Undra vad det är som gör att vissa människor har så svårt för att ta hänsyn. Nu pratar jag inte bara om vuxna utan även barn. Är det så att man föds med ett visst tankesätt som att tex tänka sig in i andras liv och situationer och anpassar sig därefter eller uppfostras man in i det???? Det är så uppenbart stor skillnad mellan människor både bland barnens kompisar och ute bland vuxna i köpcentrum och liknande.

När mina barn har kompisar över så är vissa så otroligt smidiga och glider in i familjen och är bara en självklar del av den, andra sticker ut som en nagel som gått av och som man(läs jag!) irriterar mig otroligt mkt på.. (om du läser och har dina barn här idag så ta inte åt dig. Dagens kompisar uppför sig strålande  ) Vissa av barnen begriper på en gång att när jag nattar Erik så rusar man inte in i sovrummet och stör, inte heller springer man omkring utanför sovrumsdörren och skriker. Det borde vara självklarheter men det är verkligen inte det!

Inte blir det bättre när man är på stan/ i köpcentrumet med barnen. Vissa(mest tanter faktiskt) verkar tro att de har rätt att säga och tycka vad som helst och dessutom uttrycka det. Mina ungar är inte vildar som rusar runt utan rätt väluppfostrade  men ändå tycker vissa att man inte ska ha med sig barn dit eller uppfostra dem bättre eller som det där praktexemplaret som ansåg att såna barn som Linnéa borde inte få vistas ute bland folk... Det var en surkärring som sade så om Linnéa när hon var sex månader gammal och satt i vagnen. Hennes synd???? Hon hade/har bara ett öra!!! Eftersom hon var rätt flintis syntes det väldigt tydligt och tanten ifråga ansåg att såna borde sitta på institution. Åhhh, vad jag önskar att jag funnit mig och sagt att såna som hon borde finnas på institution istället så skulle resten av världen bli mkt trevligare. Nu blev jag istället otroligt sårad och tvekade länge om jag skulle våga ta av henne mössan bland folk. Sjukt men sant!