Igår när jag kom hem från kören kom jag lagom till en diskussion mellan Linnéa och den händige mannen. Linnéa ville verkligen kolla på tv.

Nu är det så här att våra barn är väldigt olika. tre av dem tar plats. Linnéa gör det inte. De andra kan konsten att leva efter devisen att "Högst- först!" och på enklare svenska innebär det att den som skriker högst får saker först. De andra tre behöver inte lära sig att hävda sig själva hemma men däremot bland andra människor. Linnéa fungerar precics tvärtom. Hon är ohyggligt duktig på att med en dräpande kommentar smula sönder någon i sin närhet som hon knappt känner. De har olika saker att jobba på mina små troll alltså   Hemma däremot så kräver hon ingenting. Hon nästan försvinner så när hon verkligen ber om något, då får hon det!

Igår ville hon titta på TV. Hon fick som hon ville och den händige mannen gick ut istället. Jag kröp upp i soffan med Linnéa. Det brukar vara vår tid efter småtrollen somnat och innan tonåringen kommer upp från sin grotta   Vi kollade på NCIS och jag insåg varför vi måste ha en TV. Det är enda gången Linnéa självmant tar kontakt och vill ha närhet. Klart hon ska ha det då! Hon kröp tom upp i mitt knä ett tag  

När programmet är slut pep hon ner igen till sitt rum och somnade. Då däremot kom källarmonstret upp från sin grotta, sur och jäklig  Jag hade börjat titta på en romantisk komedi som var riktigt bra. Hon kom, tog fjärrkontrollen och skulle byta. Det fick hon inte varpå hon tjurade ihop lite till på tonåringars vis men satt ändå kvar och tittade. Sakta men säkert ser jag hur hon följer med i filmen, börjar le lite, kommentera lite för att i slutet av filmen sitta och leva ut hela känsloregistret när hon skämdes med karaktärerna, skrattade och verkligen uppenbart njöt av filmen.

Jag är dålig på att stanna upp och bara vara i nuet men då gjorde jag det. Struntade i alla andra saker som måste göras. Man måste vara med sina barn också- på deras villkor också.

Imorse när jag släppte av småtrollen på skolan tittar jag på dem. Ida som börjar bli stor nu med tweeniefasoner och som bryr sig om hur hon ser ut. Hon fixar håret, vill gärna sminka sig lite(hujedamig!). Hon är en liten prinsessa innerst inne. Hon tar Erik,en liten spinkig 5åring med ostyrigt hår och överdimensionerad väska i handen på parkeringen och så vänder sig Erik om och slänger en slängkyss till mig.

Hur kan man inte älska att vara mamma såna dagar? Hur kan man låta bli att se hur fantastiskt livet ändå är ibland om man bara stannar upp och lever i nuet? Jag är en lyckans ost!