Nu har jag i flera veckor gått och grunnat på en sak som en kollega till mig berättade. Hon väntade barn och vi pratade lite om det men jag fick liksom inget gehör, inget intresse, ingenting. Hon fick barn nu i november och jag visste att hon inte skulle vara hemma längre än när vårterminen börjar igen dvs början av januari så jag gissade att hon tänkte flaskmata från början. Det stämde och det har jag inga problem med. Då berättar hon att hon egentligen inte vill ha barn. Hon ställer bara upp för sin man som flyttat från sin hemstad, lämnat vänner där och skaffat ett jobb här i stan för att hon bor här. Nu tycker hon att det är hennes tur att ställa upp för henne. Alltså, hon är gravid fast hon inte vill bara för att göra sin man glad. Mannen ifråga ska ta hela föräldraledigheten, ta alla nattvak och allting som hör till tills det är dags för dagis.

Jag tyckte att det var lite konstigt om jag ska vara ärlig men alla människor förtjänar ju respekt för sina livsval men sen dess har inte det här kunnat släppa mig. OM-tankar kommer farande. Tänk om barnet föds med en skada, handikapp eller nåt. Ska fortfarande pappan ta hela ansvaret? Och hela ansvaret fungerar väl fint när barnen är små men SURPRISE bebisar är inte bebisar för alltid. Det kommer att komma utvecklingssamtal, föräldramöten, föräldrafester, aktiviteter och bakning till skola och förskola, vabbdagar. Listan kan göras lång- väldigt lång på situationer där det helt klart underlättar om man är två. Dessutom, varför skaffar man barn om man inte vill????  Är inte barn förtjänta av att få vara önskade? Nu kanske ngn säger som läst här länge att våra barn minsann varit oplanerade. Oplanerade ja men absolut inte oönskade, ovälkomna. I vår familj kommer det finnas kärlek och tid för alla oavsett hur många de blir. De som kommer bli "lidande" är vi föräldrar men aldrig barnen.

Jag har verkligen försökta resonera med mig själv om att OM detta hade varit en man så hade jag inte brytt mig men jo jag hade faktiskt gjort det. OM mannen stått och sagt att han offrade sig för sin frus skull då hade jag tyckt det var konstigt. Däremot hade jag inte reagerat på om mannen börjat jobba efter två månader. Det gör liksom de flesta. Det här kan jag inte komma ifrån att hon som kvinna döms hårdare av mig än hennes man hade gjort. MEN jag tror inte problemet ligger i att hon börjar jobba, väljer bort att amma utan jag har problem med hela grejen att hon inte vill ha sitt barn. Eller som hon sade: Jag kanske lär mig älska barnet men jag önskar mig inget. Jag stör mig också på den otroligt naiva och på gränsen till korkade resonemanget att mannen ska ta hela ansvaret för barnet. Livet är liksom sällan så enkelt. Ska de leva som en liten familj(pappa-barn) och en mamma i familjen? Ska pappan ta allt vabb om ett par år också? Om nåt händer då och barnet blir skadat. Ska bara pappan ta allting då också eller? OM någonting händer är det otroligt slitigt att ensam ta hela ansvaret för ett barn som har extra speciellt krav.

Hur jag än vänder och vrider på detta så blir jag lite illa till mods över denna lilla bebis öde i livet. Det vaknade ännu mer idag när mamman redan börjat jobba hemifrån, en vecka efter förlossningen. Hon har svarat på massa mail som absolut kan vänta. Det var inte ens viktigt liksom. En veckan efter hon fött barn. Har man ens tittat ut från sin babybubbla då? Har hon skaffat någon anknytning till sin lila bebis? Jag hoppas innerligt att jag har fel i alla mina farhågor!