efter att precis har färdiggjort ett stort arbete om arbetarförfattare och behövde tömma hjärnan lite för att kunna gå tillbaka och komplettera. Jag klickade mig vidare till en blogg som berättar hur hennes pojke som bara är två år får stå ut med kommentarer, folk som pekar och säger oförskämda saker. Hur denna lilla pojke tittar ner i marken och inte låtsas höra när andra barn säger att han ser äcklig ut. Jag förstår verkligen inte hur vissa människor är funtade?

Tyvärr har jag stött på precis samma sak när Linnéa var liten. Linnéa var i sanningens namn ingen vacker bebis. Hon var mager som en fågelunge, flintskallig, hade ett stort storkbett i pannan och ner över näsan. Lägg sen till att hon hade ett öra som var stort och en mycket mindre som var missbildat. Det här ser man inte som mamma. För mig var hon ett underverk. För mig var hon underbar, vacker! Det är hon fortfarande. En dag när hon var ungefär ett halvår gick vi på Gränby Centrum. Det var sommar och varmt ute så mössan hade vi tagit av henne. Hon satt i liggvagnen och lekte med sina leksaker. Vi hade nästan precis kommit och befann oss halvvägs mellan apoteket och kvantum när en kvinna i 70årsåldern kommer fram till oss. Hon pekar på Linnéa och säger: "Såna där borde inte vara ute bland folk. De borde vara på en institution"

Idag hade jag haft svar på tal och tro mig, det talet har jag tränat på! Då blev jag så paff över människans ofärskämdhet att jag bara stirrade på henne. Kunde inte tro på hennes ord. Hade hon verkligen sagt så till min dotter? Min dotter som hade ett litet öra men annars var precis som alla andra? Kärringen gick iväg och jag gick åt andra hållet med ett stort sår i själen och en ilska som fortfarande inte lagt sig. Nästa kärring kommer få sina öron inte bara varma utan stekta. Var så säker!