Hon vill ha allt som finns på reklamen och riktar sig mot tjejer som glassmaskin, monster high, Barbie osv
Saker hon behöver är:
Pysselböcker för en som håller på att lära sig ljuda så bokstäver, bokstäver och väldigt enkla läs och skrivövningar typ mor ror

Pennor(tusch- superwashable, färgpennor, akvarellpennor, kritor)

Staffli med tillbehör
Strumpbyxor stl 140
Kläder stl 140, inte vardagskläder främst utan lite finare varianter
Trosor stl 140
Strumpor stl 34/36

En rosa halsduk, helst med blommor eller glitter på
Mössor
Vantar
Raggsockar
Ungen äter bokstavligen kläder....
Hårsnoddar, tofsar och sånt

CDspelare

CDskivor med berättelser, talböcker, sagor, musik. Hon gillar lugn musik(Magnus Uggla/Jag och min far är en favorit, barnvisor)

Filmer

Ida önskar sig också ett ommålat rum med fina tapter

Mobiltelefon

Böcker
Pengar
Presentkort, gärna för GränbyCentrums alla affärer

trosor och strumpor(men inte för allmän utdelning av tomten utan vid sidan av) Det är pinsamt med såna paket nu för tiden  

Ny lampa till rummet

Ny bokhylla, gärna med dörr

Ny byrå

liten platt-TV med inbyggd boxer eller separat

Victoria Secret-parfymer

Nyss hemkommen från ett nätverksmöte på skolan ang. Ida eftersom jag kontaktat VITSteamet. Ida har det lite svårt för sig i skolan. Dels är det läs och skrivsvårigheter och det i kombination med att man har svårt att sitta still och ännu svårare för att koncentrera sig så säger det sig självt att det inte direkt lättar upp tillvaron i skolan. Jag vill hellre ligga steget före och förhindra att Ida blir efter alldeles för mkt än att börja jobba i uppförsbacke. Sån är jag. Det är inte alltid det lättaste och  tusen gånger på vägen undrar jag iaf om jag är på rätt väg? Gör jag nåt i onödan? Gör jag för mkt? För lite? Hittar jag på problem som inte finns? Dessutom känner jag ofta att jag inte har koll på läget och då är det ännu värre. Jag har lite av ett kontrollbehov ska erkännas  

Senaste veckorna har vi suttit varenda helg och tragglat med Ida. A låter aaaaa. De 10 vanligaste bokstäverna. Det går framåt. Det gör det men det är ojämnt. det hon kan nu kanske inte sitter i morgon eller ens om 10 minuter. I skolan får hon också hjälp från en fantastisk lärare. Jag är så glad att jag har henne. Hon ser Idas förtjänster och upmuntrar dem samtidigt som hon pushar på där det är motigare. Precis på rätt nivå och på rätt sätt. Tänk om alla var lika duktiga lärare som hon! Tänk om jag var lika duktig som hon! Hon får mig att vilja bli bättre som lärare också. Hon får mig att vilja läsa specialpedagogik.

Trots att jag vet precis vad Ida kan och inte kan. Jag vet också hennes styrkor och hennes svagheter. Trots att jag vet precis var landet ligger så är det inte kul att sitta på ett möte och få det bekräftat. Jag vet att Ida har kort ork. Jag vet att Ida har en ojämn begåvningsprofil och att hon har läs och skrivsvårigheter. Jag har förstått att hon kommer behöva undervisning i liten grupp eller enskilt hos speciallärare, trots att jag vet det slår det ner som en bomb när läraren säger det på mötet.  Det är väl då jag inser att jag vill inte ha ett annorlunda barn. Jag vill också bara kunna njuta av mina barn utan att behöva kämpa med näbbar och klor för att  de ska kunna utvecklas på bästa sätt. Misstro mig inte. Jag vill inte ta bort Ida, bara hennes diagnos. Jag vill ha goa, glada Ida med sprallighet och kreativitet men utan koncventrationssvårigheter och utan dyslexi. Fast jag gissar att precis det som gör henne så otroligt kreativ och sprallig ocg det som gör henne till den fantastiska person hon är, är också det som orsakar svårigheterna. Dessutom kan jag inte trolla heller så jag gör som vanligt, bryter ihop och kommer igen. Hon har iaf en mamma som vet vad hon behöver och som orkar kämpa för det. Alla ungar har inte det.

Det vore skönt att ha någon medvuxen med på dessa möten. Synd bara att det inte finns.