Idag är Erik äntligen tillbaka i skolan igen. Han har varit borta i lite drygt en vecka, 8 dagar, tror jag det blev. Tur att mamma finns som kan ta sjuka barn för vabba i en vecka hade inte varit så lyckat på jobbet. Igår var tre av 5 personal borta från jobbet. Det är inte optimalt om man säger så.

Igår hade vi den stora mötesdagen. Först ut var överlämningen av LInnéa inför högstadiet. Jag törs nog slappna av lite nu. Det var inte prat om annat än att hon skulle gå kvar på sin resursskola men däremot kan hon komma till hemskolan en gång i veckan för att hålla någon sorts kontakt med sin hemklass. Hon kanske kan hitta lite nya kompisar där för ingen av tjejerna i hennes hemklass nuhar valt den skolan. Vi diskuterade lite fram och tillbaka vad Linnéa skulle gilla för ämnen. Det är lite klurigt för hon tycker liksom om alla ämnen i skolan. Hon gillar skolan. Hon vill lära sig och då spelar inte ämnet någon roll. Däremot föreslog vi att det kunde med fördel vara NO-labbar då eftersom just labbsal inte finns på resursskolan. Vi får se hur det går och hur Linnéa ställer sig till förslaget. Hon skulle dit och träffa klassen i maj på karuselldagen. Vi får en klasslista också så får vi se om hon kommer känna ngn.

Efter mötet var det dags för nästa besök. Emmas utredning började igår. 2,5 timmes testande av hennes alla exekutiva och kognitiva funktioner gjorde att jag fick hem en väldigt trött tonåring. Så trött att hon faktiskt glömde fotbollsskorna hemma när hon åkte på träningen   Det ställde till det för mig som var med Erik på musikleken igår. Honom kan man inte gärna lämna ensam där så Linnéa fick rycka ut och sitta med honom så jag kunde åka iväg med skorna till träningen. Snart börjar träningen utomhus på fotbollsplanen precis vid oss. Det ska bli skönt! Inget mer flängande över hela stan för träning. Å andra sidan blir det flängande över hela Uppland för matcher då istället  

Jag har ingen aninng om vad jag ska skriva så nu får tangenterna prata åt mig. Det brukar bli bäst så.

Jag har levt på den här jorden i 40 år. Jag har varit lärare i 15 år. Jag har mött tusentals människor i olika sammanhang. Det har vi alla gjort. Vissa trivs vi ihop med andra hyser vi en oförklarlig antipati för. Personkemi helt enkelt. Det finns ingen människa som är fel men vi är olika. Det är styrkan i att vara människa. Styrkan av mångfalden.

Däremot har jag funderat mkt på en sak. Det här att vara annorlunda. Lite mer annorlunda än alla andra som ändå hittar sin plats i flocken. Att vara så pass annorlunda att man inte passar in men utan att det för dens skull finns ngt påtagligt "fel" på en. Man har inte massa diagnoser som gör att man inte klarar av människors olika uttryckssätt utan bara att man är lite annorlunda. Man kanske inte tar livet med en klackspark? Man kanske inte tycker att man behöver lägga så stor vikt vid om nageln gick av eller om tröjan sitter lite konstigt över axlarna. Man kanske bara är lite mer allvarlig och har förmågan att se lite vidare perspektiv än sina medmänniskor?

Jag är till viss del sån. Jag orkar faktiskt inte bry mig om småsaker. De är just småsaker och inte viktiga. När mina tjejkompisar i tonåren fjantade runt och kråmade sig framför speglar och killar gjorde jag det inte. Jag pratade med killarna istället. Vi var kompisar. Jag var rätt omogen på många sätt absolut men jag var ingen tjejtjej. Jag tyckte då och tycker fortfarande är det är rätt tramsigt. Oviktigt. Oviktiga saker lägger man ingen vikt vid.

Det har sina fördelar också. Jag orkar inte heller lägga så stor vikt vid människors egenheter. De är som de är. Eftersom de är förhållandevis oviktiga så är de heller inget jag fokuserar på. Jag är hyfsat tolerant mot andra människor på grund av det. Jag retar mig inte på andra människor. Det är en fördel. En nackdel är att om personkemin inte fungerar så försöker jag inte ens. Funkar inte den så är det kört. Det är inget fel på människan ifråga men jag behöver inte ha med hen att göra.

I skolan var det en stor nackdel att vara annorlunda. På rasterna. Inte på lektionerna. Jag hade inga direkta kompisar i klassen. Jag valde ut mina kompisar från andra klasser och såna som var äldre än mig. Inte för att de var just äldre eller gick i annan klass utan för att jag inte såg ngn vits med "kacklet" i klasssen. Återigen, det är inget fel på kackel men jag såg ingen anledning att hålla på så. Det blev det klassiska "Kaka söker maka!". Jag tyckte det var oändligt mkt roligare att sitta och diskutera politik eller andra saker än att diskutera smink och killar.

Allt efter man mognar så hittar man sin roll i gemenskapen. Jag har inte jättemånga vänner idag heller. Jag har några få. Några få vänner som jag vet att jag kan lita blint på. Jag orkar inte ha massa kompisar utan går återigen direkt på hårdvaran. Det blir väl inte lättare av att jag är en introvert person. Eller blyg/tyst brukar det sammanfattas om du inte vet vad det är. Det är mkt mer än blyg men ändå. Jag är ohyggligt blyg också.

Att vara jag har jag ändå accepterat. Däremot har jag i alla år undrat varför är det "fel" enligt samhällets normer att vara så här? Att vara introvert, att sålla bort sånt som är oviktigt och satsa på det som är meningsfullt? Varför är en extrovert person mkt mer "värd"? Varför tas extroverta personer mer på allvar? Varför är de normen för hur vi ska fungera i samhället? Hur kan det vara mer okej att skrika rätt ut i klassrummet eller åma sig över att mascaran runnit ner på kinden eller man har en dålig hårdag än att försöka driva en  ordentlig diskussion om feminismens roll i samhället, eller alla människors lika värde, eller hur vi kan tilllåta oss att tycka att vi har rätt att stänga gränserna till EU när miljoner människor är på flykt för sina liv?

Varje dag ser jag på nära håll hur mkt lättare det är för unga människor som är mainstream. Jag ser också hur otroligt svårt det är för de människor som på något sätt är annorlunda. Som sticker ut på något sätt. Varför kan vi inte ha ett samhälle där alla människor får plats? Där alla människors uttrycksätt, åsikter och värderingar är lika mkt värda oavsett vem som levererar dem?

Efter månaders kamp fick jag följade brev idag och ni kan inte förstå vilken lättnad det är!

"Hej igen!

Däremot kan jag berätta att LInnéa i år skriver nationella proven för åk 6. Nästa veckan är det visst matten och vi får se hur det går. Hon övar inför nästa år när hon går i åk sex på riktigt. Hittills har allting gått bra och varit ganska lätt säger hon. Hon är duktig i skolan så jag är inte förvånad.  I SO, svenska, NO, och många andra ämnen så ligger hon på åk sex. Matten har ett moment som hon inte gått igenom själv än men säkert snappat upp i genomgångar med klasskompisar så vi får se. Hon verkar ha fått allt bra från pappa och allt bra från mig. Mitt läshuvud och pappans mattesnille/händighet. Hon kom hem med en bricka från slöjden häromdagen. Den klår iaf min bricka jag gjorde på slöjden  Enda gången jag är händig är i köket. Får tacka farmor för det! Öönskar jag fått hennes städgeni också men tyvärr inte.

Hela hösten har jag mailat rektorer på olika högstadieskolor för att om möjligt få en kontakt och kunna boka in ett möte. Orsaken? Linnéa börjar högstadiet nästa år. För alla oss är det ett stort steg att gå från mellanstadiets trygghet till stora, osäkra världen på högstadiet. Det är massa val som ska göras, beslut som ska fattas, ansökningar som ska göras. Det är om man har en vanlig unge som fungerar som alla andra.

Det har inte jag. Jag har en unge som går på en resursskola. Hon har gått där sen åk 1. Hon går där för att hon är hörselskadad. Beroende av teceknspråk för att orka tolka omvärlden eftersom hon oftare och oftare faktiskt inte orkar höra. För oss hörande låter det jättemysko men Linnéa orkar inte höra. För henne är det bara en massa kakafoni av läten och bland alla dessa läten finns ett speciellt ljud som hon ska lyssna på. Vi med två öron fungerar som så att vi har stereohörsel och vi kan också rikta vår hörsel. Vår hjärna talar om för oss vilka ljud vi ska lyssna på. Det är nåt som hjärnan utvecklar under tidig barndom har jag förstått och det är också en egenskap som jag själv saknar eftersom jag själv hade en väldigt begränsad, periodvis icke existerande, hörsel som väldigt liten. Jag hör dock med båda öronen så jag klarar mig ändå okej om jag bara undviker högljudda, stökiga miljöer. För Linnéa fungerar det inte. Hon går i en klass med sju elever totalt och i lokaler som är specialanpassade för hörselskadade med allt vad det innebär i ljudabsorbenter, dämpande bord, genomtänkt möblering mm. Hon orkar inte ens med dessa ljud. Hon använder hörselkåpor i klassrummet och när hon kommer hem stänger hon in sig i sitt rum för att få vila. Det är ändå i en miljö där alla lärare använder teckenspråk/tecken som stöd beroende på egen kunskapsnivå så hon behöver inte lyssna för att få in faktakunskaperna och instruktionerna. Men det låter hela tiden. Stolar knarrar, skor stampar, pennor som knackar och skrapar, någon som rör sig på stolen eller i rummet, dörrar öppnas och stängs, böcker som tappas, röster som pratar osv

Enligt skollagen så har hon rätt till det stöd som hon behöver för att klara målen i läroplanen. Jag kan skollagen. Jag kan den rätt bra faktiskt, ffa när det gäller barn med särskilda behov eftersom det också är mitt jobb. I den perfekta av världar skulle det inte vara ett problem. Synd att vi inte bor i den perfekta världen bara...

Den världen vi lever i heter Uppsala Kommun. I Uppsala Kommun går det till så att rektor ska fatta beslut om och i så fall var elever ska gå i skolan och vilket stöd de har rätt till. Det är för övrigt samma rektor som ska betala för kalaset. Uppsala kommun är inget undantag mot alla andra kommuner i det fagra, avlånga land. Kommunen måste spara pengar. Mkt pengar. En placering på resursskola är en dyr histora. Fasligt dyr faktiskt,men alternativet är ett misslyckande i skolan, sämre förutsättningar på arbetsmarknaden och sämre möjlighet att läsa vidare på universitet eller ens för att klara  gymnasiet. Studier på hörselskadade visar att alldeles för många, långt över rikssnittet, hoppar av skolan i förtid. Orsaken? Bristande resurser i individstödet.

Varken Uppsala kommun eller i någon annan kommun i detta land har en skola som är likvärdig för alla elever, dvs att alla elever får det stöd de behöver för att uppnå målen. Orsaken? Det krävs oerhört mkt av föräldrarna. Föräldrarna ska själva vara villiga och kunna driva frågan. De ska vara jurister för att kunna påpeka brister i åtföljandet av skollagen, specialpedagoger för att kunna förstå hur deras barn påverkas av olika situationer, läkare/medicinskt kunniga för att få rätt läkarbeslut och formulering i alla läkarintyg och klara av att samordna vårdens alla delar eftersom ingen inom vården har ett övergripande ansvar, kurator för att veta vilka olika blanketter som ska in var och när och väldigt driven i språket för att kunna prata byrakratska med höjdarna och bondska med bönderna som alla har sin del i beslutet och klara av att formulera sig i skrift beroende på vem man riktar sig till. Man bör dessutom vara beteendevetare eller psykolog för att förstå hur man ska prata med alla människor för vissa ska krusas och andra behöver man vara auktoritär mot för att få igenom sitt budskap. För att kunna veta det bör man vara haj på att söka fakta på datorer som avslöjar väldigt mkt om oss människor om man vet vad man letar efter, men man bör dessutom ha ett stort kontaktnät för att få samma information. Låter det lätt? Tro mig, det här är bara början!

Igår hade vi möte på  nuvarande hemskolan för att prata om skolbytet som ska ske i januari. Vi ska om en månad göra ett skolval, men ingen rektor vill prata med oss eller boka in ett möte eftersom det ännu inte är deras elev. Vi kan således inte veta om skolan tänker betala för placeringen i resursklassen eller inte. Vi måste chansa och sen hoppas att nya rektorn ska vara väl påläst om hörselskador och den konsekvens det kan ge samt vara villig att låta skolans ekonomi gå back för att bekosta en placering i resursklass. Annars kommer Linnéa bli av med sin plats där hon går nu och tvingas in i en vanlig klass där hon inte kommer klara av undervisningen. Jag kan nästan ta att ungen inte klarar skolan men värre är att hon kommer stänga in sig i sin trötthetsbubbla och sluta interagera med oss och alla andra. Innan vi bytte skolform så var hon för trött för att gå i skolan mer än ett par dagar resten av tiden var hon "sjuk" och hon orkade ingenting annat än sova/vila på fritiden. Hon orkade inte ens prata med oss i familjen. Hon var som man framställer autister i filmer som stänger ute alla andra. Jag kommer kriga för att inte hamna där igen! Nu har hon en fungerande skola, väldigt fungerande eftersom hon läser en åk över sin egen i många ämnen, och hon orkar ha en fritid med kompisar och fritidsintressen. Dvs hon lever som alla andra barn.

När vi satt på mötet igår fick jag höra vissa saker som fastnade i skallen. "Vi måste skapa ett prejudikat!" Det finns ingen praxis i såna här fall. Linnéas fall är helt unikt tydligen hur konstigt det än kan vara. Jag har inte dragit in jurister än men kommer vi dit så är jag inte bangen. Jag har en jurist som nog är intresserad att driva ärendet. Däremot har jag börjat maila resursteamsledaren och resurschefen i kommunen. Får jag ingen hjälp därifrån kommer jag gå högre upp. Däremot blir jag förbannad rent ut sagt eftersom vi föräldrar ska fasiken inte behöva göra sånt här! Det är inte mitt jobb som förälder att se till att mitt barn ska ha rätt till en likvärdig skola när det redan står i skollagen. Jag är kunnig, påläst och har kontakter men för alla andra föräldrar då som inte har varken möjlighet, resurs, kunskap eller förmåga? Skolan måste bli en skola för alla. Inte en skola för resursstarka barn och föräldrar!

PS) Vill man ha en konsult kan man hyra eller anställa mig. Du får leta för att hitta någon med större erfarenhet av barn med särskilda behov(hörselskada, psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionshinder, selektiv mutism,särskola/gråzonare mm) både på det privata planet men främst yrkesmässigt  

Det här med skolbyte har de senaste åren inte varit ett lätt beslut. Förr behövde man inte ens välja utan man blev anvisad en skola och så gick man där. Enkelt och bra. Idag är det en djungel! Vilken skola, vilket program, vilken inriktning är bara början på valet. Det är till gymnasiet. Inte lätt alls utan tvärtemot en djungel.

Om man inte börjat på gymnasiet utan går på grundskolan är det inte mkt lättare. Vilken skola och vilken profil är man intresserad av. Olika skolor är bra på olika saker. Strategiska val är inte ovanliga redan på högstadiet. Sen har vi de där andra eleverna. De där som har en hemskola men som bara är det på pappret för eleven är placerad någon annanstans. Linnéas hemskola är Gamlis men hon är placerad i hörselklass. Nästa år ska hon byta skola. Hemskola alltså- den där hon inte går. Det innebär att hon måste välja skola men inte bara skola utan vi måste välja en skola som vi tror är positiva till att hon får gå kvar i hörselklassen. Kruxet i kråksången att en sån placering är inte gratis. De kostar massor. Skolor vill inte ha elever som kostar massa pengar. De säger nej(det kallas platsbrist eller att man tagit hänsyn till avstånd e dyl) om vi först talar om hur landet ligger dvs att hon är hörselskadad och nu går i specialgrupp. Å andra sidan, om vi inte talar om förutsättningarna kommer planeringen igång för sent och då skiter sig allting. Det landar som det brukar landa. Anvisningsskolan får ta emot eftersom ingen annan skola vill ta emot och sen är det upp till rektor där att besluta om placering i specialgruppen. Förhoppningsvis lyssnar rektorn på hörselpedagoger, lärarna i specialgruppen och föräldrarna men det är långt ifrån säkert. Å andra sidan, om vi har sån tur att hon får gå kvar i sin klass där hon går nu så borde hon ha större chans att få gå kvar hela högstadiet och då kan jag slappna av. På måndag ska avlämnande skola ha elevhälsomöte med hörselpedagogen och mig för att formulera oss inför skolvalet inför nästa år. Jag hoppas det blir bra för Linnéa kommer aldrig klara av en vanlig klass. Hon blir helt slut efter en timme nu när hon är på besök i sin hemklass på tisdagarna.

Jag börjar med att förvarna för att inlägget kanske blir lite rörigt och obegripligt. Jag har inte sovit i natt. Jobbet har börjat igen och därmed sömnproblemen. Så länge man är på jobbet fixar man det bra. Det är på kvällen tankarna kommer om den och den eleven. Det har varit många såna nu.

Det känns inte som jag hinner skriva längre. På jobbet är det fullt upp som sig bör och sen blir det kväll och då är det fullt ös till barnen somnar och sen börjar tredje skiftet med städ, tvätt, disk och allmänt röj. Mitt liv just nu är så sjukt ointressant. Det är upp på morgonen, iväg till skola och jobb, jobba, hämta barn, laga mat, läxor, natta och sen städa för att sist kollapsa i sängen med en film. Det är skittråkigt. Det som händer just nu är jobbet men det kan jag inte skriva om. Jag ska inte skriva om det heller.

Våra morgonrutiner sitter rätt bra nu måste jag säga. Vi går upp vid 6, senast sju ska man ha ätit upp frukosten för att hinna borsta tänderna, håret och klä på sig. UNgarna är nästan alltid klara i tid. Enda undantaget är torsdagen då Ida har idrott men inte jagär hemma och kan påminna Ida om att packa väskan kvällen innan. Det löser jag oftast med att göra ordning högen kvällen innan efter kören.

Sen kommer de där andra dagarna. De där dagarna när man är helt slut innan man ens kommit till jobbet. De där roliga, fantastiska schemabrytande dagarna *extrem ironi* Så fort någonting inte är som vanligt är det fullständigt kaos. INgenting fungerar för Ida. Det kokar is kallen på henne. Hon gapar och skriker, kastar saker och stampar i golvet. Att klä på sig kan ta tre timmar för de sitter åt, klämmer, kliar, river... Frukost är bara att glömma för om man råkar skära plattmackan(hönökaka) liiiiite fel eller råkade ha på smör på den så rasar hela världen. Tårarna flödar... Jag vet att nästan ingen som träffar Ida kan tro på detta och tror jag överdriver. Jag säger bara en sak. Välkommen hem till oss klockan sex en morgon nästa gång det är friluftsdag, temadag, utflykt, skolteater eller i princip vad som helst som inte är vanliga lektioner! Din hjälp behövs men vad du gör, bli inte arg!!!!

Idag var en sån dag. Idag var det Gamlisjobben. Jag hatar alla såna dagar! De är inte förenliga med Idas behov av samma lika varje dag. Sen har jag full förståelse för att det anses tråkigt och oinspirerande för vanliga dödliga men för nån där varje dag är kaos och strukturen och rutinerna är det enda som håller ihop allting och ger det stadga så försvinnner den försvinner allting in i kaoset. Kaoset tar över. Det är fritt fall och ingenstans att hålla fast sig i. Det är som att åka en berg och dalbana men utan att man kan se vad som kommer härnäst. Du kastas bara omkring. Funderar på om man kan få dispens såna dagar? Tänkte ta upp det med BUP nästa gång får vi se vad de säger.

Rätt många är beroende av träning. Jag önskar nästan jag kunde bli det för jag tycker verkligen sånt är aptråkigt. Det är inte riktigt rätt inställning för att ens börja träna. Gym suger. Det handlar bara om att ta sig igenom sina repetitioner för att få slut på skiten så fort som möjligt. Vi har ett gym hemma men sorry, det är verkligen tråkigt och blir inte mkt bättre med bra musik på.

Cykla har jag aldrig gillat. Kan kanske ha och göra med att jag inte hade cykel under större delen av barndomen. När det var cykling på idrotten fick vi låna ibland eller så köptes nån skruttig cykel i. Bästa cykelutflykten nånsin var när vi skulle cykla från Gåvsta/Rasbo till Länna och sen vidare till Hammarskog tror jag vi landade så småningom. Av nån anledning hade jag ingen cykel eller om den gick sönder precis i början för jag fick cykla tandemcykel med min lärare. Det var kul och så kunde man trampa lite när man behagade ;) Nu kanske många förfasar sig över att man inte fixade fram cyklar men om behovet inte finns hos barnet då och om man har lite ont om pengar så kanske det inte prioriteras. Det var ingenting jag led av. Jag gick till bussen som tog mig till skolan. Det var inget jag dog av. När jag blev större fick jag en cykel för att kunna ta mig till kusinerna en mil bort, till stallet(fast oftast gick jag nog dit tror jag?) eller till badet på sommaren 8km bort. Vi cyklade fram och tillbaka jämnt och det var nog lika mkt självförsvar från mina föräldrars sida för att slippa skjutsa:) Vi hade kul. Apostlahästarna är bra fortskaffningsmedel tycker jag.

Jag är inte beroende av träning kanske men jag är beroende av annat. Kören tex. Kören är verkligen mitt andhål i veckan. det är där jag blir av med alla tråkiga tankar och känslor. Det är dit jag går för att må bra. En gång i veckan är inte riktigt tillräckligt så jag vill gå med i en kör till. 2ggr i veckan känns inte orimligt. Nu har vi dessutom ingen kör på 10 dagar och det känns som en ocean av tid. Vår körledare har åkt hem till USA för att hälsa på sin mamma. Det unnar jag honom. Han har inte träffat henne på 5 år. Vi spelade in en hälsning till henne och sjöng Happy Birthday och en annan sång till henne som gratulation. Jag får gå och längta till den 23 när vi sjunger nästa gång:)

Den 10 maj åker barnkören till Stockholm för att sjunga i en kyrka där. Jag kommer följa med. Både som medföljade vuxen men okcså med tanke på Linnéa. Hon kanske behöver en tolk under dagen eftersom det kommer bli mkt ljud. Det är verkligen stor skillnad på aktiviteter och vem hon är med. Jag kommer släppa iväg Linnéa ensam på scoutläger i sommar. En vecka utan mig. Jag tvivlar inte en sekund. Därmeot en dag i Sthlm och jag följer med. Orsaken? För det första vet jag att scoutledarna är väl insatta. Men jag vet också att Linnéas bästis från skolan följer med och hon känner Linnéa utan och innan och finns alltid där oavsett om hon stänger av hörseln eller inte, oavsett om hon stänger in sig i sin bubbla. Hon klarar av att hantera det. De är superfina med varandra. Den förmågan har inte övriga kompisar från hemskolan. De är ju "vanliga" ungar med "vanliga" problem. De har aldrig behövt lära sig. Ingenting konstigt med det alls. Det är också nyttigt att möta för Linnéa.

Igår var jag på utvecklingssamtal med Ida. Hon går framåt. Läsningen går jättebra. Hon har bättre ordning på sina saker nu. Vi konstaterade att hon har en drake till lärare och en drake till mamma som vägrar hjälpa henne att leta när något är borta. Det har gjort att hon letar själva och oftast hittar det också. Hon vet också när hon ska ha med sig saker. Idag kom hon ihåg idrottskläderna själv utan att jag behövde påminna  Hon är åldersadekvat på de flesta områden i skolan utom matten kan man nog konstatera. Matten kommer nog fortsätta vara ett problem. Hon går till specläraren och kommer fortsätta med det. Det går framåt men V Ä L D I G T långsamt. Vissa dagar kan hon ingen matte alls. Då är det ingen idé att ens försöka. Då får läraren ge henne andra typer av uppgifter för att iaf träna logiska tänkandet och sånt som också är relaterat till matte. Andra dagar flyter det på. Just nu tycker Ida att matten är rolig igen. Det märks när hon har sina speclärarperioder. Då är det roligare. När hon inte har det så är det pest. Bra betyg till specläraren som verkligen har fått nåt att bita i dock. Det märks   

Nu var det iofs några dagar sen men bättre sent än aldrig. Vi hade en läkartid med Ida förra vecka för att kolla läget. Ny läkare men hon var bra och påläst så vi behövde inte börja från början med att berätta vår livshistoria vilket är skönt. Ida fick svara lite på frågor om hemmalivet, rutinerna, vardag och helg, skola, fritiden. Kort och gott hur en vecka ser ut. Vi pratade lite om mediciner och jag nämnde att det hon får nu inte räcker så länge. Hon äter 20mg Ritalin på morgonen och det går ur kroppen till halv 2. Eftersom det bara är överläkaren som har förskrivningsrätt på medicinerna så skulle hon ta upp det med hen eftersom det lät som att dosen behövde ökas. Hon har ätit samma sen i maj nu och hon växer som bekant så inte helt konstigt. Det berodde också på hur vikten utvecklade sig. Eftersom Ida tappar aptitet av medicinerna håller man koll på vikten och längden. Jag visste att Ida inte gått upp nåt sen i maj. Då var hon lite rultig och nu är hon mer normalhullad så ingenting att oroa sig för men jag visste inte hur det skulle tolkas av läkarna. Vi fortsatte prata om andra biverkningar som är vanliga, mardrömmar, tvångstankar, beteendestörning tex och där är det ingenting. Visst drömmer hon mardrömmar ibland men inte mer än innan.  Vad gäller beteende så försvann hennes konstigheter med med medicinerna så det är skönt. Hon måste inte längre stänga bildörren tre ggr varje gång eller stryka med handen längs hela bilsidan innan hon vinkar hejdå. Hon hade lite egenheter för sig innan som försvann.

Den kroppsliga undersökningen gick kanon. Puls&blottryck var fullt normalt, längden växer hon på och så var det vikten då. Hon har nu gått ner 1kg sen i maj förra året och där kände jag väl att ökningen for ut gneom fönstret rätt omgående. Vi pratade om maten. Vad hon äter, hur hon äter och sen lovade läkaren återkomma efter samtal med överläkaren. Vi tackade för oss och åkte vidare till korvgrillningen och pulkaåkningen.

Dagen efter tror jag det var så ringde läkaren igen. Överläkaren hade okejat ökningen av medicinen och receptet fanns på apoteket. Där är vi nu för jag har inte fått tag på skolsköterskan förrän nu sista dagarna. Vi ska dit på måndag för när vi höjer dosen måste hon ett par timmar senare kolla blodtryck som kan sjunka och pulsen som kan öka. Det ska sen rapporteras in till läkaren. Hoppas att det går bra. Ida har haft några dagar sista tiden när hon bara gråter. Om det inte blir bättre med höjningen får vi kolla med läkarna om andra alternativ. Jag är inte alls sugen på att börja byta mediciner eftersom det är svårt och tidsödande. Vissa går in och ut på en gång som Idas medicin hon har nu. Den börjar hjälpa inom 30 minuter och sen ska den vara behjälplig i 8 timmar. Just det stämmer kanske inte så himla bra men snabb är den iaf. Andra tar tre veckor innan man uppnått god effekt och sen finns det allt där emellan. Alla har läskiga biverkningar och alla reagerar olika. Däremot ska man inte behöva vara 8 år och ha gråtdagar bara för att man har adhd. Det känns inte riktigt rätt.