och skäms inte så lite över vårt avlånga land. Jag sitter och läser inne på Aftonbladet om ett syskonpar som kommer från Afrika där pappan sitter i fängelset och mamman har gått upp i rök. De båda barnen, 3 och 5 år gamla bor i ett fosterhem sen ett drygt år. Nu ska båda barnen utvisas till Italien trots att ingen finns där att ta emot dem. Orsaken är enkel, de har uppehållstillstånd där och då säger svensk lag att de ska utvisas dit igen.

Jag ser många fel här. För det första, barnen har alltså uppehållstillstånd inom EU? Då borde väl gamla hederliga schengenavtalet gälla där det är fri rörelse för varor, tjänster och människor? Tydligen inte. Förklara för mig varför???? Är barnen inte människor eller är det för att de inte arbetar?

Nästa fel jag hittar är att de båda barnen inte har några föräldrar i Italien, varken foster eller biologiska. Således ska barnen bo på barnhem då eller???? Det är väl det man vill i första hand för sina barn eller???? Näe, just det och verkligen inte när barnen dels är så små och dessutom den största pojken både är autistisk och har EP. Låter jättesmart frö han kommer verkligen få all stimulans och vård han behöver. Här i Sverige finns allting... DET kanske kan fungera som synnerligen ömmande skäl, pojken riskerar faktiskt att dö i sitt nya hemland.

Ännu ett fel hittar jag i Sveriges ratificering av FN's barnkonvention. Enligt migrationsverket har vi mkt riktigt ratificerat den MEN det betyder inte att man måste följa den i Sverige för ingår den inte i lagen så räknas det inte. Tänk om alla länder resonerade likadant. Vilket fantastiskt liv alla världens barn skulle ha då. Dessutom är Sverige VÄLDIGT duktiga på att klappa oss själva på huvudet och se oss som föredömen samtidigt som vi pekar finger åt alla som bryter mot konventionen. Vi har verkligen anledning att vara stolta. Vi har blivit dömda för att brutit mot FNs barnkonvention och den mot mänskliga rättigheter fler gånger än de flesta länder, inom vissa saker ligger vi tom i topp. Ja, vi kan verkligen känna oss stolta över att ligga i samma liga som de länder som inte ens brytt sig om att ratificera den alls. Skillnaden är iaf att de är ärliga...

Allt det här blir jag upprörd över för jag förstår inte hur man med hedern i behåll ens funderar på att utvisa två små barn, ett med handikapp, till ett land med inte bara sämre flyktingpolitik utan tom dålig sådan. Tyvärr stannar det inte här. Det blir värre. När jag läser kommentarerna från folk om det här så blir jag faktiskt inte bara ledsen utan rädd. ÄR folk verkligen så jäkla korkade och empatilösa??? Det finns folk som faktiskt tycker att barnen ska utvisas. Att föräldrarna säkert bara väntar på grönt ljus att komma efter. De människorna kan inte vara föräldrar. Jag hoppas itne det iaf.

Tänk dig själv. Du kommer från ett land där det inte finns mat, vatten, tak över huvudet, medicin och säkerhet. Läget är så förtvivlat att du bestämmer dig för att fly för att rädda livet på dina barn. Antingen tar man chansen och flyr med risk för livet eller så sitter du och väntar på en säker död. Valet är nog rätt enkelt.

När du lyckats fly har du förmodligen genomgått en hel del. Du har sett nära och kära, våldtas, mördas och lemlästas. Du har sett dina barn sakta men säkert tyna bort. Förmodligen har du förlorat en eller flera närstående på vägen, kanske ett eller flera barn. När du kommer fram till säkerheten ska du genomgå en rättsprocess där du aldrig kan vara säker från en dag till en annan om du får stanna eller kommer skickas hem. Hur tror du att du skulle må då?

När så beskedet kommer om uppehållstillstånd kommer lättnaden, glädjen. Du är säker, fri, har mat och tak över huvudet. Det är första reaktionen. Den andra kommer nog sen, reaktionen på hur du levt och haft det de senaste åren. Stress har en tendens att dyka upp när det lugnar ner sig, när man återigen är trygg. Tänk dig nu allting jag skrivit. Du har kämpat dig igenom detta för barnens skull. Vad tror du skulle krävas för att du skulle ge upp barnen då? Hade du lättvindigt lämnat barnen?

När man läser kommentarerna så tror alltså folk, många också att människor skiljer sig från sina barn helt utan problem? Innan man kläcker ur sig en sån kommentar kanske man skulle ta en funderar kring hur mkt som krävts för att man själv skulle göra samma sak?  Det är ingen som helst skillnad mellan människor i Afrika, Asien eller varifrån man nu råkar komma. Vi har samma känslor, behov och vi älskar våra barn lika mkt.

Jag kan säga att för egen del så skulle det enda som fick mig att överge mina barn var att jag utdömt deras möjligheter att stanna MED mig antingen av politiska skäl eller för att jag visste att jag skulle bli mördad och då hade jag lämnar barnen i bästa möjliga vård. I Sverige förmodligen om jag kom från Afrika eller nåt annat fattigt land. Tro mig, jag hade inte planterat mina barn här för att leva i ovisshet och ósäkerhet så länge jag visste att jag kunde göra deras liv lättare. Varför skulle människor från andra länder älska sina barn mindre?

har haft massa förslag och ideer om vad jag vill skriva här på sidan men nu när jag har lunchrast och tid så kommer jag inte på en enda. Rätt typiskt mig kanske 

Igår var jag hemma och vabbade(igen). Ida hade ont i magen och jag trodde nog att det var det gamla vanliga(förstoppning) eftersom det kommer regelbundet en gång i månaden ungefär men det går trots allt magsjuka på dagis så bättre att ta det säkra före det osäkra. Magont behöver man inte sprida vidare tycker jag och chansar således inte. Det var full fart hemma hela dagen. Ida skrotade runt, lekte lite, spelade lite, lekte lite till, retade Erik och så började hon om  Erik gjorde ungefär samma sak bortsett från att han retade Ida istället och klättrade upp på bordet, tömde pepparkaret över vällingen och bordet och i största allmänhet stökade till. Jag fattar inte hur en sån liten kan ställa till så mkt oreda. Så fort han är i närheten så rasar allting ner på golvet ungefär som ett stort magnetfält. Makalöst!

Jag filosoferade lite kring om jag borde börja ta tag i städningen men näe, jag plockade lite, grejade lite men inga stora tag. Det fick räcka med att tvätta och dammsuga och försöka diska i kapp lite nu när jag har en diskmaskin. Det är inte helt fel faktiskt nu när tallrikarna och glasen står i skafferiet tillsammans med mjöl och övriga specerier. Vi får undan saker och antalet kartonger har minskat med enorma tre stycken. Tänk vad bra det blir sen när allting är klart   Tänkte passa på att rensa rejält bland det som ligger i kartongerna också för med handen på hjärtat så är jag inte så förtjust i allting som ligger där. Om vi inte tycker om det finns det liksom ingen anledning att behålla det heller när det bara tar massa plats.

Jag tycker inte särskilt mkt om skinnsoffor. De är i regel fula, kalla och hala. Om jag inte gillar soffor så kan jag tala om att maken avskyr dem. Trots det har det flyttat in en sån i vårt vardagsrum. Innan hade vi en iofs rätt fin, naturvit soffa från IKEA med massa kuddar som alltid knölade ihop sig och ffa så tvättade jag överdraget mer än en gång i månaden och trots det var det alltid skitigt. Jag ledsnade mer och mer. För ett par veckor sen frågade brorsan om vi ville ha hans soffa. Den är tresitsig, skinnklädd, brun, ful och hal. Allt det som vi inte ville ha MEN trots det fick den flytta in hos oss. Den står nu och tronar upp sig i vardagsrummet(NOT!) men den har en fördel som i nuläget väger upp alla nackdelar. Den går att torka av, jag behöver inte tvätta överdragen hela tiden! Just nu får den stå där och vara ful. Just nu är det värt att ha en ful avtorkningsbar soffa. Det gör ingenting att ungarna spiller chips i den, smetar ut kladdiga godisar i den eller torkar av köttfärssåsen mot kuddarna som iaf en av våra är väldigt duktiga på om man inte håller idiotkoll. Lite såpa och vatten och så är den som ful(f'låt ny) igen