Läser på Aftonbladet och inser att jag mår dåligt. Det är lärare som slår små barn, krig och elände. Facebook bjuder på en salig blandning av hemlösa katter och vargarnas vara eller icke vara och nonsensinlägg som inte har nån betydelse alls. Jag blir bara arg, ledsen, bedrövad på världen.

På aftonbladets hemsida kan man också läsa om folkpartiets eminenta förslag att premiera lärarna som jobbar på de framgångsrika skolorna så de får högre lön än de som jobbar på de med sämre resultat. Hur tänker man då? Eller fel, vem transplanterade bort hjärnan och hur kunde hen fortsätta leva utan?

Alltså, jag är lärare. Jag är van vid åsikter om lärare. Jag är van vid åsikter om skolan. Det ingår i yrket. Skolan har alla gått i. Alla har en åsikt. Jag kan inte ändra att andra har dåliga erfarenheter från skolan. Det är tråkigt men inte mitt fel. Det enda jag kan göra är att bemöta mina elever med respekt. Ge mina elever verktygen för att lära sig. Att sen använda verktygen måste eleven göra själv. Jag kan inte tvinga nån att lära sig. Det jag kan göra är att arbeta för att eleverna ska hitta den egna drivkraften. Det gör jag hela tiden. Det är min främsta arbetsuppgift. Att traggla böjningsformer på verb på engelska är oviktigt om inte drivet/viljan/orken finns.

När man möter de elever som saknar driv/vilja/mål har man ett enormt jobb framför sig. Som lärare, som elev. Att lära sig gå till skolan och sitta på en stol är en framgång. Att klara av att jobba en hel lektion är också en framgång. Att komma tillbaka efter rasten är en ännu större framgång. För många elever är det en stor bedrift att klara av att gå till skolan, klara av lektionerna och läsa in nåt ämne. Då måste man få uppmuntran för det. Att få beröm för det man klarar av.

Det sista man som elev behöver i det läget är att bli sparkad på som misslyckad.Att hela tiden bli misstrodd är jobbigt. Att bli misstrodd när man inte klarar skolan är självklart. Det vet alla att det är nåt fel på eleven när man inte klara skolan. Skolan klarar alla. Även en idiot. Klarar man inte skolan har man inte försökt. Så måste det vara. Det vet man. Man i det här fallet är folkpartister och Björklund och andra människor med tvivelaktiv människosyn.

Min stilla undrar i detta är i vilken värld lever man i då? Jag flyttar gärna dit. Dit där det inte finns människor på samhällets botten. Dit där alla elever klarar skolan. Dit där alla människor är lyckade samhällsmedborgare. Dit där mitt jobb är helt överflödigt. Dit där jag kan få jobba med det som jag är utbildad för att göra och enbart det. Jag skulle med glädje ägna all min arbetstid åt undervisning. Det är det jag är bra på. Det är det jag är utbildad för. Vilken känsla att undervisa för elever som suger åt sig av allt jag säger. Som orkar ta in det jag säger och sen analysera och diskutera det, i grupp. Jag vill också leva i den verkligheten. Visa mig vägen.

Tills vidare lever jag kvar i min verklighet, och din. Den verklighet där alla människors lika värde är självklart. Där alla människor, fattig som rik, ung som gammal, lyckad som misslyckad har rätt att få en chans till. Den verklighet där alla har rätt att misslyckas och lyckas. Den där alla människor har rätt att bemötas med respekt. Den där alla människor har rätt att glädjas åt sina framgångar oavsett hur små de kan te sig. Tills vidare fortsätter jag jobba med mina elever. Jag fortsätter jobba med att stärka självförtroende, självtillit. Jag fortsätter att stärka självkänslan hos de jag möter. Jag fortsätter att känna glädje när eleverna klarar av att komma till skolan. Jag börjar bli väldigt bra på det också.

Det är bara synd att de som lever i den andra världen styr och ställer i min värld. Synd att de tycker att mitt jobb är oviktigt. Att de inte kan se glädjen i en elev som klarat sitt första år i skolan och lämnar mig på sommaren med rakare rygg och stoltheten lysande i ögonen. Det är min lön! Jag tycker synd om människor som förlorat den förmågan. Jag tycker synd om människor som går miste om min vardag. Människor som inte vill se min vardag. Människor som inte ens kan acceptera min verklighet.