Hur ska jag annars förklara att en liten kille på fem år verkligen kan få fram min allra sämsta sida??? Ungen är helt odräglig! Han är bortskämd bortom beskrivning och tror att hela världen cirklar runt honom. Han har föräldrar som verkar tro att han är Jesus som kommit tillbaka till jorden eftersom de inte ser att ungen faktiskt har svaga sidor som behöver förbättras. Ungen är inte bara väldigt bortskämd, han är grymt elak också och har aldrig fått lära sig visa empati eller nåt sånt. Om ett mindre barn har en pinne han vill ha så tar han den, punkt! Idag gjorde han det för Ida och Ida är ju inte sen att ge hals om man säger så så jag såg vad som hände. Trots det så säger han rakt i ansiktet på mig att han inte alls tänkte ta pinnen.

Imorse tog maken med sig soporna ut men glömde dem halvvägs... Resultatet säger sig själv, fåglarna har hjälpt till att sprida ut det. Fast inte bara dem. Killen ifråga tyckte att det var en bra idé att kasta sopor på Linnéas fönster(hon var inne och avslutade städningen och han var ombedd att vänta ute eller komma in och hjälpa till). Jag ser hur han tar upp en creme fraicheburk och kastar den på fönstret. När jag ryter i åt honom så ljuger han mig återigen rätt upp i ansiktet. "Det var inte jag!" Jag påpekar för honom, vänligt men VÄLDIGT bestämt att jag såg honom och hans enda kommentar är "Jaha". inte en tilstymmelse till ursäkt eller ens ett erkännande.

Om jag fick bestämma skulle han inte alls få leka med Linnéa men nu bor vi tyvärr grannar. Vad gör man då? Flyttar eller? Inte blir det bättre för att de har ett barn till i Emmas ålder som beter sig på, om inte samma sätt så åtminstone lika illa. Hon är, precis som mor sin, så där härligt Von Oben och behandlar sina undersåtar(eller vad vi vanliga dödliga nu är) med förrakt och vi passar när det duger henne. Fast Emma har lärt sig den hårda vägen att hon inte är en bra kompis och har bara henne som extrakompis när hon har tråkigt. Vi uppmuntrar mer än gärna att hon tar hem andra kompisar om man säger så!

För att lägga lök på laxen så fick vi av pappan i huset förra helgen en utskällning. Mårten och jag hade missat lite i kommunikationen för jag hade sagt att Linnéa skulle på simskola och sen till Mårten att hon sen skulle till mormor och leka med Lovisa och Sofia som bor där. Mårten trodde hon skulle komma hem mellan simskolan och mormor och sade det till pappan. När Linnéa inte gjorde det fick vi oss en utskällning för han hade ju gått och väntat helt i onödan... Självklart blev det lite tokigt. Det sticker jag inte under stol med och hade det varit ngn annan familj, vem som helst faktiskt, hade jag mått dåligt men nu har samma familj gjort så hur många ggr som helst och när vi har tagit upp det(de första gångerna sen slutade vi) har vi inte tagits på allvar eller med en axelryckning... Värst var nog den gången då dottern i huset lovat Emma att leka men sen hittat andra kompisar som dög bättre och när Emma spranng ut för att leka så tittade hon bara på Emma och drog iväg på cykeln. Tog upp det med pappan som på fullaste allvar ansåg att "äsch, hon är en dum blondin" om sin då sjuåriga dotter. Jag blev mållös och fick gå in och trösta min egen dotter som var helt utom sig av förtvivlan! Fast efter den gången lärde sig Emma också hurdan grannen är och började ta avstånd från henne.Ingenting ont som inte har ngt gott med sig.

Nu har jag fått skriva av mig lite också och det känns genast mkt bättre. Nu är det dags att åka och hämta Emma och Frida i skolan och Ester på dagis så Linnéa får ngn annan att leka med.