och skäms inte så lite över vårt avlånga land. Jag sitter och läser inne på Aftonbladet om ett syskonpar som kommer från Afrika där pappan sitter i fängelset och mamman har gått upp i rök. De båda barnen, 3 och 5 år gamla bor i ett fosterhem sen ett drygt år. Nu ska båda barnen utvisas till Italien trots att ingen finns där att ta emot dem. Orsaken är enkel, de har uppehållstillstånd där och då säger svensk lag att de ska utvisas dit igen.

Jag ser många fel här. För det första, barnen har alltså uppehållstillstånd inom EU? Då borde väl gamla hederliga schengenavtalet gälla där det är fri rörelse för varor, tjänster och människor? Tydligen inte. Förklara för mig varför???? Är barnen inte människor eller är det för att de inte arbetar?

Nästa fel jag hittar är att de båda barnen inte har några föräldrar i Italien, varken foster eller biologiska. Således ska barnen bo på barnhem då eller???? Det är väl det man vill i första hand för sina barn eller???? Näe, just det och verkligen inte när barnen dels är så små och dessutom den största pojken både är autistisk och har EP. Låter jättesmart frö han kommer verkligen få all stimulans och vård han behöver. Här i Sverige finns allting... DET kanske kan fungera som synnerligen ömmande skäl, pojken riskerar faktiskt att dö i sitt nya hemland.

Ännu ett fel hittar jag i Sveriges ratificering av FN's barnkonvention. Enligt migrationsverket har vi mkt riktigt ratificerat den MEN det betyder inte att man måste följa den i Sverige för ingår den inte i lagen så räknas det inte. Tänk om alla länder resonerade likadant. Vilket fantastiskt liv alla världens barn skulle ha då. Dessutom är Sverige VÄLDIGT duktiga på att klappa oss själva på huvudet och se oss som föredömen samtidigt som vi pekar finger åt alla som bryter mot konventionen. Vi har verkligen anledning att vara stolta. Vi har blivit dömda för att brutit mot FNs barnkonvention och den mot mänskliga rättigheter fler gånger än de flesta länder, inom vissa saker ligger vi tom i topp. Ja, vi kan verkligen känna oss stolta över att ligga i samma liga som de länder som inte ens brytt sig om att ratificera den alls. Skillnaden är iaf att de är ärliga...

Allt det här blir jag upprörd över för jag förstår inte hur man med hedern i behåll ens funderar på att utvisa två små barn, ett med handikapp, till ett land med inte bara sämre flyktingpolitik utan tom dålig sådan. Tyvärr stannar det inte här. Det blir värre. När jag läser kommentarerna från folk om det här så blir jag faktiskt inte bara ledsen utan rädd. ÄR folk verkligen så jäkla korkade och empatilösa??? Det finns folk som faktiskt tycker att barnen ska utvisas. Att föräldrarna säkert bara väntar på grönt ljus att komma efter. De människorna kan inte vara föräldrar. Jag hoppas itne det iaf.

Tänk dig själv. Du kommer från ett land där det inte finns mat, vatten, tak över huvudet, medicin och säkerhet. Läget är så förtvivlat att du bestämmer dig för att fly för att rädda livet på dina barn. Antingen tar man chansen och flyr med risk för livet eller så sitter du och väntar på en säker död. Valet är nog rätt enkelt.

När du lyckats fly har du förmodligen genomgått en hel del. Du har sett nära och kära, våldtas, mördas och lemlästas. Du har sett dina barn sakta men säkert tyna bort. Förmodligen har du förlorat en eller flera närstående på vägen, kanske ett eller flera barn. När du kommer fram till säkerheten ska du genomgå en rättsprocess där du aldrig kan vara säker från en dag till en annan om du får stanna eller kommer skickas hem. Hur tror du att du skulle må då?

När så beskedet kommer om uppehållstillstånd kommer lättnaden, glädjen. Du är säker, fri, har mat och tak över huvudet. Det är första reaktionen. Den andra kommer nog sen, reaktionen på hur du levt och haft det de senaste åren. Stress har en tendens att dyka upp när det lugnar ner sig, när man återigen är trygg. Tänk dig nu allting jag skrivit. Du har kämpat dig igenom detta för barnens skull. Vad tror du skulle krävas för att du skulle ge upp barnen då? Hade du lättvindigt lämnat barnen?

När man läser kommentarerna så tror alltså folk, många också att människor skiljer sig från sina barn helt utan problem? Innan man kläcker ur sig en sån kommentar kanske man skulle ta en funderar kring hur mkt som krävts för att man själv skulle göra samma sak?  Det är ingen som helst skillnad mellan människor i Afrika, Asien eller varifrån man nu råkar komma. Vi har samma känslor, behov och vi älskar våra barn lika mkt.

Jag kan säga att för egen del så skulle det enda som fick mig att överge mina barn var att jag utdömt deras möjligheter att stanna MED mig antingen av politiska skäl eller för att jag visste att jag skulle bli mördad och då hade jag lämnar barnen i bästa möjliga vård. I Sverige förmodligen om jag kom från Afrika eller nåt annat fattigt land. Tro mig, jag hade inte planterat mina barn här för att leva i ovisshet och ósäkerhet så länge jag visste att jag kunde göra deras liv lättare. Varför skulle människor från andra länder älska sina barn mindre?

 

Britten

24 november 2011 22:49

Och här tycker man synd om sig själv för en ynka förkylning, jag skäms!

Fia

25 november 2011 14:09

Förkylningar är också jobbiga:(

 

f.d inneboende d.y

25 november 2011 04:39

Anledningen till att de tvingas utvisas till just Italien, oavsett om de mottages med öppna armar av ett barnhem eller med påle på öppen gata, så är det troligen för att det första eu-land man kommer till efter en flykt från död och hot skall ses som det nya hemlandet.
Jag håller helt med att det är fel och tragiskt att dessa barn lever i ovisshet, men man ska inte dra alla över en och samma kam.
En svensk eu-kommissionär bland många andra duktiga, Cecilia Malmström, har jobbat hårt på att ändra lagens omfattning och innehåll. Way to go, men tummen upp för någon som står upp för hemlösa flyktingars rätt till trygghet. Folkpartist också:)

Fia

25 november 2011 14:09

Malmsten ÄR bra och engagerad. Synd bara att det arbetet går så långsamt:( Vad gäller invandring så säger jag att gör vad man vill med vuxna men barn ska ALLTID vara ett fredat område. De är inte handelsvara. Lagen måste skärpas!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...