamt trafikerad även om många kör alldeles för fort. Nu när E4an är avstängd går omdirigeringen förbi oss och det är bilar hela tiden... Tur i oturen så kom det en kvinna som anade oråd och kollade barnen tills personalen kom dit. Ingenting hände men grinden är numera låst med hänglås så ingen utomstående kan öppna på kvällen. Det har varit ett problem att ungdomar kommer dit, dricker öl/äter pizza, har sönder leksaker och bord mm. Nu hade de lämnat grinden öppen. Personalen fick dock skrämselhicka och det förstår jag för tänk att behöva berätta för en förälder att barnen rymt och nåt hänt!

Igår var jag ut och gick en sväng. Det var inte uppmuntrande direkt för fy vad jag är i dålig form men skam den som ger sig. Det är bara på't igen. På sikt vill jag börja simma igen och träna vattengympa men var gör man det i stan? Enda stället jag hittar är rehabgympa och i Gottsunda. Friskis hade förr men inte längre och tiden finns inte för att sitta och åka genom hela stan till gottsunda heller. NU är det dock inget problem för jag tänker inte visa mig i baddräkt iaf. Ikväll tänkte jag fortsätta leka med min app på mobilen och göra ett träningspass till. Frågan är bara om det blir cykling eller om jag går igen? Först måste jag dock gå på mötet kl 19.

I måndags åkte jag på en sak som jag sluppit ett tag. Jag blev Yrsadagsansvarig för f-01. Det innebär att jag ska gå på planeringsmöten, skriva arbetsschema för laget och se till att alla kommer på sina pass. Inte så betungande även om många faktiskt skitit i att komma när de borde. DET är lite jobbigt! Att man kan missa ibland förstår jag. Minnet kan svika men när samma personer uteblir gång efter annan tror jag knappast att det beror dåligt minne. Selektivt minne möjligen  

Imorgon börjar skolorna igen. Ida ska skolas in på skolan och fritids. Hon jublade idag när jag berättade att hon börjar skolan imorgon. Gissar att hon kommer tjata hål i huvudet på mamma idag   Ska bli roligt att få höra hennes reaktioner imorgon kväll. Jag både ser fram emot och fasar för skolan på samma gång. Hur ska det gå för min lilla AjDiHejDi i skolan? Finns det någon resurs?Förmodligen inte eftersom jag ingenting hört. Kommer det skita sig fullständigt? Kommer hon få massa utbrott? Hur kommer skolan hantera det i såna fall? Jag vill verkligen inte få tillbaka min argsinta, hyperstressade och deppiga tjej som hon var innan hennes resurs på dagis gjorde entre. Jag vill fortsätta ha en glad och sprallig tjej. Jag önskar att skolan kunde vara lika bra som förskolan på dels resurs men även kommunikation. Herregud så dålig skolan är på att prata med hemmet om barnen. Allting ska skötas internt av nån konstig anledning istället för att samarbeta med föräldrarna och se dessa som en resurs istället för belastning. Jag hoppas att vi aldrig hamnar i samma sits med Ida som vi gjorde med Linnéa!