Alla inlägg under oktober 2014

Av Fia - 24 oktober 2014 15:59

Jag har förstått att det är FN dagen idag. Det tycker jag är viktigt att uppmärksamma och en alldeles utmärkt tillfälle att göra barn medvetna om levnadsvillkor och politik ute i världen. När jag gick på gymnasiet fick vissa av oss elever i uppdrag att representera varsitt land och som det landets representant skulle vi hålla ett tal/föredrag inför hela aulan fullsatt med folk. Under två år på skolan har jag inget minne av att det hände nåt speciellt men sista året blev jag utvald att representera Sydafrika. Jag skrev samtidigt ett specialarbete om just det landet och det fick skrivas och skrivas om eftersom det var mitt i valrörelsen. Den valrörelse som valde Mandela till president. Det var innan internet och innan datorer var allmän egendom så jag satt vid skolans lånade dator, hade radiosändingen på och skrev och skrev och skrev. Jag har nog aldrig slitit så hårt för ett arbete förr eler senare men å andra sidan har ingen lärare lyckats få mig att prestera som den läraren fick mig att göra heller. Han var helt fantastiskt. Han drev mig vidare och vidare och kraven var skyhögt ställda och han satte mig på prov om och om igen. Shit vad roligt det var och utmanande. Det är nog faktiskt enda gången i mitt liv som någon haft sån otrolig tillit till att jag skulle klara vad som helst. Han drillade mig till en femma i ämnet och jäklar vad stolt jag var. Den femman följdes sen av femmor i hälften av mina lästa ämnen och resten fick jag fyror i. Inte illa pinkat! Ett betygssnitt på 4,5. Det går att leva med.


Iaf fick jag i uppdrag att hålla ett tal i aulan på just FN-dagen och presentation mm fick jag styra över själv. Jag tillsammans med min dåvarande bästa kompis trollade fram en militäruniform var, jag gick fram som general över landet och bakom mig stod kompisen Helena, äntrade podiet och höll mitt tal som handlade om apartheid. Inte om hur dåligt det var utan jag var en vit militär före valet. Jag stöttade andra sidan. Jag har ingen aning om vad jag sade alls faktiskt. Lite minneslucka där så jag gissar att jag var galet nervös. Det kommer jag inte heller ihåg.


Den debatten kommer leva med mig för resten av livet. Inte vad jag sade utan ATT jag sade nånting. Att jag dels vågade så klart men okcså självkänslan jag fick genom att någon annan utmanade mig. Någon annan trodde på mig. Det var en bra FN-dag. det var ett bra genomförande och med viktigt innehåll.


FN kan man också uppmärksamma på många andra sätt. Genom att prata om olika länder, visa bildspel och filmer, servera mat från olika länder osv. Allihopa är bra sätt. Sen finns det mindre bra sätt. Det sättet får nog Gamlissskolan stå för idag. Tanken är god men det känns som man nog inte tänkte hela vägen fram eller så gick inte hissen hela vägen upp när detta planerades.


Häromdagen fick vi mail om att skolan skulle fira en FN-dag. Det hade man bestämt att man skulle göra genom att barnen skulle lottas till olika världsdelar där man skulle få prata om hur det är i just den världsdelen. Det är sen jag börjar fundera för sen ska barnen inte bara prata om detta utan man ska få äta efter sin världsdel. Nordamerika får äta panpizza eller om det var hamburgare, Asien får äta stekt ris och Afrika bönor och ris och man får inte ta om av maten utan en portion. Dessutom fick inte barnen ta med sig någon frukt på fm för det vore bra om de fick känna sig lite hungriga och tänka på hur andra också får gå hungriga...  


Här börjar jag fundera på om någon haft lite otur med tänkandet? På vilket sätt kommer mitt barn som inte får frukt tycka synd om andra barn som inte får mat? Att prova olika länders maträtter är bra och viktigt men att vissa barn får panpizza och andra ris med bönor väcker bara avundsjuka och inte empati. Är avundsjuka verkligen en känsla som vi behöver odla hos våra barn? För att väga upp lunchen skulle barnen få ett förstärkt mellanmål på eftermiddagen fick vi veta också.Då vet man redan på förhand att vissa kommer äta sämre?!


Med risk för att detta inlägg kommer bli en mindre bok så är min inställning så här. Barn ska absolut äta mat från andra världsdelar. Det ska ske med glädje, en del misstänksamhet kanske från vissa men mest nyfikenhet. Det ska serveras som en naturlig del av matinslagen på skolan precis som köttförssåsen, pannkakan och soppan. Bönor och stekt ris är inte konstig mat- alls. tvärtom äter vi det ofta och med glädje hemma. Vi äter tacos, kik'ärtsgryta, tikka masala och afrikansk böngryta med samma självklarhet som allting annat mer typiskt "svenskt". Däremot ska det inte serveras som en del av skolans sanktionerade orättvisedag. Då har man missat målet med så många meter att man inte ens befinner sig på planen.


Hade jag arbetat på skolan hade jag valt ett annat upplägg på en sån här dag. Jag hade pratat mer om människors livsvillkor i världen på många olika sätt. Det finns filmer, bildspel, berättelser skrivna som kan högläsas. Man kan inrätta en insamling av gamla pantburkar/kläder/leksaker som kan skänkas till ett förutvalt ändamål som kan vara ett barnhem, till ebolaoffren/fattiga och svältande i Afrika och Asien. Det finns ingen brist på ändåmål. Skolan kan skaffa ett fadderbarn eller stödja ett barnhem/skola. Här kommer maten in som en självklar del. En buffé med maträtter från olika världsdelar. Här skriker säkert matsalspersonalen i höga skyn men det gick ju uppenbarligen att servera olika rätter idag, eller hur???? Då  kan man också berätta om hur man äter maten i olika delar av världen. I Afrika äter man ofta med bröd istället för bestick och i Asien är inte pinnar helt ovanliga. Låt barnen prova!


Hur blev dagen då? Jag har ingen aning om hur andra upplevt det men jag vet att diskussionerna på facebook är i full gång. Inte så många är positiva ska erkännas. För egen del så har jag hela dagen varit beredd på ett telefonsamtal. Jag har ett barn med ett funktionshinder. Hennes funktionshinder är inte synligt utan hennes svårigheter är att hon inte klarar av förändringar så där väldigt bra. Förändringar i rutiner är faktiskt otroligt svåra att hantera för henne. Skolan är precis så fyrkantig och inrutat som hon trivs med och hennes fantastiska lärare hjälper henne genom att göra det precis så förutsägbart som det kan bli. Om det kommer förändringar och överraskningar reagerar hon. Ibland bara genom att speeda upp och bli ofokuserad men oftast genom ilska och frustration. Ibland kan frustrationen gå överstyr och hon tappar kontrollen. Då blir hon så arg att hon faktiskt inte vet vad hon gör. Efteråt blir hon otroligt ledsen och känner sig totalt misslyckad för hon upplever att det är hennes fel. Det är bara hon som inte klarar av förändringar.


Idag fick hon lotten Afrika. Jag vet inte vad de har gjort idag för det kan hon inte berätta. Det enda hon berättat om är att hon har varit ledsen. I matsalen idag grät hon men gick undan för att inte visa det. Hon fick bönor och ris. Eftersom skolan har jobbat stenhårt på att man inte ska slänga mat så tog hon bara en sked med ris och en böna för att testa om hon tyckte om det. När hon ville ha mer mat fick hon inte det. Jag har alltså en tjej som inte bara fått hela sin dag rubbad från rutinerna utan dessutom inte fick varken frukten på förmiddagen eller lunchen mitt på dagen. Hon anstränger sig så in i norden för att inte få sina utbrott i skolan. Ni kan inte ana vad det kostar henne och ilskeutbrotten kom aldrig men hon har gråtit i skolan idag. Det gör faktiskt ont i mitt hjärta. Vi hann inte ens ut i bilen innan tårarna kom. Hon grät och grät och grät. Jag sitter och väntar på utbrottet. Jag väntar på den där härdsmältan som innebär att hon totalt tappar kontrollen och slår sig själv och andra. Den där härdsmältan som innebär att hon får känna sig så totalt misslyckad eftersom det krävs att jag får sitta och hålla om henne/hålla fast henne från att ha sönder sig själv och andra. Vi har inte haft någon sådan sen i maj när hon fick medicinerna. Nu väntar jag på den. Bra jobbat Gamlisskolan!






ANNONS
Av Fia - 22 oktober 2014 09:22

Senaste dagarna har sömnen varit så där igen. Jag är trött hela dagen men så slår klockan 9 och kroppen kan inte alls tänka sig att gå och lägga sig, inte hjärnan heller. Från att ha befunnit sig i nåt som nog närmast liknar vegetativt stadie hela dagen helt utan funktion så vaknar den till och börjar snurra. Det är inget speciellt ämne som snurrar värre än nåt annat utan bara allmänt. Det finns ju att ta av vad gäller snurrmaterial just nu! På jobbet är det mest kaos eftersom jag inte har något arbetsrum längre. På måndag kommer invasionen av målare till jobbet och ska då fixa mitt klassrum, ett annat klassrum och vardagsrummet. Det är halva nedervåningen. Det innebär att alla möbler just nu står mitt i rummet och alla böcker och sånt är nerpackade i kartonger. Det blir säkert fint när det är klart fram mot jul när hela Villan är målad för du må veta att det behövs. Däremot kommer det inte vara så främjande för vårt arbete med massa byggjobbare som springer här omkring samtidigt som vi ska försöka bedriva skolverksamhet.


Hemma rullar det på i 180. Emma är tonåring med tillhörande strul. Är det inte stulna sminkväskor, borttappade mobiler, uppbrutna skåp och annat trist tjafs så är det grupptryck och oönskade överraskningar. Jag inser att jag kommer befinna mig i fasen som tonårsmamma i sisådär 15 år till. Jag hoppas man vänjer sig! Jäklar vad jobbigt det är just nu.


Ida har också kommit in i nån fas där , ja jag vet faktiskt inte. Undra om medicinen behöver höjas eller om det bara är mörket och vädret eller nåt helt annat? Kan ju vara vanliga utvecklingsfaser också för just nu är det lite fladdrigare än vanligt, fler konflikter igen och ffa de där vanliga rutinerna som inte funkar så där himla bra. Det övergår mitt förstånd hur det kan ta henne en timme att klä på sig? Hon kan sitta med ett ben i byxan i över en halvtimme utan att det händer nåt mer än att munnen går och hon flaxar runt i huset och gör nåt som faller henne in just då. Det är en evig kamp på morgnarna just nu. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska göra. Jag tar fram kläder, allting förbereds och ändå så tar det en sån evig tid. Om man dessutom är dum nog att stressa igång ja då är det ett idiotsäkert recept på katastrof. Just nu är det lite jobbigare än vanligt hemma. Tyvärr. Tips mottages tacksamt! Jag har bestämt att Ida kommer få en väckarklocka i julklapp. Då kan hon vakna i lugn och ro innan oss andra. Det är värt att prova iaf. En sån där vibrerande sak som står på önskelistan till Linnéa eftersom höga ljud på morgonen inte heller är så himla lyckat för damen. funderar på om man ska be att få kontakt med habiliteringen nästa gång vi är på BUP? De kanske har saker som kan underlätta när det gäller Ida och tiden.


Imorse var iaf en sån där skitmorgon som nästan alla är nu för tiden. Tiden rusar mycket fortare än på kvällen. Ida bryter ihop och allting tar ännu längre tid. Igår lämnade jag henne med tårvåta kinder på skolan och idag var det mina kinder som var våta på vägen till jobbet. Idag tyckte jag synd om mig själv, om Ida och hela vår familj. Ibland behöver man låta tårarna komma, bryta ihop och sen komma igen. Idag är en skitdag. Imorgon blir bättre.

ANNONS
Av Fia - 21 oktober 2014 12:39

När jag var liten var jag allergisk mot penicillin. Jag åt det lite väl ofta också så jag fick alltid andra preparat som oftast inte gav mig prickar och klåda. Åren gick och jag blev mindre sjuk av mig precis som sig bör. När jag var 14 fick jag dock min sista öroninflammation. Det gick hål och jag fick Selexid. Det var ingen hit direkt. Första tabletten gick väl okej bortsett från ont i magen, andra hamnade jag på akuten med med elektroder på kroppen för mitt hjärta bestämde sig för att slå på nya och lite mindre bra sätt. Lite svagare, oregelbundnare och konstigare. Jag fick nya tabletter som jag tålde bättre och när skiten försvunnit ur kroppen fick jag strikta order att inte äta det igen. Att faktiskt inte äta pc alls igen om jag inte var säker på att jag tålde det. Jättekul för vad tål jag då? Jag brukar säga till läkarna att jag är hyperallergisk men tål abboticin(om jag inte äter det för ofta vilket knappast är problemet nu) och lexinor som inte hjälper. De brukar titta lite konstigt på mig men hur ska jag veta vad jag tål? Jag äter ju inte pc. Nu kan jag lägga till Dalacin på listan jag tål också för det fick jag av en tandläkare efter en inflammation i ena käken. det var en chansning men jag hade fått det som salva och det gick ju  Jag försöker undvika pc så långt det är möjligt. Jag lever bevisligen än så kroppen dör oftast inte av att fixa sig själv men ibland är det himla obekvämt och det tar ganska mkt längre tid också.


Nu har mina barn tack och lov inte ärvt just den här allergin. det underlä'ttar ju onekligen. Erik äter tex kåvepenin nu. Sin första pencillinkur faktiskt och mot borrelia. Kan inte de där jäkla fästingarna bara gå och lägga sig och dö? Behövs de ens i världen? Har de ens ett syfte mer än att ställa till jävelskap? Erik tar sin medicin utan krusiduller och påminner mig om jag glömmer. Himla tur kan jag säga eftersom min hjärna har åkt på semester, iaf korttidsminnet. Jag fick en liten varning först iaf men tog den inte på så mkt allvar.   Tyvärr måste jag säga för nästa kort jag fick var det här...    Livet blir lite krångligare utan hjärna men jag hoppas att semestern inte är såååå långvarig. tre månader hittills och det räcker nu!


Å andra sidan har jag inget behov av hjärna idag. Jag är fullt upptagen med att klia mig. Över hela jäkla kroppen- hela tiden! Jag är tydligen fortfarande allergisk mot pc. Väldigt allergisk. Jag stänkte lite på kroppen imorse när Erik fick sin medicin. Det blev kanske 1ml på armen. Jag tvättade bort det på en gång eftersom det var klibbigt men sen fick jag en röd och kliande fläck där och sen har klådan spridit sig över hela kroppen, dock utan prickar och rodnad. Bara klådan. Inte har jag med mig några antihistamintabletter heller. Det är bara klia tillbaka då. Förr eller senare måste det ju liksom försvinna.

Av Fia - 16 oktober 2014 14:24

Höst, mörker, regn och rusk. Jag tror inte jag är ensam om att inse att vintern är här snart. Har man fyra barn innebär det att man har väldigt mkt att fixa och om man inte badar i pengar är det okcså himla bra om man kan sprida kostnaderna lite grann iaf. Det var därför som jag i våras planerade för kommande vinter med att införskaffa underställ till Erik på rean. Underställ i strl 110/116 tänkte var vore lagom med tanke på att han då drog 104. Eller hur? Jag måste vara sämst ivärlden på att lyckas med mina reavårköp. Erik har liksom redan nästan växt ur understället. Tur att vi använder det som pyjamas också så vi iaf haft användning för det. Nu var det iofs nåt billigt jag hittade på Ica Maxi men det är fasiken bättre än de jag köpt på stadium till stora tjejerna! Det är mjukt, skönt, bra passform och lagom varmt. Undra om de finns kvar? Det går åt några under vintern.

Ida och vinterkläder är ett eget kapitel. Jag har skrivit spaltmeter om det men jag har iaf nu hittat en anorak. En ofodrad visserligen men beggers can't be choosers som det så fint heter   . Jag köpte i en strl för stor så får hon plats med flera lager under och då borde det räcka i vinter. Underställ först, sen vanliga kläder för att sen slänga på en kofta och en värmejacka. Då borde det räcka. Vi köpte en värmejacka från gneis för några år sen som Ida hade då och Erik nu. Det måste fasiken vara bästa köpet nånsin. Det är smidigt som bara den, värmer skönt och är så otroligt smidig att ha under. Slår fleece med hästlängder. Funderar på att köpa en sån till henne eller en tunn dunjacka. Det går nog på ett ut i värmeväg iaf. Om det mot förmodan blir snorkallt hela vintern finns säkert nån jacka kvar från Emma eller Linnéa. En molojacka vet jag finns efter Emma som Linnéa vägrade ha. Gneisjackorna avverkade Ida redan förra året. Undra om det inte finns en blå parkas också efter Linnéa???

Jag har letat runt lite i olika butiker idag och har beställt ett par kängor till Erik, två stickade ulltröjor till Erik och Ida   Köpte nån sån till Erik när han var bebis men som kofta då och den tröjan var faktiskt bäst hittills. Har letat sen dess och hittat nu igen. Hoppas att den är lika bra! Jag har beställt ett underställ var åt dem på rean också och hoppas hitta fler på Maxi.

Av Fia - 15 oktober 2014 16:27

Jag har försökt rådbråka min hjärna men kan inte minnas att Erik varit så sjuk att vi måste kontakta läkare, nånsin?!? På snart fem år? Jag kommer inte ihåg en enda gång. Han har haft kontakt med barnspecialisten med tanke på allergier men det var också typ två år sen. Undra om han kommit bort i rullorna? Inget jag tänker börja gräva i iaf för vi märker att ägg tål han i väldigt små mängder och sällan(typ sockerkaka på kalas eller nån pannkaka ibland).


Fisken blir värre. Vi kan inte koka eller steka fisk hemma utan att han blir dålig dagen efter med diarré. Nu ska man väl inte kunna reagera på luftburet allergen med magen men det har nog inte Erik hört. Förklara annars varför han alltid har diarré dagen efter förskolan serverar fisk? Varenda gång utan undantag. Han får inte äta den. Samma hemma. Kokar vi fisk eller steker så reagerar han. Inkokt lax går bra för där kokar du vattnet, häller över fisken och sen ett lock och ställer ut i kylan. Varför äter vi bara det på vinterhalvåret förresten?  Det är supergott, nyttigt och sade jag gott?!?! Nåja, kan ju delvis bero på Erik då förstås  Nu har det dock kommit önskemål från andra barn att de vill äta fiskpinnar. Mamma eller nån annan frivillig som kan ta Erik en dag så Linnea får sina fiskpinnar? Han bör vara borta hela dagen. Reaktionen blir värre hemma än på förskolan eftersom köket är separerat från Eriks avdelning. Vårt kök är mitt i huset.


Idag har iaf Erik debuterat hos husläkaren. Han hade aldrig varit där och han är inte dödssjuk nu heller men han fick en fästing för 1,5 vecka sen och nu har han fått en sån där röd ring runt bettet. Jag gissar att han har fått penicillin för första gången i sitt liv. Undra hur vi ska få honom den???? Det begriper inte jag och jag är ingen som daltar med barnen om medicin. Dock har alla andra varit betydligt yngre första gången vi tagit fighten. Resonera känns inte helt framgångsrikt. "Nu lilla Erik ska du får medicin så du inte blir jättesjuk. Tant doktor gav dig den och det är jätteviktigt att du äter den fast det är det äckligaste du ätit i hela ditt liv och förmodligen kommer kräkas upp allting igen."   Japp framgången är given... Han som verkligen är så himla bra på att äta också.



Av Fia - 14 oktober 2014 10:30

Jag måste verkligen erkänna att jag älskar mina helger. Först får man umgås med familjen och mysa. Bara det är toppen. Man får slita med städningen, tvätten(I helgen slapp jag så tack till den händige mannen  ) och taxiverksamheten. I helgen gjorde vi faktiskt inte ett skvatt. Supertråkigt kanske men med nån konstig variant av magsjukevirus så tror jag alla är tacksamma om vi håller oss hemma. Erik började i torsdag kväll med diarré. Han var hemma i fredags och då tog som sagt den händige mannen hand om tvätten. Eller började för det har nog blivit sisådär en 15 maskiner under helgen. Synd bara att det inte är slut än...


Jag tillbringade iaf HELA lördagen åt att vika tvätt och sortera strumpor. Det var nog bristen på just strumpor och trosor/kalsonger som gjorde att han började tvätta. Vi är hopplösa i vår familj på just strumpor. Det är en svår konst att ta av sig strumporna och faktiskt vika ihop dem innan man lägger dem i tvätthögen. En väldigt svår konst tydligen. Ungarna klär av sig där de råkar befinna sig och sen hamnar väl allting förr eller senare i tvättstugan. I somras hamnade strumporna överallt i huset och ute i trädgården så just nu har vi en full ICApåse med udda strumpor. Var tar de vägen?????

Å andra sidan är vi vuxna inte så mkt bättre. Jag tex. tar alltid av mig strumporna vid soffan. Av nån anledning så blir alltid mina fötter för varma just på kvällen eller så blir strumporna akut obekväma så mina strumpor ligger alltid på golvet vid soffan eller i soffan... Det är ändå jag som flyttar dessa därifrån så jag tillåter mig själv det. Ingen är perfekt  Jag ogillar verklgien strumpor. Om jag fick bestämma skulle jag gå barfota året runt. Synd bara att inte vädret håller rätt temperatur. Min inställning till strumpor verkar dessvärre ha gått i arv. Jag gissar att det eviga letandet av strumpor kommer fortgå så länge barnen bor hemma. Själv kan jag alltid gå barfota. Det händer ganska ofta  


I söndags skulle Ida sjunga i kyrkan. Hon skulle iaf ha gjort det men hon kom upp och mådde illa. Med magsjuka så stannar man hemma då så Erik som skulle till kyrkan för att ta emot barnens bibel fick vackert hålla sig hemma han också. Tur vi har en sen förrut! Han blev lite ledsen ändå förstås men så är livet ibland.


Sen kommer den bästa dagen på hela helgen. Måndagen! Inte helg för de flesta men för mig så. Ida fortsatte må illa hela söndagen så hons tannade självklart hemma. Hon fick sova ut. Hon kom inte upp förrän framåt 9. Erik fick också vara hemma, mest för att jag inte ville dra iväg honom till dagis när Ida och jag ändå var hemma. De tillbringade större delen av dagen åt att titta på viaplay och bråka. Det är väl ett friskhetstecken antar jag. Idag fick alla gå iväg. Eller nästan. Emma mår illa idag så hon är hemma. Å andra sidan kan jag leva med magsjukevirus om det är som detta. En del blir dåliga i magen och får lite magknip och andra mår illa men inte värre än så. Det är inte värstingvarianten utan mer så där lite kymighetskänsla.  


Igår var vi också iväg till skolsköterskan med Linnéa. De pratade en hel del om sömn, matvanor, träning och skola. Nemas problemas där. Hon har syn som en örn konstaterades också. Tack och lov säger jag som är lite nojig för henne och synen eftersom det lite ingår i hennes syndrom. Vikt och längd togs. Hon väger 42kg och är 148,5 lång så lagom även där. Ligger på sin sd+1kurva. Hon som tycker hon är så kort   Det blir väl så när man går i skolan med såna som är 1-2år äldre än hon är. Då är hon väl kort i jämförelse. Skolsköterskan konstaterade också att LInnéas vänstra ben är lite kortare än högra så vi ska tillbaka till henne om ett år och kolla det. Å andra sidan är det dags för vaccination då också så vi kör två flugor i en smäll. Linnéas rygg är annars rak som en fura. När det gäller saker som är normala och LInnéa så blir man alltid lika tacksam och löjligt glad. Konstigt men sant. Tänk om man alltid var lika lätt att glädja på alla områden  

Av Fia - 10 oktober 2014 18:34

jag kommer aldrig behöva tveka kring vem som är pappa till Erik iaf. Erik älskar att kolla på Kalle i Sellnäs som är en gubbe som kör olika maskiner. Han kan sitta i timmar. Bredvid mig just nu har jag en lite större kille på sisådär 41 år som senaste halvtimmen suttit och kollat på motorbåtar... Själv kan jag nog faktiskt inte komma på något tråkigare att göra.

Av Fia - 10 oktober 2014 08:46

Jag undrar hur andra resonerar kring föräldraskap? Man är ju sig själv närmast men i morse hittade jag ett test på Facebook om hur man är som förälder. Nu tar jag inte så himla allvarligt på dessa men det är kul att fylla i och ändå ibland kunna reflektera över sig själv som förälder och människa. Hur är man en bra förälder? Är alla människor med ett någorlunda sunt huvud bra föräldrar? Det ska ju gudarna veta att alla gör olika men vad är en bra förälder?


Jag måste säga att jag förälndrat mitt föräldraskap väldigt mkt genom åren. Dels har jag väl växt som människa, fått nya insikter och ffa har mina barn behövt olika saker. Emma som väldigt liten behövde knappt någon uppfostran kändes det som. Jag hade henne nära och när hon hittade på saker tittade hon på mig och skakade jag på huvudet så slutade hon. Jag tror inte jag höjde rösten till den ungen alls de första åren. Det behövdes inte. Att höja rösten är kontroversiellt men med det menar jag inte att skrika mig blå utan att skärpa till tonen och verkligen mena allvar.


Linnéa kom sen. Med henne var det så jäkla mkt bekymmer hälsomässigt att jag faktiskt inte har en aning om hur hon var som liten. Lättstyrd tror jag. Mitt första riktigt glada minne av henne som inte innefattar sjukdom och annat var när hon var 8 månader, låg inne på barnsjukhuset och ungen är glad som en sol i patientköket för att sen krypa fram till ena väggen och ställa sig upp och gå längs med saker. Mitt lilla troll som precis passerat 6kgs sträcket. Herregud vilken känsla det var. Med sonden i näsan slapp jag bry mig om matintaget och kunde bara vara förälder. Bara vara här och nu. Att ungen tidigare än någon annan dessutom ställer sig upp och går längs med saker trots att hon haft den värsta starten i livet. Ungen gör det med hela sitt ansikta lysande av glädje. Det är mitt första odelat glada minne av henne och ett av få från hennes första år. Det året var inte det bästa i mitt liv.


Ida var nog det lättaste barnet första året. Hon sov, sov och sov lite till. Antingen åt hon eller så sov hon. Henne fick vi väcka för att ge mat som liten. Var hon vaken en stund så var hon bara sketaglad. Jämnt! Det vi inte visste då var att hon bara vilade upp sig lite inför framtiden. Hon laddade batterierna   Hon lärde sig gå vid 13 månader och jag hade börjat noja mig för att hon var sen. I vår familj väldigt sen med att gå. Minst 4 måander för sen. Men när hon väl började gå så tog det fart. Ordentligt! Den ungen fick en jetmotor med evighetsbränsle. Hon krävde ett helt annat föräldraskap. Hon krävde extrem tydlighet. Och jösses vad jag har varit arg på henne! Hon rä verkligen den som tryckt på alla mina knappar och gjort mig helt galen av ilska. Henne har jjag verkligen skrikit på på riktigt. Inget jag är speciellt stolt över men nu är det så. Hennes påhittighet har också bjudit på många härliga stunder och tokiga stunder. Hon har bjudit på flest skratt och flest ilskeutbrott. Hon är helt klart den som format mig till mamman jag är idag.


Hur är jag då som förälder? Ingen aning faktiskt men jag har iaf ett tydligt mål med min uppfostran. Mina ungar ska lära sig att ta ansvar för sig själva, klara sig i samhället och förstå sin roll i det. Den dagen de flyttar hemifrån ska de kunna ta hand om sig själva, betala räkningar, laga mat, tvätta, städa och visa hänsyn till sina medmänniskor. Än så länge har vi en bit kvar men trägen vinner. Jag försäker fungera som lots till mina barn. De måste få ta egna beslut och ta sina egna konsekvenser men jag försöker lotsa dem igenom besluten och påvisa olika konsekvenser för dessa. När de gör dumheter får de stöd och hjälp att reda ut röran men de måste själva ta ansvar för det skedda och försöka åtgärda det som inte blev så bra. Jag tror inte på att ta över ansvaret och reda ut allting helt och fullt. Barnen måste själva inse vad som hänt och sen kunna stå för det. Man får göra fel men man tar också konsekvenserna av detta.


Frihet under ansvar gäller nog som ledord. Du får göra som du vill så länge du klarar av ansvaret men om det brister så får man mindre frihet. Tex. så länge du klarar av att göra läxorna ordenlitgt och i tid så behöver jag inte blanda mig in i det och styra upp. Gör du det inte så får du finna dig i att läxläsning sker på mina villkor dvs vid köksbordet och jag kommer lägga mig i. Visa att du klarar det så får du tillbaka friheten på prov ett tag.


Utvecklingen som förälder är konstant har jag också konstaterat. Erik behöver en helt annat typ av förälder än Emma tex. Erik behöver mig mer som att jag finns som fysisk person nära honom och kan leda rätt mer handgripligt med kroppspråk och ord. Emma behöver mental närvaro mer. Jag behöver inte vara i samma hus men hon måste veta att jag finns där och lyssnar. Däremot har jag insett att jag måste se mer själv. Jag måste observera mer för att försöka uppfatta signaler. Erik är mer direkt. Vill han mig nåt så säger han det. Emma tar inte alltid kontakten själv.

Presentation

Tjejtrissen, smedkvarten och resten av familjen.

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Välkommen till Tjejtrissen och LillprinsBus med Blogkeen
Följ Välkommen till Tjejtrissen och LillprinsBus med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se