Jag vet inte varför men just nu känns det som att det är möten och grejer precis hela tiden. Det har varit 3 tandläkartider, en på otokirurgen som inte gick eftersom vi inte hittade parkering trots att vi letade i 40 minuter och snurrade ända borta vid ulleråker. Helt galet. Vi har haft ett första utvecklingssamtal med Emma, skolsköterskebesök med Linnéa på måndag eftersom hon går på en resursskola och då är skolsköterskan på hemskolan. Föräldramöten, förmöten inför fixardagen och möten med elevhälsoteamet på hemskolan för att utvärdera placering på resursskolan. Kvar väntar nytt besök på otokirurgen, två nya tandläkartider, ÖNHbesök som vanligt i slutet av året, utvecklingssamtal med övriga 3 barn, habiliteringen/hörcentralen osv. Det är massor som jag inte kommer på just nu. Kalendern för kommande två veckor är fulltecknad och jag gissar att det kommer fortsätta så året ut. Jag är lite fascinerad att inte antalet läkarbesök mm kring Linnéa lägger sig. Det snurrar på rätt bra men händer ingenting alls utöver alla besök. Lite trist. Runt Ida flyter det på väldigt bra även om hon har en bit kvar till målen men det går framåt med rasande fart. Tänk vad lite speciallärarhjälp och en engagerad lärare kan göra   På det stora hela får jag nog säga att lärarna runt våra barn är fantastiska. En liten extra eloge till Emmas mentor som är precis hur bra som helst. Hon tycker verkligen om sina elever men är inte alls rädd för att ställa krav och faktiskt bli arg ibland när eleverna inte når upp till sina krav pga lathet. Jag tycker om människor som vågar ställa krav och står för det! Självklart ska nivån anpassas också men man måste ställa krav på elever annars utvecklas de inte.

Jag sitter och läser om en diskussion på en annan blogg om huruvida det är bättre eller sämre att vara hemma eller på förskolan. Det finns folk i alla läger. En del tycker att föräldrarna alltid är bäst, andra och hit hör väl de flesta att båda är bra och sen finns det människor som faktiskt tycker att föräldrarna aldrig kan uppfostra barn lika bra som högutbildade förskollärare.

Sug på den! Föräldrar kan aldrig uppfostra barn lika bra som högutbildade förskollärare... Det är så många fel i den meningen att jag blir alldeles matt och hoppas vid någon högre makt att personen ifråga inte har egna barn. För det första uppfostra??? Nog fasen tänker jag uppfostra mina barn när de är hemma?!?! Uppfostra är något som föräldrarna bör göra helt själva eller? Inte tänker jag överlåta till förskolan, skolan att uppfostra mina barn iaf. Det är mitt ansvar som förälder. Förskolan gissar jag, precis som skolan, har ett fostrande ansvar men det innebär inte att man är en förälder! Fostrande ansvar handlar mer om att man tränar olika moment i grupp som är en förutsättning att verksamheten ska fungera så som vänta på sin tur, räcka upp handen och inte springa omkring eller prata i mun på varandra. Det är en jäkla skillnad på att föra ett föräldrasamtal med sina barn om att man inte får slåss, gapa, skrika och hur man beter sig mot andra människor på andra sätt. I föräldraskapet ingår också sånt som att ungarna för all del ska kunna bete sig i affären, på banken, i klädaffären och hos mormor. Även att inte klaga på maten, vara artig och trevlig ingår. Alla, precis varenda moment innebär övning för barnen i social träning och i träning innefattar att barnen gör fel och blir korrigerade för att sen öva igen. Som personal har du verkligen inget huvudansvar för dessa moment utan det torde vara du som förälder som lägger grunden innan förskolan och under förskoletiden! Förskolepersonal bör istället få ägna sig åt att utveckla ungarnas färgigheter och kunskaper istället för bedriva tiden med att uppfostra och prata tillrätta.

När jag ändå är inne på förskolan så kan jag säga att jag gärna använder ordet dagis. Många tycker att det är förkastligt och en skymf mot förskolan. Dagis är bara förvaring. Förskola är fint. Vet du, jag blir faktiskt riktigt arg över sån attityd för det är bara skitsnack! Dagis på den gamla goda tiden på 70talet innebar att det fanns gott om vuxna(minst ett knä eller en hand till varje barn) och min erfarenhet är nog att ungarna lärde sig massor redan då. Det kanske inte var så uppstyltat som nu utan mer flexibelt men det viktigaste fanns redan då dvs social träning och en möjlighet att bygga upp självförtroende. Nu låter allt så fint men verkligheten ute i förskolorna är inte vacker. Det är alldeles för få personal även om de är välutbildade och för få händer innebär att våra barns behov inte tillfredställs. Visst de grundläggande kanske gör det(mat i magen, tak över huvudet och sömn) men hur ser det ut med tryggheten att en vuxen alltid ser barnet och kan ingripa om nåt händer eller om barnet är ledsen? Helt ärligt så ser jag hellre en förskola/dagis där det finns mycket personal istället för en förskola där verksamheten är inplanerad i varje sekund och som lämnar minimalt tid över till fri lek. Just fri lek tycker jag är den absolut bästa skolan! När ska annars barnen få öva sig och träna på moment som de ser oss vuxna göra? hur ska de annars kunna tolka och bearbeta vad vi vuxna gör med och mot dem?

Nu tror ni säkert att jag är förskolehatare eller nåt? Så är inte fallet. Jag har haft/har alla mina fyra barn inom förskolan. Först ett mediokert dagis och de senaste 10åren en fantastisk förskola där barnen lär sig massor och utvecklas. De arbetade med natur och matematik långt innan skolverket kom på idén och hållbar utveckling är en så självklar del att ingen ens tänker på det. Det är underbart. Jag är iofs rejält less på förskolan men det är för att jag varit där lite för länge nu och tja, det är inga nyheter precis.  Erik älskar det och Emma som är 13 skulle nog gärna gå där om hon bara fick  

Jag anses nog som morgonpigg av de flesta. Jag har ganska lätt för att gå upp på morgonen och ffa har jag himla svårt att ligga kvar i sängen när jag vaknat. Däremot har jag inga som helst problem att lägga mig igen sen när jag varit uppe, ätit frukost och så. Då är sängen som skönast för jag blir ofta trött på fm om jag inte sovit tillräckligt.

Nu däremot kan man konstatera att hösten kommit och därmed mörkret. Det är mörkt på morgonen när man vaknar och idag är det nästan fortfarade mörkt flera timmar senare. Mulet väder har en tendens att mörka dagar precis som soliga gör en glad. Nu har jag svårt som sjutton att gå upp ur sängen. Jag vill verkligen inte alls! Det är för sjutton mörkt ute och då är det natt tycker min hjärna. Jag tycker mörkret har kommit smygande så sakta för att nu bara smälla till och så blir det mörkt tidigt på kvällen. Det är inte roligt. Jag vill ha sol och värme. Mörkret har inte en positiv effekt på Idas morgonhumör heller... Imorse fick jag en hårborste kastad på mig. Jämfört med i förrgår så var det en liten västanvind men det är helt klart sämre morgnar nu än för en månad sen. Kanske dags för höstlov snart? Jag tror Ida börjar bli lite trött. Hon kanske skulle få ett par extra ledig dagar då? Jag jobbar mån-ons den veckan men mamma kanske vill ha ett litet troll ett par dagar? Erik har det finfint på dagis. Ida vill baka iaf säger hon. Hon behöver nog fylla på förrådet av "Lyckas med uppgifter" för det börjar sina. Hon som alltid är så positiv börjar ha väldigt negativa tankar om sin läsförmåga och sina mattekunskaper  

Vi andra ser vilken enorm utveckling det varit sen tabletterna kom till. Nu läser hon en lättläst bok mot att för ett halvår sen knappt kunna läsa sitt eget namn. Matten är fortfarande svår och det är lååååång väg upp till kamraterna men tal upp till 10 fungerar bra nu. Men visst, hon ser kompisar som läser tjocka böcker och räknar tal upp till 1000 med tiotalsövergångar. Det tär väl på även det mest positiva förråd antar jag. Älskade lilla plutt  

Jag vet inte hur morgnar är hemma hos alla andra. Jag gisssar att det finns lika många varianter som det finns familjer. Hemma hos oss har vi ett ganska strikt schema för att det ska trilla på. 6 ringer klockan. Då duschar jag, plockar ihop kläderna till mig själv, Ida och Erik och ser till att dessa kommer på respektive kropp. Under tiden fixas frukosten i köket av den händige mannen. Under tiden de äter så plockar jag ihop allting som behövs för dagen. Kl 7 är det dags för tandborstning, hårborstning och sånt innan vi klär på oss 7:15. 7:30 ska vi sitta i bilen.

Igår var jag ensam hemma på morgonen. Då gick jag upp lite tidigare för att göra mig själv klar innan jag väckte barnen. Av någon anledning fungerade gårdagen smidigt och bra för att vara i vår familj. Klart att Ida utan mediciner inte precis är lätthanterlig men det flöt på utan större incidenter. Erik, precis som Emma, verkar vakna färdiga?!?!? Jag begriper inte hur man kan hinna klart så snabbt.

Idag däremot var det inte fullt så välfungerande. Alls. Ingenting fungerade. Den här morgonen var mer som total härdsmälta. Ida vaknade och var trött. Svårt att komma upp ur sängen först men fick kläder av mig. Hennes trosor låg i torktumlaren och snurrade runt så jag sade att hon fick vänta lite med dem. Det var här första utbrottten kom. En liten miss i rutinen, en aldrig så liten, som ett par blöta trosor, orsakar första utbrottet. Jag satte på torktumlaren igår kväll men det var fullt i vattenbehållaren som gjorde att den stannade. När hon äntligen lugnat ner sig och fått på sig kläderna gick hon upp men inte för att sätta sig vid frukostbordet. Nej, hon går och lägger sig i vår säng... Hon hinner inte med såna dumheter på morgonen och att leka tittut med våra sängkläder funkar inte alls. Ilskan kokar över. ¨På oss båda. Hårborstning när det lagt sig och sen åt hon frukost. Bråkar lite om pålägg, val av smörgås men får nog i sig sin macka iaf. Vid tandborstningen börjar hon bråka igen, med Erik den här gången. Hon gapar, vrålar och skriker på honom trots att vi säger till flera gånger. Till slut kokar ilskan över hos den händige mannen vilket leder först till total härdsmälta hos Ida som slår, sparkar, skriker, vrålar, smäller i dörrarna. När ilskan lägger sig efter en stund kommer tårarna. Många, ledsna, flödande tårar som skakar om hennes lilla kropp. Stackars liten! Hon mår alltid så dåligt i själen när utbrottet lagt sig. När hon inser att hon tappat kontrollen. När hon misslyckats med att sköta sig. Hon vill så gärna vara snäll och hjälpsam. Med en film av tårar i ögonen får hon på sig sina strumpor. Tar sin gympapåse men det brister igen. Tårarna trillar ner för kinderna. Linnéa lånade hennes gympaskor. Nu ligger skorna på Linnéas skola. Ida har inga gympaskor.