Väldigt ofta när man läser på förädraforum eller pratar med föräldrar generellt så får man höra uttryck som:

"Om h*n låter så där mot barnen nu när vuxna hör, undra hur hon låter sen då när vi inte hör..." Det här är ett uttryck som jag aldrig förstått. Kan någon förklara det för mig? Jag tolkar det som att man agerar olika som förälder/lärare/pedagog/barn(sjuk)sköterska när man har andra vuxna runt sig än när man inte har det för då är det på nåt vis fritt fram att bete sig nästan hur man vill eller?

OM det nu stämmer då undrar jag om folk inte är kloka? Är de verkligen så svaga, falska, osäkra som föräldrar(eller vad det nu är för roll man har) alla dessa människor som säger så? Jag kan inte se det på något annat vis liksom och helt ärligt, men jag skulle ha svårt att lita på en sån människa efter ett sånt uttalande. Det måste betyda att jag inte kan lita på att personen uppför sig accepterat mot mina eller andras barn om det inte finns vuxna(attitydpoliser) i närheten? Är det verkligen så ovanligt att man beter sig precis likadant mot sina barn oavsett var man befinner sig och med vilka? Jag ändrar mig då inte, jag är exakt samma mamma överallt, hela tiden! Om mina barn gör dumheter så får de samma respons oavsett vilka som finns i närheten. Vissa dagar har man en sämre dag och då blir reaktionen lite hårdare och då får man be om ursäkt efteråt och förklara. Jag är inte felfri. Det vet mina barn om men de ska veta att de alltid kan lita på mig och mitt uppförande. Att jag skulle börja bli snällare mot barnen för att läraren/förskolepersonal eller vad det nu är råkar höra finns inte på kartan. Varför skulle jag? Jag använder mig själv som instrument när jag uppfostrar mina barn. JAG som person är det enda jag kan erbjuda mina barn med mina erfarenheter, tankar, min kunskap och mina känslor, på gott och ont. Det är samma instrument jag använder på jobbet. Det enda som jag möjligen skulle tona ner lite så är det väl att spela teater för att liva upp en berättelse. Det gör jag nog helst bara inför barnen men inte slutar jag  gå som ett troll, fladdra med öronen eller göra till rösten bara för att det kommer in en vuxen i klassrummet. Däremot hade jag nog hellre avstått om jag vetat om det från början  

Är det verkligen så unikt? Jag förväntar mig ingenting mindre av mina medmänniskor att de är sig själva och att jag därmed kan lita på dem som sanna människor.

Det blir inte bra då. Inatt har jag drömt en mardrom, samma mardröm om och om igen. Jag drömmer att jag helt plötsligt föder ett barn, en underbar liten bebis. Jag åker hem från BB och börjar jobba dagen efter. Bebisen lämnar jag själv i en säng hela dagarna. Först efter en vecka ammar jag för första gången och då pang kommer känslorna för bebisen och skuldkänslorna, ångesten över att ha gjort så mot mitt lilla barn som ligger i famnen alldels blek och medtaget eftersom den inte fått tillräckligt med mat. Jag har vaknat alldeles kallsvettig flera gånger i natt    

Erik har fått massa gos i natt när han sovit. Ibland är det skönt att få ligga bredvid en liten kropp med stora blöjbaken upp i luften