Jag har en liten gosse som älskar att sjunga. Han sjunger från det han vaknar till det han somnar nästan varje dag. Han har okcså väntat på att få börja skolan för då får man gå på kör. Det vill han verkligen göra. Det har han längtat efter. När skolan började i höstas är det för många barn som vill sjunga så sexåringarna får vänta ett år. Tragedi för Erik.

Men så fick vi hem ett brev från musikskolan som ligger i kyrkan ett stenkast ifrån oss. Älskar dem! De trollade fram en teatergrupp till Ida så hon fick prova det. Nu när misären kring Erik och sången är total och det känns som flera årtionden till i höst när han kan börja kören så kommer de igen med sin magiska stav och startar en musiklek för sex och sjuåringar. Kombon av att få sjunga, träna rytmik och dans med kroppen är bara så klockren för honom. Behöver jag säga att han är anmäld. Jag anmälde mig så fort jag kunde eftersom jag inte visst om det fanns platser kvar. 12 platser finns det i gruppen och det brukar vara populärt där. Idag fick jag mail att vi ska få veta senast lördag om det finns tillräcligt många anmälda för att starta. In och anmäl hörrni! Lätta på mitt dåliga samvete för att jag inte kunnat gå på Sjungis med honom som med övriga troll.

I söndags hade vi äntligen kalas för Linnéa. Bättre sent än aldrig. Emma fick visst en och annan present också såg jag som missats på hennes födelsedag  Det är alltid kul när (nästan) alla strålar samman. Det blir en fasligt liv men kul är det. Törs knappt tänka på hur det kommer låta om några år när det är fem småkillar som kommer springa runt och låta. Nu är det bara 3,5  Man kan nog påstå att den rätt överväldigande majoriteten flickor i familjen har gått över eftersom de senast fem födda är just bara pojkar.

Nu är vardagen igång igen. På gott och på ont antar jag? Sportlovet gick åt till att försöka hinna bli frisk. Jag är så himla less på att vara sjuk/krasslig nu att jag nästan är beredd att göra vad som helst. Jag har inte varit helt okej sedan nyår liksom även om det varit absolut värst den senaste dryga månaden. Nu är jag bara trött, täppt och hes så det går mkt bättre men JAG VILL KUNNA SJUNGA IGEN!!!!! Det suger att jag inte kan sjunga. Det tar ner mitt humör måååånga steg nerför stegen eftersom just sången är min ventil. Just nu har jag tom slutat ta kortisonet mot astman eftersom den också gör mig hes för att utesluta att det inte är den som spökar också. Samtidigt behöver jag det för att astman inte alls är bra. Det är faktiskt skit att inte kunna sjunga. Pest!