Ja vad ska man säga? Föräldramötet inleddes med att läraren talade om vilka målen för undervisningen är från läroplanen(LPO94) samt de lokala målen för åk 1 och 2. Vi föräldrar satt tysta och lyssnade men ingen fattade nog varför detta togs upp. Ingen har något att säga om själva undervisningen utan miljön som våra barn vistas i är det stora problemet. Läraren tog också upp att hon tyckte att ingen hade gått till henne innan vi kontaktade rektor och tillsatte en grupp. Här kan jag bara tala för mig men jag har kontaktat henne,s krivit brev och aldrig fått ngn som helst respons från henne. Det enda hon upprepar är att det ÄR inte stökigt och det har blivit såååå mkt bättre... Jaha? Varför trivs inte våra barn då`??? Det har inte funnits intesse att bry sig eller ens lyssna. Samma sak säger övriga familjer som har kontaktat henne och om hon inte lyssnar så måste vi ju gå vidare eller????

Vidare har vi gått och vi har skrivit ett långt dokument från oss föräldrar ägnat för rektorns ögon och ingenting har hänt mer än att läraren fått en mentor och det har tillkommit en timme mer halvklass i veckan. Det räcker inte! Vår samlade kritik igår på mötet var riktad mot en enda person och det var inte läraren men det var tyvärr hon som tog på sig det iaf. Rektorn talar sig bara varm om att de inte ser ngt problem, våra barn är normala ungar och läraren är bra. Honv ägrade liksom ta in våra argument att VI och våra barn inte tycker samma sak... Hon malde på och till slut får maken nog. Han blir snudd på oförskömd mot rektor men han säger väl det som alla tänkte. "Är du dum eller, fattar du inte att VI inte tycker samma sak som dig och det är det som är problemet. Våra barn trivs inte i skolan och vad ska vi göra åt det?" Tja det var väl ung. kontentan av hans ord och rektorn tappade visst målföret för en stund;) Hon stod mest och stakade sig efter det och biträdande rektor fick kliva in. Henne gillar vi allihopa för hon vet vad hon pratar om och hon är mycket vettig. Hon lyssnar, tar in och summerar allas önskemål på ett mycket bra sätt. Önskar bara att hon var rektor istället för den befintliga som är ett riktigt stolpskott.

Med henne fick vi en bättre dialog och vi framförde önskemål att skolan ska se oss föräldrar som en möjlighet och resurs snarare än ett hot som det är nu. När vi är i klassrummet så välkomna oss och låt oss hjälpa till. Vi är inte där för att bedriva undervisning eller ens tycka undervisning. Det kan läraren bäst utan låt oss hjälpa till att hålla ordning på våra barn för det är VÅRT ansvar.

Resultatet på kvällen ser jag rätt pessimistiskt på. Läraren ska ta ställning till om hon vill ha oss föräldrar i klassrummet eller inte och därifrån ska vi agera sen. Fortsättning följer.

Jo förresten, vi diskuterade också fortsättningen framöver eftersom läraren är gravid och försvinner strax efter sportlovet. Eftersom vi vill ha en förändring till det bättre som dessutom gäller framöver också så frågade vi om det. Det verkar som vi kommer anställa en lärare efter jul som tar över våra barn och hon kommer få fortsätta ända till trean. DET känns iaf skönt och nu får man hoppas att det är en bra lärare som anställs. Fast jag gissar att rektor kommer varna blivande läraren för föräldragruppen och om man vågar sig in där så har man nog rätt mkt skinn på näsan!

Tja för er som följt följetongen om Emmas skola så är det ju inga nyheter att rektorn inte är mkt att hänga i granen och läraren inte direkt den vassaste kniven i lådan. Hennes sociala kompetens är ju för att uttrycka sig milt inte direkt världsledande...

Det börjar nu koka värre än vanligt bland föräldrarna eftersom vi haft möten och ingenting har hänt vad det verkar på en månad. Nu har nästan hela terminen gått och ingen förbättring sker öht. Vi i arbetsgruppen som utsetts för att sköta förhandlingarna med skolan blir påtryckta från föräldrar som vill veta vad som händer och vi har inte fått ngn information från rektor. I förra veckan skrev vi ett mail där vi ville veta vad som hände samt hur lång tid man trodde att det tog att vända skeppet och hur stort rodret var. Idag kom svaret. Läraren gick i pedagogiska samtal med rektor men enligt rektor så var det inget fel på arbetssättet. Läraren hade också fått en mentor som hon samtalade med. För övrigt så ansåg rektor att problemet egentligen inte låg hos läraren utan snarare hos eleverna. Det finns ett antal elever som inte är skolmogna minsann och sen var det ju så att eleverna inte visade respekt mot läraren. Det var vårt ansvar som föräldrar att prata med våra barn om att visa respekt.

Jag anser självklart att barnen ska visa respekt mot läraren och det gör de! Det som fattas i förhållandet mellan denna klassen och läraren är inte respekten utan ledarskapet. Läraren har inte ngnsin från dag ett markerat att det är viktigt att lyssna på henne utan hon har struntat att vänta in klassens tystnad och haft genomgångar där från en början några elever inte lyssnat. Nu när terminen gått så har alla elever lärt sig att det inte spelar ngn roll och lyssnar inte heller. Eller som Emma säger, ingen lyssnar och även om man vill lyssna så hör man ingenting vad hon säger. Om inte läraren markerar att det hon säger är viktigt så kommer ju inte barnen heller att lyssna.  Dessutom är det ju inget okänt fenomen att barn testar lite var gränserna går. Det komer de alltid göra tills de stöter på motstånd. Det går liksom mot barns natur att stanna innan dess. Att sen rektor går in i klassen och skäller ut hela klassen några ggr i veckan hjälper liksom inte upp om inte läraren tar vid resten av tiden. Respekt får man inte-det förtjänar man har jag lärt mig som lärare. Det gäller nog lika oavsett ålder på barnen och jag har en känsla av att det är mkt lättare med ettagluttare än med mina tonåringar.

Just nu är vi många föräldrar som funderar på att byta skola. Om rektor och lärare läger över ansvaret på sjuåringar så tänker iaf inte jag stillatigande sitta still och ta det. Det är så lågt att det tom slår glocalnet!