Väldigt ofta när man läser på förädraforum eller pratar med föräldrar generellt så får man höra uttryck som:

"Om h*n låter så där mot barnen nu när vuxna hör, undra hur hon låter sen då när vi inte hör..." Det här är ett uttryck som jag aldrig förstått. Kan någon förklara det för mig? Jag tolkar det som att man agerar olika som förälder/lärare/pedagog/barn(sjuk)sköterska när man har andra vuxna runt sig än när man inte har det för då är det på nåt vis fritt fram att bete sig nästan hur man vill eller?

OM det nu stämmer då undrar jag om folk inte är kloka? Är de verkligen så svaga, falska, osäkra som föräldrar(eller vad det nu är för roll man har) alla dessa människor som säger så? Jag kan inte se det på något annat vis liksom och helt ärligt, men jag skulle ha svårt att lita på en sån människa efter ett sånt uttalande. Det måste betyda att jag inte kan lita på att personen uppför sig accepterat mot mina eller andras barn om det inte finns vuxna(attitydpoliser) i närheten? Är det verkligen så ovanligt att man beter sig precis likadant mot sina barn oavsett var man befinner sig och med vilka? Jag ändrar mig då inte, jag är exakt samma mamma överallt, hela tiden! Om mina barn gör dumheter så får de samma respons oavsett vilka som finns i närheten. Vissa dagar har man en sämre dag och då blir reaktionen lite hårdare och då får man be om ursäkt efteråt och förklara. Jag är inte felfri. Det vet mina barn om men de ska veta att de alltid kan lita på mig och mitt uppförande. Att jag skulle börja bli snällare mot barnen för att läraren/förskolepersonal eller vad det nu är råkar höra finns inte på kartan. Varför skulle jag? Jag använder mig själv som instrument när jag uppfostrar mina barn. JAG som person är det enda jag kan erbjuda mina barn med mina erfarenheter, tankar, min kunskap och mina känslor, på gott och ont. Det är samma instrument jag använder på jobbet. Det enda som jag möjligen skulle tona ner lite så är det väl att spela teater för att liva upp en berättelse. Det gör jag nog helst bara inför barnen men inte slutar jag  gå som ett troll, fladdra med öronen eller göra till rösten bara för att det kommer in en vuxen i klassrummet. Däremot hade jag nog hellre avstått om jag vetat om det från början  

Är det verkligen så unikt? Jag förväntar mig ingenting mindre av mina medmänniskor att de är sig själva och att jag därmed kan lita på dem som sanna människor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...