Alla inlägg under mars 2016

Av Fia - 29 mars 2016 13:33

Får jag presentera henne kanske? Familjens Houddini!

Låt dig inte luras av hennes lurviga päls. Hon är en Houddini av rang. Buren är ett onödvändigt ont som de där tvåbentingarna lurat på mig. Men så förra helgen fick jag springa fritt och nu tror de där att jag tänker finna mig i att vara kvar där.. Glöm det! Friheten lockar och gräset är grönare på andra sidan. Maten är godare oxå. Finns hur mkt grenar som helst att tugga på. Pellets är väl gott iofs men det kan jag äta när de stoppar tillbaka mig i buren igen. Då kan jag äta pellets och sånt innan jag bryter mig fri.

Den där grannen jag har måste vara pantad på riktigt. Hon stannar i sin bur hela tiden. Hon verkar trivas där... Förstå så dumt!!! Kommer hon lös springer hon runt och vill in igen.

Fast det ser man på henne hur dum hon är. Vem ser ut så där liksom?
Nu har tvåbentingarna hämtat äppelgrenar till mig i nått fåfängt hopp att jag ska vilja stanna i buren. Det kan de inbilla sig...

ANNONS
Av Fia - 29 mars 2016 11:35

Eftersom våra ursprungliga planer ställdes in pga sjukdom och även reservplanen råkade ut för samma sak så packade vi ner mat, bröddeg, brassen, ungar, påskägg och hund och begav oss till bästa platsen på jorden. Sjön! Den plats vi hela tiden kommer tillbaka till. Paradiset på jorden som nu dessutom befolkas av bäver. Det är stort! Häftigt!
Jag gömde ägg, gjorde brasa och ungarna leker runt. Alla problem blåser bort på denna magiska plats. Underbart!

Bröd som ska bli langos över elden.

Ett av tre gömda ägg.

Blåsippor fanns överallt och om en vecka kommer hela skogen vara alldeles blå!

Isen är förrädiska men ligger kvar utom i kanten. Undertill är det fullt med iskristaller så snart är den borta.

ANNONS
Av Fia - 24 mars 2016 13:22

Snart är det dags för påsklov. Det var precis sportlov men jag klagar inte. Vi behöver verkligen återhämta oss en del efter alla veckor med sjukor. Nu är nästan alla friska eller på bättringsvägen. Jag kunde tex sjunga på kören igår för första gången på sex veckor. Det är så himla lång väg kvar innan jag är tillbaka där jag var för två månader sen men jag kan iaf sjunga igen. Hela registret är inte tillbaka och det är svajigt som tusan men som sagt, jag kan sjunga igen. På söndag ska vi sjunga i kyrkan igen. Vi får se hur många vi blir. Som det verkar nu är det inte många och den enda herren som är tänkt att komma ligger nerbäddad med influensa. Hoppas han kryar på sig!


Ikväll och imorgon är jag gräsänka hemma. Den händige mannen är ute och förlustar sig i år, precis som alla andra år, i Jönköpingsområdet på nåt bilrealterat evenemang. Jag hade tänkt att vi skulle åka iväg en vända tillsamamns men sen blev jag sjuk och Emma skulle iväg på cup så det ställdes in. Jag och ungarna får roa oss bäst vi kan. Emmas cup som hon skulle ha spelat i helgen är inställd men det blev visst match på måndag istället som kompensation. Lite extra träningar på det och så inser man att försäsongen är i full gång.


Jag har också roat mig med att planera lite påskägg. Det blir inte godisstinna påskägg i år utan mer blandat med olika saker. Linnéa tex kommer få fröpåsar och lite såna tilllbehör. Ida får nog nya hårspännen och nån tidning eller hopprep. Erik får nog såpbubblor. Sen blir det nog presentkort på nån affär för de stora och nåt klädesplagg för de små. De ska få lite godis också men ekologiskt tror jag... Eller vi får se vad jag hittar. Till mig själv blir det nog kanhända en och annan ny blomma. Vi had en incident i vintras när det var 20 minusgrader och spjället i öppna spisen åkte igen när vi hade tänt en brasa.  Vi fick så lov att öppna alla fönster i kylan och det var lite bråttom. Vi kan nog utan överdrift säga att blommorna dog som flugor. Innan dess hade vi rätt många blommor. Dagen efter hade vi en kraftigt decimerad skara tappra krigare i fönstren. Det får bli mitt eget påskägg tillsammans med lite ny jord så vi kan börja vårsådden inomhus iaf.

Av Fia - 22 mars 2016 08:50

Idag är Erik äntligen tillbaka i skolan igen. Han har varit borta i lite drygt en vecka, 8 dagar, tror jag det blev. Tur att mamma finns som kan ta sjuka barn för vabba i en vecka hade inte varit så lyckat på jobbet. Igår var tre av 5 personal borta från jobbet. Det är inte optimalt om man säger så.


Igår hade vi den stora mötesdagen. Först ut var överlämningen av LInnéa inför högstadiet. Jag törs nog slappna av lite nu. Det var inte prat om annat än att hon skulle gå kvar på sin resursskola men däremot kan hon komma till hemskolan en gång i veckan för att hålla någon sorts kontakt med sin hemklass. Hon kanske kan hitta lite nya kompisar där för ingen av tjejerna i hennes hemklass nuhar valt den skolan. Vi diskuterade lite fram och tillbaka vad Linnéa skulle gilla för ämnen. Det är lite klurigt för hon tycker liksom om alla ämnen i skolan. Hon gillar skolan. Hon vill lära sig och då spelar inte ämnet någon roll. Däremot föreslog vi att det kunde med fördel vara NO-labbar då eftersom just labbsal inte finns på resursskolan. Vi får se hur det går och hur Linnéa ställer sig till förslaget. Hon skulle dit och träffa klassen i maj på karuselldagen. Vi får en klasslista också så får vi se om hon kommer känna ngn.


Efter mötet var det dags för nästa besök. Emmas utredning började igår. 2,5 timmes testande av hennes alla exekutiva och kognitiva funktioner gjorde att jag fick hem en väldigt trött tonåring. Så trött att hon faktiskt glömde fotbollsskorna hemma när hon åkte på träningen   Det ställde till det för mig som var med Erik på musikleken igår. Honom kan man inte gärna lämna ensam där så Linnéa fick rycka ut och sitta med honom så jag kunde åka iväg med skorna till träningen. Snart börjar träningen utomhus på fotbollsplanen precis vid oss. Det ska bli skönt! Inget mer flängande över hela stan för träning. Å andra sidan blir det flängande över hela Uppland för matcher då istället  

Av Fia - 18 mars 2016 08:41

Jag har varit sjuk i sex veckor nu. Det började med en brakförkylning sen influensa och sen efter det har det inte givit sig. Astman bråkar en hel del också. Just nu är kroppen helt slut. Orken är slut. Att laga middag känns som ett overstigligt hinder. Jag vill bara krypa ner och sova. Jag har som i natt sovit 9 timmar, vaknade klockan sex och nu knappt tre timmar senare vill jag inget hellre än gå och sova. Känns normalt, eller inte! När jag inte orkar gå på kören är det liksom inte bra! Å andra sidan, hur kul är det att gå på kören när jag inte kunnat ta en ton på alla veckor? Jag har ingen röst.


Jag har börjat sanera lite kring alla måsten och borden. Huset ser ut som en katastrofzon men dammtigrarna och tvätten lär tyvärr inte gå ngnstans så de får ligga kvar. Handla känns som mission impossible så tja, jag får träna på att vara kreativ eller köpa färdig soppa och färdigt bröd. Det är inte jag. Heller.


En sak som jag sanerat bort idag fast jag inte vill och är osäker på om jag borde är teckenspråket. Jag borde åka till Västerås en gång i veckan och lära mig. Det är kul när man kommer dit men just nu känns två timmars bilåkande som fullständigt livsfarligt. Jag vill sova även när jag kör bil. Jag får ta tag i det i höst istället.


Däremot måste jag lägga massa energi på saker som jag hellre varit utan. Möten, utredningar, fler möten, läkarbesök...Igår var jag och ett av barnen till läkaren för att göra den medicinska bedömningen av basutredningen som görs. Det gick fort och lätt som väntat. Jag hade blivit förvånad om det visat ngt. På måndag ska vi iväg och göra WISCtestet och intervjuas. Eller börja det kanske? Gissar att det kommer ta lite mer tid än vi har på måndag. Utredningen börjar iaf för barn nummer två gällande koncentrationsstörning/hyperaktivitet(ADHD).


På måndag har vi också överlämnandet till nya hemskolan för Linnéas del. Även där har jag fått rådda för att få dit rätt personer men själv har jag visst glömts bort för igår ringde läraren och undrade om inte jag skulle vara med? De hade glömt bort att jag kanske också borde bjudas in... Hur gör man med frånvaro från jobbet såna här gånger? Jag kan inte vabba eftersom båda barnen som är inblandade är över 12 år. Borde jag be att få intyg från BUP om det kanske?`Men vem hjälper mig med LInnéas frånvaro? Det är kul nästan jämnt!

Av Fia - 16 mars 2016 12:20

Jag har ingen aninng om vad jag ska skriva så nu får tangenterna prata åt mig. Det brukar bli bäst så.


Jag har levt på den här jorden i 40 år. Jag har varit lärare i 15 år. Jag har mött tusentals människor i olika sammanhang. Det har vi alla gjort. Vissa trivs vi ihop med andra hyser vi en oförklarlig antipati för. Personkemi helt enkelt. Det finns ingen människa som är fel men vi är olika. Det är styrkan i att vara människa. Styrkan av mångfalden.

Däremot har jag funderat mkt på en sak. Det här att vara annorlunda. Lite mer annorlunda än alla andra som ändå hittar sin plats i flocken. Att vara så pass annorlunda att man inte passar in men utan att det för dens skull finns ngt påtagligt "fel" på en. Man har inte massa diagnoser som gör att man inte klarar av människors olika uttryckssätt utan bara att man är lite annorlunda. Man kanske inte tar livet med en klackspark? Man kanske inte tycker att man behöver lägga så stor vikt vid om nageln gick av eller om tröjan sitter lite konstigt över axlarna. Man kanske bara är lite mer allvarlig och har förmågan att se lite vidare perspektiv än sina medmänniskor?


Jag är till viss del sån. Jag orkar faktiskt inte bry mig om småsaker. De är just småsaker och inte viktiga. När mina tjejkompisar i tonåren fjantade runt och kråmade sig framför speglar och killar gjorde jag det inte. Jag pratade med killarna istället. Vi var kompisar. Jag var rätt omogen på många sätt absolut men jag var ingen tjejtjej. Jag tyckte då och tycker fortfarande är det är rätt tramsigt. Oviktigt. Oviktiga saker lägger man ingen vikt vid.

Det har sina fördelar också. Jag orkar inte heller lägga så stor vikt vid människors egenheter. De är som de är. Eftersom de är förhållandevis oviktiga så är de heller inget jag fokuserar på. Jag är hyfsat tolerant mot andra människor på grund av det. Jag retar mig inte på andra människor. Det är en fördel. En nackdel är att om personkemin inte fungerar så försöker jag inte ens. Funkar inte den så är det kört. Det är inget fel på människan ifråga men jag behöver inte ha med hen att göra.


I skolan var det en stor nackdel att vara annorlunda. På rasterna. Inte på lektionerna. Jag hade inga direkta kompisar i klassen. Jag valde ut mina kompisar från andra klasser och såna som var äldre än mig. Inte för att de var just äldre eller gick i annan klass utan för att jag inte såg ngn vits med "kacklet" i klasssen. Återigen, det är inget fel på kackel men jag såg ingen anledning att hålla på så. Det blev det klassiska "Kaka söker maka!". Jag tyckte det var oändligt mkt roligare att sitta och diskutera politik eller andra saker än att diskutera smink och killar.


Allt efter man mognar så hittar man sin roll i gemenskapen. Jag har inte jättemånga vänner idag heller. Jag har några få. Några få vänner som jag vet att jag kan lita blint på. Jag orkar inte ha massa kompisar utan går återigen direkt på hårdvaran. Det blir väl inte lättare av att jag är en introvert person. Eller blyg/tyst brukar det sammanfattas om du inte vet vad det är. Det är mkt mer än blyg men ändå. Jag är ohyggligt blyg också.


Att vara jag har jag ändå accepterat. Däremot har jag i alla år undrat varför är det "fel" enligt samhällets normer att vara så här? Att vara introvert, att sålla bort sånt som är oviktigt och satsa på det som är meningsfullt? Varför är en extrovert person mkt mer "värd"? Varför tas extroverta personer mer på allvar? Varför är de normen för hur vi ska fungera i samhället? Hur kan det vara mer okej att skrika rätt ut i klassrummet eller åma sig över att mascaran runnit ner på kinden eller man har en dålig hårdag än att försöka driva en  ordentlig diskussion om feminismens roll i samhället, eller alla människors lika värde, eller hur vi kan tilllåta oss att tycka att vi har rätt att stänga gränserna till EU när miljoner människor är på flykt för sina liv?


Varje dag ser jag på nära håll hur mkt lättare det är för unga människor som är mainstream. Jag ser också hur otroligt svårt det är för de människor som på något sätt är annorlunda. Som sticker ut på något sätt. Varför kan vi inte ha ett samhälle där alla människor får plats? Där alla människors uttrycksätt, åsikter och värderingar är lika mkt värda oavsett vem som levererar dem?

Av Fia - 14 mars 2016 13:19

Jag gillar inte att vara full. Det är ingen världsnyhet för mina vänner men för er andra kanske. Jag gillar inte känslan av att vara avdomnad, av att det snurrar i skallen. Längre än så har jag aldrig kommit vad gäller fyllla heller. Jag slutar liksom dricka där så jag har aldrig varit aspackad, aldrig tappat minnet av en kväll, men jag har hånglat med en killa en gång i en ngt obekväm trappa   Jag skulle vara en usel alkoholist mao om jag nu hade såna ambitioner i livet. Det har jag inte tack och lov. Jag är å andra sidan rätt usel nykteriskt också för jag kanske sällan dricker men jag gillar ändå ett glas vin ibland eller en god drink. Jag är väl vad man kallar en väldigt måttlig drickare då antar jag. Det blir nån gång per år, midsommar, nyårsafton och nån middag med svärmor typ.


Just nu befinner jag mig på jobbet och får nog klassa mig som drogad. Jag gillar inte morfin heller. Första gången jag fick det halucinerade jag. Gröna monster som körde rally med mig i korridoren på sjukhuset och väggar som plötsligt öppnade sig för att visa ännu fler gröna monster  Efter det har jag inte tagit morfin heller. Smärtstillande finns tack och lov i andra varianter så då har jag fått det.


Nu har jag fått hostmedicin. Den kombinerar båda sakerna jag inte gillar. Både morfin och alkohol. Jag blir snurrig i skallen som efter ett glas vin, avdomnad som efter en redig drink och jag är så trött att man skulle tro att jag har tagit sömnpiller men inga halucinationer så man får väl tacka för det lilla. Jag kommer inte fortsätta ta den medicinen kan jag tala om. Jag föredrar ett väl fungerande huvud och så får jag väl ta det till natten iaf så jag får sova. Det fungerar dåligt att kombinera hostmedicin och jobb får jag konstatera. Pest eller kolera gäller alltså- hosta eller seg i kolan?

Av Fia - 11 mars 2016 21:29

I fyra veckor nu har jag hostat, varit förkyld, hes och hängig. Jag blir andfådd av att gå till bilen liksom. Det är inte toppen. Idag var jag till läkaren som inte hittar nåt fel. Lungorna låter rent trots hostan och bubblande när jag ligger ner. Fick inhalera ett par vändor men det hjälpte inte speciellt mkt. Jag är inbillningssjuk tydligen. Jag ska komma ihåg det när jag flämtar och hostar mig igenom min kvällspromenad med Fritte och är helt slut efter 300meter. På riktigt. Helt normalt. Jag är bara inbillningssjuk.
Och nej, läkaren sade inte det men de hittade inget fel iaf. Jag fick hostmedicin så jag får sova iaf och hon hoppades att kroppen skulle läka då. Att inte ha sovit på en månad är kanske inte heller helt bra för kroppen tydligen. Jag vill ha tillbaka min sångröst. Allt annat struntar jag i. Rösten är viktigast men nu är den sönderhostad.

Presentation

Tjejtrissen, smedkvarten och resten av familjen.

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Välkommen till Tjejtrissen och LillprinsBus med Blogkeen
Följ Välkommen till Tjejtrissen och LillprinsBus med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se