Efter månaders kamp fick jag följade brev idag och ni kan inte förstå vilken lättnad det är!

"Hej igen!

Däremot kan jag berätta att LInnéa i år skriver nationella proven för åk 6. Nästa veckan är det visst matten och vi får se hur det går. Hon övar inför nästa år när hon går i åk sex på riktigt. Hittills har allting gått bra och varit ganska lätt säger hon. Hon är duktig i skolan så jag är inte förvånad.  I SO, svenska, NO, och många andra ämnen så ligger hon på åk sex. Matten har ett moment som hon inte gått igenom själv än men säkert snappat upp i genomgångar med klasskompisar så vi får se. Hon verkar ha fått allt bra från pappa och allt bra från mig. Mitt läshuvud och pappans mattesnille/händighet. Hon kom hem med en bricka från slöjden häromdagen. Den klår iaf min bricka jag gjorde på slöjden  Enda gången jag är händig är i köket. Får tacka farmor för det! Öönskar jag fått hennes städgeni också men tyvärr inte.

Helst skulle jag vilja stå på barrikaderna och kämpa för kvinnors självklara rättigheter. Samma rättigheter som männen alltså. Det borde vara en självklarhet att kvinnor och män ska ha samma rättigheter på alla områden. Det finns ingenting som heter mäns försörjningsbörda idag. Män och kvinnor delar på den och då bör lika lön för lika arbete vara en självklarhet. Det är det fortfarande inte.

Å andra sidan kan jag bara konstatera att det finns så galet mkt kvar att göra vad gäller könsroller också. Jag hade följande diskussion med en annan mamma igår.

Situationen var sådan att vi skulle lämna våra barn på en aktivitet och i rummet där vi skulle vara fanns det stora fria ytor och en liten trappa perfekt att hoppa upp för(två små trappsteg) eller nerför om man sprang. Erik gjorde det som jag tror de flesta barn skulle göra i det läget. Han började springa fram och tillbaka för att det var roligt. Det är roligt att hoppa upp och ner, få bränna energi men också för att upptäcka kroppen som växer som ogräs just nu.

Mamman: "Vad är det med pojkar och springande?"

Jag: "????"
Mamman: "Det är så typiskt pojkar att springa runt så där!"

Jag känner mig fortfarande helt och totalt förvånad att folk fortfarande inte har kommit längre i sitt könsrollsresonemang men  svarar:

"Är det typiskt pojkar? Mina flickor har alla gjort likadant!"

Mamman: "Jaså!?"

Hon frågar flickan om hon vill springa varpå flickan svarar nej.

Mamman: "Ja så gör iaf inte NN(dotterns namn)" och klappar henne på kinden.

Alltså, den här mamman är trevlig på alla vis men har vi verkligen inte kommit längre än att vi delar in barns beteenden i pojk/flicksaker? Vad är det för fel på att vara ett barn? Få hitta sin egen roll och sin egen personlighet utan påklistrade förväntningar från någon om hur man förväntas bete sig? Ja, Erik sprang igår. Det har mina flickor gjort okcså i samma situation. Är de pojkar då? Eller är de sämre flickorän en annan som sitter still??? Erik gråter men inte flickorna lika lätt. Är flickorna pojkar då men Erik flicka? Varför ska vi låsa in oss i könssteretyper för? Låt barn få vara barn kanske? Vi är komplexa varelser och kan inte stängas in i en ram baserad på förväntningar. Kan vi inte bara spränga alla förväntningar och låta barn få utvecklas fritt?

Och innan någon låter tanken springa fritt här så pratar jag inte om fri uppfostran. Det tror jag inte alls på. Barn behöver tydliga föräldrar som lotsar dem ut i livet. Ibland genom att peka med hela handen och ibland genom att försiktigt peka ut konsekvenser med olika alternativ. Barn behöver få stabilitet och trygga ramar men de behöver inte och ska inte behöva få massa förväntningar pådyvlade sig enbart efter kön.

Nu har de ringt och förhoppningsvis får jag mitt recept under kvällen av jourläkaren. Tack!

Jag har inte fått tag på en enda människa på BUP än för att kunna få ett recept. Jag antar att jag går till apoteket igen på fredag om jag inte hör nåt och kollar. Om man ringer in, förklarar läget och ber dem ringa upp så kan iaf jag tycka att det borde ske senast dagen efter även om det bara är frö att beklaga att man måste vänta fem dagar eller? Får väl åka upp dit och vägra lämna om inget recept kommer kanske?

Nåja, annars får livet duga. Jag hade kör igår kväll och rösten fungerar fortfarande inte speciellt bra men jag tvingade iaf fram några toner här och där. Jösses vad lätt det kommer vara att sjunga efter en den här pärsen! Nu är min röst som de där spillfria muggarna man ger till bebisar. Man måste trycka på utav bara helsike för att nånting ska komma ut. Det är precis så rösten fungerar nu. Talrösten fungerar bättre men sångrösten... På lördag är det säkert bra. Vi ska sjunga hela lördagen så det hoppas jag verkligen!

På lördag ska vi också på disputationsmiddag. En av mina kompisar har doktorerat. Superbra jobbat Eva! Ditt nästa jobb hjälper jag gärna till med för övrigt. Jag vill också vara med i DaVincikoden och jaga skatter i textformat. Jag är också utbildad inom språk som bekant och är smått uttråkad på jobbet när inte eleverna kommer :) Du får berätta sen om alla äventyr när du blir jagad av polisen, hemliga sällskap och sånt som ska stoppa dig från att avslöja hemligheterna i dokumenten  

Tänk vad lätt det skulle vara om det bara var jag och barnen(jo mannen räknas in men jag är själv med barnen oftast ändå). Tänk om man slapp alla saker som ställer till det, människor som tabbar sig och bara allmänt ställer till det.

En stående punkt, som fått vila ett tag här på bloggen, är skolvalet. Linnéa ska byta skola eftersom hon går upp i högstadiet. Efter 7 sorger, åtta bedrövelser och återvändsgränder och 314 mail, samtal och möten med rektorer, kuratorer, skolsköterskor, resursteamledare, avlämnande skola, fan och hans moster och några till så fick vi iväg ansökan till nytt skolval. Äntligen! Vi är i mål! Nu kan vi slappa! Eller inte alls då. För ett par veckor sen fick vi ett brev hem från skolantagningen om ansökan för skoltaxi. Jag lade den i lådan för framtiden. I förrgår tog jag upp den igen, tittade på den och tänkte att jag kunde ju alltid fylla i allting annat även om vi inte vet skola. Det är då jag ser det. Datum för sista ansökan är sista mars. Skolantagningen blev klar igår. Vi har en månad på oss att fatta beslut om vilken skola Linnéa ska vara placerad på för att få igenom skoltaxi och hinna skaffa läkarintyg... Det kommer inte gå. Jag kan ju inte göra nånting förrän vi vet vilken placering hon får. Hemskolan eller fortsätta i hörselklassen. Jag känner verkligen hur Uppsala kommun jobbar för mig just nu.

Igår sen var jag till apoteket. Jag skulle hämta ut Idas medicin. Hon tog sista tabletten igår. I förra måndagen, alltså 8 dagar sen, ringde jag till BUP för att få nytt recept. Då får man ett inom 5 dagar. Eller hur!!?! Nånting har uppenbarligen inte fungerat för det fanns inget recept. Idag har jag försökt ringa men det är helt omöjligt. Vi kommer till en datarobot som svarar istället för en människa och det finns ingen möjlighet att välja möjligheten att prata med en faktiskt människa. Grattis! Jag har talat in ett långt meddelande där jag säger att ge gärna får höra av sig till mig snarast för det är inte tänkbart för Ida att klara sig fem dagar till utan medicin. Hon får kämpa så enormt i skolan och sen brakar hon hemma. Det är kämpigt ändå för henne men utan medicin tycker jag synd om henne.

Jag har en liten gosse som älskar att sjunga. Han sjunger från det han vaknar till det han somnar nästan varje dag. Han har okcså väntat på att få börja skolan för då får man gå på kör. Det vill han verkligen göra. Det har han längtat efter. När skolan började i höstas är det för många barn som vill sjunga så sexåringarna får vänta ett år. Tragedi för Erik.

Men så fick vi hem ett brev från musikskolan som ligger i kyrkan ett stenkast ifrån oss. Älskar dem! De trollade fram en teatergrupp till Ida så hon fick prova det. Nu när misären kring Erik och sången är total och det känns som flera årtionden till i höst när han kan börja kören så kommer de igen med sin magiska stav och startar en musiklek för sex och sjuåringar. Kombon av att få sjunga, träna rytmik och dans med kroppen är bara så klockren för honom. Behöver jag säga att han är anmäld. Jag anmälde mig så fort jag kunde eftersom jag inte visst om det fanns platser kvar. 12 platser finns det i gruppen och det brukar vara populärt där. Idag fick jag mail att vi ska få veta senast lördag om det finns tillräcligt många anmälda för att starta. In och anmäl hörrni! Lätta på mitt dåliga samvete för att jag inte kunnat gå på Sjungis med honom som med övriga troll.

I söndags hade vi äntligen kalas för Linnéa. Bättre sent än aldrig. Emma fick visst en och annan present också såg jag som missats på hennes födelsedag  Det är alltid kul när (nästan) alla strålar samman. Det blir en fasligt liv men kul är det. Törs knappt tänka på hur det kommer låta om några år när det är fem småkillar som kommer springa runt och låta. Nu är det bara 3,5  Man kan nog påstå att den rätt överväldigande majoriteten flickor i familjen har gått över eftersom de senast fem födda är just bara pojkar.

Nu är vardagen igång igen. På gott och på ont antar jag? Sportlovet gick åt till att försöka hinna bli frisk. Jag är så himla less på att vara sjuk/krasslig nu att jag nästan är beredd att göra vad som helst. Jag har inte varit helt okej sedan nyår liksom även om det varit absolut värst den senaste dryga månaden. Nu är jag bara trött, täppt och hes så det går mkt bättre men JAG VILL KUNNA SJUNGA IGEN!!!!! Det suger att jag inte kan sjunga. Det tar ner mitt humör måååånga steg nerför stegen eftersom just sången är min ventil. Just nu har jag tom slutat ta kortisonet mot astman eftersom den också gör mig hes för att utesluta att det inte är den som spökar också. Samtidigt behöver jag det för att astman inte alls är bra. Det är faktiskt skit att inte kunna sjunga. Pest!