Jag har förstått att det är FN dagen idag. Det tycker jag är viktigt att uppmärksamma och en alldeles utmärkt tillfälle att göra barn medvetna om levnadsvillkor och politik ute i världen. När jag gick på gymnasiet fick vissa av oss elever i uppdrag att representera varsitt land och som det landets representant skulle vi hålla ett tal/föredrag inför hela aulan fullsatt med folk. Under två år på skolan har jag inget minne av att det hände nåt speciellt men sista året blev jag utvald att representera Sydafrika. Jag skrev samtidigt ett specialarbete om just det landet och det fick skrivas och skrivas om eftersom det var mitt i valrörelsen. Den valrörelse som valde Mandela till president. Det var innan internet och innan datorer var allmän egendom så jag satt vid skolans lånade dator, hade radiosändingen på och skrev och skrev och skrev. Jag har nog aldrig slitit så hårt för ett arbete förr eler senare men å andra sidan har ingen lärare lyckats få mig att prestera som den läraren fick mig att göra heller. Han var helt fantastiskt. Han drev mig vidare och vidare och kraven var skyhögt ställda och han satte mig på prov om och om igen. Shit vad roligt det var och utmanande. Det är nog faktiskt enda gången i mitt liv som någon haft sån otrolig tillit till att jag skulle klara vad som helst. Han drillade mig till en femma i ämnet och jäklar vad stolt jag var. Den femman följdes sen av femmor i hälften av mina lästa ämnen och resten fick jag fyror i. Inte illa pinkat! Ett betygssnitt på 4,5. Det går att leva med.

Iaf fick jag i uppdrag att hålla ett tal i aulan på just FN-dagen och presentation mm fick jag styra över själv. Jag tillsammans med min dåvarande bästa kompis trollade fram en militäruniform var, jag gick fram som general över landet och bakom mig stod kompisen Helena, äntrade podiet och höll mitt tal som handlade om apartheid. Inte om hur dåligt det var utan jag var en vit militär före valet. Jag stöttade andra sidan. Jag har ingen aning om vad jag sade alls faktiskt. Lite minneslucka där så jag gissar att jag var galet nervös. Det kommer jag inte heller ihåg.

Den debatten kommer leva med mig för resten av livet. Inte vad jag sade utan ATT jag sade nånting. Att jag dels vågade så klart men okcså självkänslan jag fick genom att någon annan utmanade mig. Någon annan trodde på mig. Det var en bra FN-dag. det var ett bra genomförande och med viktigt innehåll.

FN kan man också uppmärksamma på många andra sätt. Genom att prata om olika länder, visa bildspel och filmer, servera mat från olika länder osv. Allihopa är bra sätt. Sen finns det mindre bra sätt. Det sättet får nog Gamlissskolan stå för idag. Tanken är god men det känns som man nog inte tänkte hela vägen fram eller så gick inte hissen hela vägen upp när detta planerades.

Häromdagen fick vi mail om att skolan skulle fira en FN-dag. Det hade man bestämt att man skulle göra genom att barnen skulle lottas till olika världsdelar där man skulle få prata om hur det är i just den världsdelen. Det är sen jag börjar fundera för sen ska barnen inte bara prata om detta utan man ska få äta efter sin världsdel. Nordamerika får äta panpizza eller om det var hamburgare, Asien får äta stekt ris och Afrika bönor och ris och man får inte ta om av maten utan en portion. Dessutom fick inte barnen ta med sig någon frukt på fm för det vore bra om de fick känna sig lite hungriga och tänka på hur andra också får gå hungriga...  

Här börjar jag fundera på om någon haft lite otur med tänkandet? På vilket sätt kommer mitt barn som inte får frukt tycka synd om andra barn som inte får mat? Att prova olika länders maträtter är bra och viktigt men att vissa barn får panpizza och andra ris med bönor väcker bara avundsjuka och inte empati. Är avundsjuka verkligen en känsla som vi behöver odla hos våra barn? För att väga upp lunchen skulle barnen få ett förstärkt mellanmål på eftermiddagen fick vi veta också.Då vet man redan på förhand att vissa kommer äta sämre?!

Med risk för att detta inlägg kommer bli en mindre bok så är min inställning så här. Barn ska absolut äta mat från andra världsdelar. Det ska ske med glädje, en del misstänksamhet kanske från vissa men mest nyfikenhet. Det ska serveras som en naturlig del av matinslagen på skolan precis som köttförssåsen, pannkakan och soppan. Bönor och stekt ris är inte konstig mat- alls. tvärtom äter vi det ofta och med glädje hemma. Vi äter tacos, kik'ärtsgryta, tikka masala och afrikansk böngryta med samma självklarhet som allting annat mer typiskt "svenskt". Däremot ska det inte serveras som en del av skolans sanktionerade orättvisedag. Då har man missat målet med så många meter att man inte ens befinner sig på planen.

Hade jag arbetat på skolan hade jag valt ett annat upplägg på en sån här dag. Jag hade pratat mer om människors livsvillkor i världen på många olika sätt. Det finns filmer, bildspel, berättelser skrivna som kan högläsas. Man kan inrätta en insamling av gamla pantburkar/kläder/leksaker som kan skänkas till ett förutvalt ändamål som kan vara ett barnhem, till ebolaoffren/fattiga och svältande i Afrika och Asien. Det finns ingen brist på ändåmål. Skolan kan skaffa ett fadderbarn eller stödja ett barnhem/skola. Här kommer maten in som en självklar del. En buffé med maträtter från olika världsdelar. Här skriker säkert matsalspersonalen i höga skyn men det gick ju uppenbarligen att servera olika rätter idag, eller hur???? Då  kan man också berätta om hur man äter maten i olika delar av världen. I Afrika äter man ofta med bröd istället för bestick och i Asien är inte pinnar helt ovanliga. Låt barnen prova!

Hur blev dagen då? Jag har ingen aning om hur andra upplevt det men jag vet att diskussionerna på facebook är i full gång. Inte så många är positiva ska erkännas. För egen del så har jag hela dagen varit beredd på ett telefonsamtal. Jag har ett barn med ett funktionshinder. Hennes funktionshinder är inte synligt utan hennes svårigheter är att hon inte klarar av förändringar så där väldigt bra. Förändringar i rutiner är faktiskt otroligt svåra att hantera för henne. Skolan är precis så fyrkantig och inrutat som hon trivs med och hennes fantastiska lärare hjälper henne genom att göra det precis så förutsägbart som det kan bli. Om det kommer förändringar och överraskningar reagerar hon. Ibland bara genom att speeda upp och bli ofokuserad men oftast genom ilska och frustration. Ibland kan frustrationen gå överstyr och hon tappar kontrollen. Då blir hon så arg att hon faktiskt inte vet vad hon gör. Efteråt blir hon otroligt ledsen och känner sig totalt misslyckad för hon upplever att det är hennes fel. Det är bara hon som inte klarar av förändringar.

Idag fick hon lotten Afrika. Jag vet inte vad de har gjort idag för det kan hon inte berätta. Det enda hon berättat om är att hon har varit ledsen. I matsalen idag grät hon men gick undan för att inte visa det. Hon fick bönor och ris. Eftersom skolan har jobbat stenhårt på att man inte ska slänga mat så tog hon bara en sked med ris och en böna för att testa om hon tyckte om det. När hon ville ha mer mat fick hon inte det. Jag har alltså en tjej som inte bara fått hela sin dag rubbad från rutinerna utan dessutom inte fick varken frukten på förmiddagen eller lunchen mitt på dagen. Hon anstränger sig så in i norden för att inte få sina utbrott i skolan. Ni kan inte ana vad det kostar henne och ilskeutbrotten kom aldrig men hon har gråtit i skolan idag. Det gör faktiskt ont i mitt hjärta. Vi hann inte ens ut i bilen innan tårarna kom. Hon grät och grät och grät. Jag sitter och väntar på utbrottet. Jag väntar på den där härdsmältan som innebär att hon totalt tappar kontrollen och slår sig själv och andra. Den där härdsmältan som innebär att hon får känna sig så totalt misslyckad eftersom det krävs att jag får sitta och hålla om henne/hålla fast henne från att ha sönder sig själv och andra. Vi har inte haft någon sådan sen i maj när hon fick medicinerna. Nu väntar jag på den. Bra jobbat Gamlisskolan!