av denna graviditet och det är skönt att äntligen kunna se slutet på den. Eftersom jag aldrig varit den som verkligen njutit av att vara gravid utan mest bara vill ha ut ungen nu så känns det extra skönt. Visst är det mysigt att känna buffarna i magen men det är ju ngnstans i mitten av graviditeten som det är mysigt. Nu är barnet så stort att det mest bara gör ont när den sparkar eller kör ner huvudet mot bäckenbotten och stångas:) Fast denna unge verkar iaf vara tillräckligt väluppfostrad att vilja samarbeta. H*n har inte velat vända sig med huvudet neråt och bm har pratat om vändningsförsök och kejsarsnitt ngt som inte lockar alls. Hon uppmanade mig att lägga mig på sidan och sova, den sida som bebisen inte ligger på för att göra det riktigt obekvämt för den och på så vis uppmana den att vända sig. Det fungerade faktiskt men den verkar inte trivas så speciellt mkt alls för den försöker vända tillbaka mest varje dag. Än så länge har den inte lyckats:D

Fast för första gången som jag är gravid så är alla värden toppenbra! Okej, järnet är väldigt lågt men blodtrycket håller sig inom det normala, ingen äggvita och ingen urinvägsinfektion så långt ögat når. Magen växer och fäljer sin kurva än så länge och fortsätter det så får jag nog räkna med att denna bebis kankse blir aningens större än tjejerna... Fast å andra sidan så är hjärtljuden lägre än förrut också och det kankse lämnar ett visst hopp om att det kan vara en kille:)Tycker det är lite tråkigt att inte min gamla bm är kvar för hon var så rolig att spekulera med. Hon hade alltid gissningstävling om vad som fanns i magen och faktum är att hon hade inte haft fel en enda gång de senaste åren:) Saknar henne men det är inget fel på min nuvarande heller. Hon är bara inte lika rolig att prata med.

Fast det som skiljer sig från de andra graviditeterna är ju alla dessa förvärkar de andra gångerna har jag aldrig haft några förvärkar som märkts förrän absolut sista dagarna då latensfasen påbörjats. Den här gången har jag haft det i två månader vid det här laget och de blir inte roligare. I början gjorde de ont när jag gick så jag fick promenadförbud. Nu på slutet räcker det med att jag dammsuger hemma och diskar efteråt så är det kört. Då inte bara får jag ont utan jag börjar blöda lite grann= öppna mig. Bebisen får gärna hålla sig på plats åtminstone tre veckor till för hur mkt jag än längtar så har den det bättre därinne än ute i en kuvös eller på en värmebädd... Fast den får gärna komma om tre veckor!!! Det protesterar jag inte alls över:D

För en gångs skull måste jag säga att Uppsala Kommun som anordnat Forskning pågår som vi besökte har lyckats. Det är inte ofta som en studiedag är värd namnet men just idag var det verkligen det. Det kanske beror på att de flesta dagar anordnas enbart för lärare och då blir det lätt att det handlar om tråkigheter som skoldebatten och modeuttryck som "hållbar utveckling" och sånt. Det ger inte mig som lärare speciellt mkt utbildning eller input inför mitt yrke alls eller ens som del av en personlig utveckling.

Dagen ämne kändes inte bara vettigt utan faktiskt oerhört viktigt och intressant! Temat för dagen var "Varför mår inte våra barn lika bra som de har det" och det var föreläsare från många olika samhällsområden. Inte en enda föreläsare var tråkig att lyssna på. Okej, alla var inte strålande föreläsare som sådana men ämnena var desto viktigare och gjorde att man brydde sig om att lyssna ändå.

Jag ska inte tråka ut er med detaljer kring alla föresläsningar men några små tankar som vi diskuterat under dagen har varit:

* Olika orsaker till varför våra barn mår så dåligt när allting omkring dem är så bra??? Föreläsaren satte precis mina tankar på pränt genom att säga att orsakerna är inte alltid tex. stressen i sig utan stressen frö att faktistk känns stress!!! hetsen att alla måste vara i så bra fysisk form gör att många idag blir stressade av tanken på det eller får dåligt samvete av det och så är den onda spriralen igång. Om man dessutom läser varje dag om depressioner och andra begrepp så får man lätt intrycket att alla måste vara toklyckliga hela tiden och är man inte det är man deprimerad istälet för att se att livet har sina toppar och dalar... Ja, ni förstår tankegångarna hoppas jag. Detta är precis såna reflektioner jag själv sett ochfunderat på och det är inte dåligt för självkänslan att se att man faktistk tänker rätt ibland också 

* Nintendogenerationen handlade om barns användning av media idag och här fick man sig verkligen en tankeställare. Visst har jag rätt bra grepp på vilka sidor tonåringar använder på nätet och vad de gör ute. Jag är också rätt insatt i begreppet grooming och vet att de flesta tjejer utsätts för det och vilka sidor som är värst och tjejernas egen syn på dessa äckelgubbar. Det som fungerade som en väckarklocka var det faktum att ungarnas förmågor faktiskt utvecklas otroligt mkt och de får egenskaper som gör de väl rustade för framtiden bara genom att spela dataspel. Annars ses ju dessa spel som ngt dåligt... Det var också intressant att se hur användningen av datorer har påverkat ungarnas lärande. Den äldre generationen tänker väldigt linjärt och lär sig saker, en sak i taget och i ordning. Nintendogenerationen lär sig huller om buller och genom att prova sig fram eller söka information. De lär sig också att granska kritiskt eftersom de vet att deras informationskällor inte alltid stämmer så de söker många olika källor och först därefter bildar sig en egen uppfattning.

* Den bästa och mest intressanta föreläsningen handlade om våld mot kvinnor(och unga). Visste ni att det är lika vanligt att gravida kvinnor misshandlas som att de har högt blodtryck under graviditeten eller får graviditetsdiabetes????? Snacka om att det gick ett sus genom aulan då! Jag själv fick en ny respekt för min gamla bm jag hade när jag väntade Emma. Hon(Emma alltså!kl) sparkade mig så mkt så jag fick blåmärken utanpå magen... Min bm frågade varenda gång om jag ville ha numret till kvinnofridsmottagningen här i stan och gav mig lapp på lapp. Jag kommer ihåg att jag blev arg och irriterad för att hon inte trodde mig och förolämpad å makens vägnar. Idag förstod jag varför! Hon tog helt enkelt sitt ansvar som barnmorska och tro mig, det gör inte många.

 * Den sista föreläsningen jag såg sist handlade om barn som lever under ekonomisk knapphet och det är minst sagt rörande att höra om barn som utvecklar olika typer av strategier för att både dölja sina behov men ocskå hur de på olika sätt kan möta dessa behov utan att det kostar familjen ngt. De tar alltför tidigt ett alldeles för stort ansvar att bära på sina små axlar.

Emma har bestämt denna vecka att hon vill ha lite time out från oss i familjen eller nåt för hon bor hos mormor. Det funkar iaf mån-ons då hon har fritids men vi får se hur de tänker lösa det resten av veckan eftersom jag är ledig och inget fritids finns då och mormor måste jobba. Iaf innebär detta att vi endast har två barn hemma och vilken skillnad det är!!! Emma är ju inte på ngt vis jobbig nu för tiden men det märks verkligen att hon tar plats ändå. Vad mkt mer tid man får för småttingarna nu när man inte måste tänka på att hennes läxor ska skötas och träningar passas eller väskor ska packas osv. Det är helt enkelt rätt skönt att bara ha två barn hemma. Det är semester:) Tänk att man trots det tyckte att det var såååå jobbigt periodvis med två barn när man bara hade det! Misstänker att ribban höjs ännu mer framöver och att det kommer vara semester med tre barn Man får lite perspektiv på det hela kan man säga. Kommer ihåg att jag hade jämnt skägg att ta hand om bara Emma när hon var bebis. Svärmor brukade komma över ibland och ta henne en stund och då kunde man passa på att duscha eller nåt sånt. Vilken lyx det var!!! Fast Emma var ju en skrikhals av stora mått också så det påverkade kankse lite graden av tid som gick åt 

Annars  har vi dagen till ära infört en ny grej. Ingen av mina barn tycker om städning. Tycker om förresten, de avskyr det! Ikväll har vi premiär på städrace. Det är en tävling för att se hur mkt man hinner med på 10 minuter. Jösses vad de kan om de verkligen lägger manken till. Hoppas att detta ska ge barnen en liten inblick i hur lite tid det faktiskt tar om man städar effektivt... Tveksamt om det funkar i längden men idag föll det iaf väl ut och halva rummet blev tom på grejer så nu slipper man springa hinderbana till sängen iaf:) Annars är det stora mantrat just nu och målet med mitt liv nästan(nåja!) att Linnéas rum ska färdigställas så vi äntligen blir av med alla pärlor, saxar, glitterlim, papper, glitterpulver och annat smått och gott som Ida hela tiden har ut på golvet för att inte LInnéa städar undan efter sig... Nere i hennes rum i källaren kommer Ida inte in är planen eftersom grinden ska stängas i trappan... 

Bilskrället har gått sönder igen. Det går inte att stänga av parkeringsljuset på den. Vet att vi hade det problemet för några månader sen och det löste sig så jag hoppas på samma tur denna gång. Kommer dock inte ihåg vad felet var eller hur lång tid det tog att åtgärda för sån information är alldeles för ointressant för att hålla ordning på:) Hoppas maken kollar sin mobilssvar snart för mobilen är avstäng i vanlig ordning... Det blir inte jätteskoj för honom eller mig om han inte gör det och han kommer hem kl 10 ikväll... Jag måste liksom ha bilen imorgon och går det inte att stänga av lyset har jag inget batteri imorgon! Dess värre har maken i sommar lånat bil av en kompis för att leka av sig sitt sista rallyberoende antar jag för bilen är usel som familjebil och jag får inte ens köra den! Hur bra är det med en familj där bara en bil går att åka med men båda behöver den för att komma till jobbet`???? Hoppas att det är sista gången han får för sig liknande, omogna idéer.

Fast allting med honom är inte fel, jag lovar! Igår satt han på blocket och kollade på minibussar. Undra om det börjar gå upp för honom att fyran kommer snart;) Dessutom påpekade jag att vi MÅSTE fixa ordning Linnéas rum snarast för jag behöver hennes kläder nere i källaren för att få plats med allting till bebisen. Det lutar åt att det blir nytt golv därinne redan denna lönemånad. Skönt! Sen återstår det väl att se om hon tänker sova där eller bara utnyttja det som eget rum när hon har kompisar???? Hon får iaf möjligheten!

Emma har sista tiden ösnkat att få gå på high school musical. Jag var in och kikade efter biljetter men backade ur den julklappen när jag såg priset. 450:-/pers för biljetter till en musikal som jag inte ens vet om hon kommer tycka om liksom... Svårt!  problemet löste sig dock för de tog slut:P Nu såg jag dock att de ska ut på turné och kommer till Uppsala... Nu blev det ju ännu svårare för jag tycker egentligen att barns intresse för teater ska uppmuntras och jag själv vurmar ju extra för just musikaler. Emma älskar ju tex Kristina från Duvemåla när jag berättar om vads ångerna handlar om(lyssnar rätt mkt på det ja!). Fast 450:- innebär ju att julklappspengarna låses fast till en stor del av detta... Men å andra sidan kommer en del annat på hennes önskelista vara rätt billigt eftersom hon ösnkar sig tv på rummet(finns i relaxrummet redan och kan flyttas in, behöver dock köpas en boxer till), internetuppkoppling är bara en sladdragning ifrån att fixas och mobil kommer hon inte få förrän hon lär sig ta ansvar för sina kläder/grejer. Mitt resonemang är sånt att klarar man inte hålla ordning på överdragsbyxorna/mössan/jackan/skorna lär man knappast klara mobilen... Kom gärna med era åsikter! 

Har fått nytt mystiskt meddelande från samma nummer som det förra. Det nya meddelandet lyder "Har inte sett dig på dagis igår eller idag. Barnen sjuka? Tänker på dig."

Man får faktiskt inte göra så här mot mig, jag blir så sjukt nyfiken vem det kan vara. När nyfikenheten blir för stor får jag väl sätta mig med adresslistan på dagis och kolla igenom alla nummer

inom kommunen för oss som har barn i behov av särskilt stöd inom förskolan och vars barn ska börja förskoleklass i höst. Återigen kan man konstatera att vi föräldrar till såna här barn har några få alternativ. Antingen lutar vi oss tillbaka och låter allting rulla på och hoppas att det löser sig eller så kan man engagera sig för sitt barns bästa, läsa på och försöka ligga steget före... Det första alternativet är inget hot mot hälsan men det är tyvärr det sista.

Igår på mötet fanns det gott om representanter för kategori 1. Föräldrar vars barn börjar skolan i höst men som inte har informerat sig om vilka skolformer som kan passa ens barn eller ens undersökt möjligheterna till stöd inom skolan för att barnet ska få den hjälp det behöver. De flesta visste inte ens vilken anvisningsskolan var! Här ngnstans börjar jag bli mörkrädd för om inte vi som föräldrar kämpar för våra barn-vem ska då göra det??? Är det inte min plikt som förälder att undersöka alla olika, till buds stående möjligheter för att underlätta  skolstarten för ens barn och har man inte lärt sig efter fem år med barnet att det krävs en sak- TID!!! Massor med tid och det innebär att man måste börja fundera lååååångt innan skolan börjar.

Okej, jag förstår att det itne är så lätt när man bara har "myror i brallan-barn" som en mamma uttryckte sig:) Där finns inte så många andra alternativ eftersom vanliga skolan är den som hanterar detta. Men det var gott om andra föräldrar där som hade barn med olika, svårare handikapp(autism, språkstörningar osv) där det finns speciellt skolor som man kan välja.

Fast det är å andra sidan inte utan att jag avvundas dessa föräldrar som bara låter allting löpa på och som bara lever här och nu med sina barn. Det låter så skönt!

Istället har ju jag valt den andra vägen- den hälsofarliga! För nästan ett år sen började vi besöka skolorna som LInnéa kunde tänkas passa på för att bilda oss en uppfattning. Jag började diskutera skolstarten med kuratorn, hörselpedagogen, resurshandledaren, förskolan. Jag erkänner, vi började i löjligt god tid och fick samtidigt höra just detta och trots att vi gjorde det så har vi nu hamnat i den roliga sitsen att tiden inte räcker till och allting måste ske NU!!! Varför, jo vår underbara kommun älskar omorganiseringar och det innebär för oss att vår underbara resurshandledare som funnits vid vår sida sen Linnéa började på förskolan för 4 år sen inte kommer finnas till vårt förfogande efter jul. Orsaken är att kommunen beslutat att  vi som kommer från privata förskolor inte kommer kunna söka resurs från resursenheten längre som fallet varit. Inte nog med det så har man heller inte löst problemet vart vi från privata förskolor ska söka resursen heller så inte nog med att man drog ut proppen för att tömma badkaret, man tömde ut barnen också! Fast det blir värre!!!

Förr oss just nu innebär detta att Linnéa inte har ngn från resursenheten som kan överlämna oss till skolans resursteam och därmed kommer vi förlora en viktig länk i kedjan. Det har vi löst så att hörcentralen måste ta tag i detta och kallar samman ett möte innan vår handledare försvinner och det måste ske INNAN jul. På detta mötet kommer vi ha vår gamla handledare, resursteamsledaren för skolan, kuratorn, hörselpedagogen, rektorn och biträdande rektorn samt helst också en representant för från blivande sexårsklassen. Det är för att alla behöver få höra samma sak från alla inblandade instanser och på så vis blir det enklare att dokumentera att alla hört samma sak.

Så tillbaka till badvattnet. Kommunen beslutade att ta bort vår koppling till resursenheten men hade ingen plan på hur vi ska få våra resurser. Ngn smartskalle på kommunen tänker till efter att problemet uppdagats och kommer på en riktigt ljushuvdsidé i bästa Baltazarstil. Man beslutar att uppdragsstrategerna inom kommunen ska utföra dessa bedömingar för de privata förskolorna och pengarna får man från resursenhetens pott likafullt... Det är här det börjar bli riktigt intressant! Uppdragsstrategerna har inte alls utbildning för att kunna göra denna typen av bedömning baserad på barnens behov. Det är punkt nummer ett! Deras ordinarie arbetsuppgifter är iofs att dela ut pengar till förskolorna men det är inte samma pengar utan det är den sk skolpengen som ska delas ut till de olika förskolorna och det är med dem som vi i styrelsen på förskolan tex förhandlar om vi behöver mer pengar/barn för att få vår verksamhet att gå runt. Det har ingenting med kompetens att avgöra graden av svårigheter för ett enskilt barn alls.

Punkt nummer två i denna biljanta idé är att man redan har provat den här modellen för några år sen inom skolan... Pengarna tog slut efter tre månader då och massor med barn blev lidande just pga deras bristande kompetens att avgöra det individuella behovet... Man lade ner projektet nästan omeddelbart av den anledningen och lärde man sig någonting???? Döm själva! Min uppfattning är nog rätt klar.

För att göra saken etter värre så har man "glömt" eller bara struntat i att informera de drabbade förskolorna om att dels resursenheten försvinner för oss men okcså VAR vi ska skicka in vår ansökan om resurs inför vårterminen. Det fick jag veta igår kväll och inte blev det många minuters sömn inatt kan jag tala om! Skulle LInnéa inte få resurs sin sista termin innan skolan pga detta skulle det kanske inte påverka henne så katastrofalt just nu eftersom jag kommer vara hemma men om hennes resurs inte finns kommer hon nollas i systemet och då kommer vi ha VÄLDIGT svårt att få ngn i skolan sen när det verkligen behövs! Vi visste iofs att resursenheten inte skulle stå till vårt förfogande from januari men vi visste inte vart vi skulle vända oss med ansökan. Vi bestämde på mötet för en månad sen att det vore lämpligt att skiccka in den till resursenheten ändå... jag hade inte hört ngt från dagis om att de hört annat så tja, natten blev sömnlös. Ringde dagis i morse när de öppnade och fick tag på vår kontaktperson där och det är ung här som jag nästan började bli religiös, eller åtminstone jäkligt tacksam för att vi har just henne som kontaktperson. Hon hade snokat reda på detta redan och skickat in ansökan till rätt person. Inte nog med det så hade hon redan hunnit ringt upp dit och kontrollerat så det verkligen var rätt person/instans och att vår ansökan kommit in. Tack säger jag bara!

För egen del så känner jag inte mig jätteorolig just nu. Klart att jag inte gillar frågetecknen som finns om resurs och allting med skolan. jag har ingen tilltro till rektorn men vi har iaf en plan för hur vi ska hantera henne. För Linnéas del ser det ut som att det iaf inte blir ngn katastrof i nuläget. Däremot kan jag inte låta bli att bli förbaskad för vårt andra resursbarn på förskolan. Han har 1,5 år kvar i skolan och hans behov är så otroligt mkt större än Linnéas. Han har resurs på heltid för att fungera alls i förskolan. Hur kommer det bli för honom sista året på förskolan????

Inte så konstigt att jag vaknade i panik flera gånger inatt av att jag drömt att bebisen i magen hade fötts med samma syndrom som Linnéa(det finns en risk på 1%) och sannolikheten är ju att det drabbade barnet inte kommer ha sån tur som Linnéa med att drabbas så lindrigt... Nåja, den dagen den sorgen!

Lite nu och då dyker det upp små meddelanden på min mobil från personer jag inte känner men oftast är innehållet rätt trevligt. Idag fick jag ett meddelande "Jag såg på dagis idag. Du var så fin i håret. Hoppas du inte tar illa upp" Hur kan man ta illa upp av ngt sånt men helt ärligt, hur fin kan jag vara när jag dragit borsten genom håret och satt upp hälften med spännet i bak:) Det enda fina är väl möjligen att det är välskött numera och lockigt.Nåja, jag tänker ta åt mig och bli glad!

Första gången jag fick en anonym överraskning var i skolan, samma år som jag blev ihop med maken för övrigt. Då fick jag en röd ros på alla hjärtans dag  med meddelandet "Jag ringer ikväll". Kvällen kom och nästan gick innan det ringde precis när jag skulle iväg  på diskot och det enda han frågade var om jag fått rosen????? Mitt jakande svar räckte tydligen för honom för han lade på:P Så får man faktiskt inte göra mot mig!!! Jag är ännu i dag sjukt nyfiken på vem det var Några månader senare hade jag håltimme och satt som vanligt i ett av fönstren och skrev noveller. När jag tittar upp ser jag en kille som ståtar sig över skåpen, tittar på mig med en sån kärlek i blicken att jag aldrig kommer glömma den men han presenterade sig inte och jag har ingen aning om vem han var. Han försvann fort som attan efter det. Inte gick han på min skola iaf för jag lusläste katalogen  efter honom och en såååå lång kille var svår att missa.

Nåja, alla dessa små meddelanden är inte av amorös natur(som dagens) men de ger sannerligen en liten extra krydda i livet! Dagens avsändare tänker iaf inte presentera sig för jag skickade tillbaka ett sms och frågade vem det var men har inte fått svar.

Tog precis tempen på Linnéa och hon har 38.7 Det är nog svårt att förklara på annat sätt än att hon är sjuk. Typiskt säger jag! Nåja, förhoppningsvis är det snabbt övergående och hon har sin feberfria dag imorgon redan. Då missar vi bara en dag på jobbet.

Jag har konstaterat att jag måste ha väldigt mkt att bearbeta i mitt liv för det sägs ju att drömmar ska ha den funktionen. Just nu drömmmer jag väldigt mkt. Det är hela berätteser som spelas upp i huvudet på nätterna men tyvärr är det inga trevliga såna. Det är ffa ett tema som återkommer om och om igen. Jag drömmer om att Ida dör! Vet inte varför just hon men jag har nog drömt om det nu säkert 20 ggr. Jag har haft begravning för henne, sett henne knuffas utför ett stup, sett henne framför en bil som inte hinner stanna osv osv osv. Hon har hittills hunnit dö på otaliga vis men värst är ändå begravningen vi hade för den var precis som om det hade varit på riktigt. Mina tankegångar och resonemang var precis verkliga. Musiken valde vi ut efter hur Ida är och vi lyckades tom boka in Malena Ernman som solist!

För att detta ska bli förståeligt så måste jag ju berätta om just Ida och Malena. Ida har en lite annorlunda musiksmak. Hon tycker inte speciellt mkt om när vi har radion på i bilen utan blir rätt hyper då, som Ida ofta är iofs men hon älskar när Malena sjunger! Det började med La voix så klart och när jag köpte skivan sen hittade Ida snabbt en favoritsång(Min plats på jorden). Den kallas här hemma för "Din sång" för varje gång vi satte oss i bilen frågade Ida om vi inte kunde sätta på musiken. "Din sång", frågade då jag och nu säger Ida själv "Din sång- från början" när bilen går igång:) Det lustiga i kråksången är att denna sång får Ida att sitta still och bara njuta. det är som om det stora lugnet faller över henne. Tänk om vi kommit på det för två år sen! Ofta sitter hon bara still, lyssnar och sen börjar hon sjunga med. Hur gulligt är inte det med en treåring och Malena som sjunger duett! Det lustiga är att hon lärt sig texten rätt bra tom den engelska och franska på andra låtar även om det mest bara är ljud för henne. En treåring som gillar opera. Det hade jag inte trott var möjligt men så är Ida rätt speciell också!