och då börjar min favorittid på året. Jag älskar ljusen, mörkret, väntan på jul, musiken och stämningen. Det finns helt enkelt ingenting dåligt med advent, bortsett från vädret då men det kan man inte göra så mkt åt

Vi tjuvstartade vårt firande redan med middag hemma hos svärmor igår och barnen kom i säng alldeles för sent. De två små hade iaf vett att sova men Emma knatade upp imorse redan före halvsju och sen dess har hon varit ung lika trevlig som en uppretad bålgeting Vi fick dock iväg henne till den planerade matchen i Björklinge, där hon förlorade med ett mål. Småttingarna skjutsade Maken iväg till station och mötte faster Maria där för att gå på bio och fyrverkerier. Jag travade iväg till kyrkan och inledde mitt adventsfirande i lugn och ro. Var nästan obeskrivligt skönt att få gå iväg ensam och inte behöva ansvara för barnen eller ngn annan alls. Bara mig att ta hand om och det är inte ofta. Underbart och inte blir det sämre när man dessutom träffar massa bekanta, får sjunga alla fina julsånger och sånt!

När jag kom hem hade maken börjat montera ner det stora klädskåpet i Idas rum som stått i vägen i ett halvår. Jag blev lite sur igår på honom för att han alltid bara gör sånt som jag tycker är, om inte onödigt men iaf inte lika viktigt som att vi ska få ordning inne och få plats med bebisens grejer. Han hade tänkt bygga igen utetrappan istället(som stått i fyra år iofs men som nog kan vänta en vecka till) istället för att rensa lite och montera ner skåpet så jag får undan alla grejer och kan packa upp bebisens grejer i byrån. Bebisen är beräknad till om en vecka lite drygt och trappen, tja den står där den står liksom... Den vare sig kommer eller går ngnstans

Ikväll var det sen tänkt att Emma skulle spela konsert i kyrkan. Alla fyra orkestrar har sin adventskonsert men bålgetingen vägrar gå dit och det är nog lika gott för hon behöver komma i säng. Hoppas bara att makens ovanligt tålmodiga sätt idag håller i sig till hon somnat ikväll för mitt lyser med sin frånvaro idag. Det märks att hormonerna rusar runt i kroppen för jag frågade Emma hur matchen hade gått och hon vägrade först svara sen när hon äntligen kläckte ur sig att hon förlorat så frågade jag om hon hade haft kul. Det tycker jag är viktigast liksom och då var jag tydligen jobbig för då skrek hon bara "ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHH" och rusade därifrån... Jag blev rätt ledsen för det enda jag gjorde var att visa lite intresse. Tror hon märkte det för hon kom tillbaka en stund senare och berättade att det varit jättekul. Sen dess har hon fått vara ifred. Hon och maken får stötas och blötas idag istället. (skrattar skadeglatt);)