Läser på Aftonbladet och inser att jag mår dåligt. Det är lärare som slår små barn, krig och elände. Facebook bjuder på en salig blandning av hemlösa katter och vargarnas vara eller icke vara och nonsensinlägg som inte har nån betydelse alls. Jag blir bara arg, ledsen, bedrövad på världen.

På aftonbladets hemsida kan man också läsa om folkpartiets eminenta förslag att premiera lärarna som jobbar på de framgångsrika skolorna så de får högre lön än de som jobbar på de med sämre resultat. Hur tänker man då? Eller fel, vem transplanterade bort hjärnan och hur kunde hen fortsätta leva utan?

Alltså, jag är lärare. Jag är van vid åsikter om lärare. Jag är van vid åsikter om skolan. Det ingår i yrket. Skolan har alla gått i. Alla har en åsikt. Jag kan inte ändra att andra har dåliga erfarenheter från skolan. Det är tråkigt men inte mitt fel. Det enda jag kan göra är att bemöta mina elever med respekt. Ge mina elever verktygen för att lära sig. Att sen använda verktygen måste eleven göra själv. Jag kan inte tvinga nån att lära sig. Det jag kan göra är att arbeta för att eleverna ska hitta den egna drivkraften. Det gör jag hela tiden. Det är min främsta arbetsuppgift. Att traggla böjningsformer på verb på engelska är oviktigt om inte drivet/viljan/orken finns.

När man möter de elever som saknar driv/vilja/mål har man ett enormt jobb framför sig. Som lärare, som elev. Att lära sig gå till skolan och sitta på en stol är en framgång. Att klara av att jobba en hel lektion är också en framgång. Att komma tillbaka efter rasten är en ännu större framgång. För många elever är det en stor bedrift att klara av att gå till skolan, klara av lektionerna och läsa in nåt ämne. Då måste man få uppmuntran för det. Att få beröm för det man klarar av.

Det sista man som elev behöver i det läget är att bli sparkad på som misslyckad.Att hela tiden bli misstrodd är jobbigt. Att bli misstrodd när man inte klarar skolan är självklart. Det vet alla att det är nåt fel på eleven när man inte klara skolan. Skolan klarar alla. Även en idiot. Klarar man inte skolan har man inte försökt. Så måste det vara. Det vet man. Man i det här fallet är folkpartister och Björklund och andra människor med tvivelaktiv människosyn.

Min stilla undrar i detta är i vilken värld lever man i då? Jag flyttar gärna dit. Dit där det inte finns människor på samhällets botten. Dit där alla elever klarar skolan. Dit där alla människor är lyckade samhällsmedborgare. Dit där mitt jobb är helt överflödigt. Dit där jag kan få jobba med det som jag är utbildad för att göra och enbart det. Jag skulle med glädje ägna all min arbetstid åt undervisning. Det är det jag är bra på. Det är det jag är utbildad för. Vilken känsla att undervisa för elever som suger åt sig av allt jag säger. Som orkar ta in det jag säger och sen analysera och diskutera det, i grupp. Jag vill också leva i den verkligheten. Visa mig vägen.

Tills vidare lever jag kvar i min verklighet, och din. Den verklighet där alla människors lika värde är självklart. Där alla människor, fattig som rik, ung som gammal, lyckad som misslyckad har rätt att få en chans till. Den verklighet där alla har rätt att misslyckas och lyckas. Den där alla människor har rätt att bemötas med respekt. Den där alla människor har rätt att glädjas åt sina framgångar oavsett hur små de kan te sig. Tills vidare fortsätter jag jobba med mina elever. Jag fortsätter jobba med att stärka självförtroende, självtillit. Jag fortsätter att stärka självkänslan hos de jag möter. Jag fortsätter att känna glädje när eleverna klarar av att komma till skolan. Jag börjar bli väldigt bra på det också.

Det är bara synd att de som lever i den andra världen styr och ställer i min värld. Synd att de tycker att mitt jobb är oviktigt. Att de inte kan se glädjen i en elev som klarat sitt första år i skolan och lämnar mig på sommaren med rakare rygg och stoltheten lysande i ögonen. Det är min lön! Jag tycker synd om människor som förlorat den förmågan. Jag tycker synd om människor som går miste om min vardag. Människor som inte vill se min vardag. Människor som inte ens kan acceptera min verklighet.

 

Hanna

25 oktober 2012 12:57

Nä Fia,inte alls ett anspråkslöst inlägg,ett _väldigt_ bra inlägg tycker jag!!

Fia

25 oktober 2012 13:00

Tack Hanna!

 

Britten

25 oktober 2012 15:28

Go Fia, Go! Du har ett jätteviktigt jobb och är en hejare på att skriva. Du har inte funderat på att skriva, blogga för en tidning, du skulle bli populär. Kram

Fia

25 oktober 2012 18:17

Jag har skickat in en version av detta till först aftonbladet som tackade nej eftersom de redan hade en liknande debattartikel. Däremot fick jag komplimang för det fina skrivandet:) Nu har jag skickat in till UNT men de har inte hört av sig. Det är inte riktigt deras debatt så där har jag ingen förhoppning.

För att bli kändisbloggare måste man profilera sig lite mer än jag gjort och ställa upp i typ Familjen Annorlunda. Det vill jag inte göra. Jag är jag liksom:) Jag skriver inte för andras skull heller även om det är roligare om man får respons och andra läser. Lite pengar däremot vore inte fel för sitt skrivande men vem hinner skriva böcker med fyra barn, jobb och en egenföretagare till man;)

 

Lisbeth Jerneholt

25 oktober 2012 18:17

Har själv en dotter som är lärare och vet vilket oehört bra jobb ni gör, att sen inte alla elever kan ta till sig det ni lär ut är inte ert fel. Det måste finnas stöd hemifrån också.
Har halkat in på din blogg genom Helén, tycker du skriver mycket bra.

Fia

26 oktober 2012 09:11

Hej Lisbeth!
Är du Heléns mamma kanske eller annan släkting? Hon och jag läste ihop i Umeå.
Välkommen hit!

Jag jobbar med de elever som misslyckats genom hela sin skolgång. Det är tufft och vi måste verkligen utgå från både dagsform och individ men det är också otroligt roligt och utmanande att få möta alla dessa trasiga ungdomar som sen får utvecklas och lyckas hos oss och sen lämnar oss med en mkt mer positiv syn på sig själva. Det är en ynnest!

 

Britten

25 oktober 2012 21:39

Du skulle sätta ihop din blogg till en bok. Du skriver så bra o roligt.

Fia

26 oktober 2012 09:11

Tack men vem vill läsa den boken:D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...