Som vanligt räcker det inte med oroligheter hemma. Även på jobbet skramlar tunnorna. Rektor har idag övertalighetsrapporterat en av våra syvar och aviserat att fler förändringar är på gång. Jag väntar med spänning, eller nåt... Det kommer bli nerdragningar inom lärarkåren iaf men hur drabbas vi? Spekulationerna är i full gång och jag väntar med spänning på resultatet, eller nåt...

Ni som kommenterade förra inlägget, jag säger bara ett stort tack. Ibland leker livet även för oss med barn i diagnoslandet och allting flyter på men ibland kommer allting över en, taket rasar in och tårarna kommer. Det är då allting känns övermäktigt. Igår fick jag en sån svacka. Det har varit några såna genom åren, absolut, men min tjurskallighet gör att de inte varar så länge utan jag gråter en skvätt, svär över fan och hans moster som förtjänar det innan jag kavlar upp ärmarna, bygger upp taket nödtorftigt och fortsätter kampen.

Jag önskar att jag visste exakt HUR jag ska gå tillväga härifrån där vi är idag men det gör jag inte. Jag läser lagar och paragrafer för att veta exakt vad jag kan kräva. Jag läser på om specialskolor, andra barn, praxis och sånt. Kunskap är makt. Jag skramlar i vapenförråden och försöker fylla på med ammunition av olika slag och hoppas att det ger resultat sen, i höst. Jag laddar iaf för skolverksanmälan om inte alla journaler, medicinska utlåtanden och sånt dyker upp och även om hon inte får det hon behöver. Jag tänker heller inte avskriva parkskolan som möjlighet eftersom jag vet att Linnéa kommer få exakt rätt hjälp där även om det sker på bekostnad av alla vänner hon har nu. Å andra sidan kan man ha vänner vid sidan av skolan också...

Som vanligt har man ändan bak oavsett åt vilket håll man vrider sig. Oavsett vad jag gör för situationen sen så är Linnéa trött nu och visst kan jag skylla ifrån mig på skolan men till syvende och sidst är det jag som är ytterst ansvarig för mitt barn. Det är jag som brustit också. Jag kanske vilat lite mycket i tron att allting fungerade? Jag kanske trodde lite för mycket på lärarens fagra ord? Jag var inte tillräckligt observant? Jag ville kanske inte se hur Linnéas problem med kompisar och syskon egentligen var ett trötthetstecken? Jag kan bara plocka upp bitarna i pusslet, bygga ihop bilden, lära mig den och gå vidare- en erfarenhet rikare.

För länge sen läste jag om en mamma som engagerade sig enormt mkt i sina barns rättigheter att hon till slut blev så besvärlig att hon erbjöds jobb som konsult eller liknande inom just det området hon kämpat för. Arbetsgivarna konstaterade att ingen skulle nånsin vara lika kunnig som hon oavsett hur många intervjuer de hade. Kanske kan jag också hoppas på det  

De senaste sju åren har jag fått omvärdera mitt liv, mina värderingar, mina prioriteringar. Jag har fått tänka om på precis alla punkter som finns och som styr ens liv. Jag fick en liten bebis för sju år sen. Inte den där första, lilla bebisen som ställer livet på ända. Den där lilla som förenar två till tre utan jag fick en liten bebis med bara ett öra, en nonchalant och ointresserad kommentar från öronspecialisten att "Ta kontakt med oss om 3-4 år".

Hela mitt liv ställdes på ända för min lilla bebis ville inte äta, ville inte växa, ville inte söka kontakt som andras barn. Motoriskt var hon som alla andra. Hon lärde sig sitta, krypa, stå, gå nästan lite för tidigt men hon var inte som alla andra. Jag fick slita för att hon alls skulle gapa, för att hon skulle växa. Jag fick slita medan tankarna malde, magkänslan skrek att något är fel, något är åt helvete.

När min lilla unge som jag älskade över allting annat på jorden en dag bara slutade fungera. Hon stängde av sin lilla kropp. Hjärtat slog men hon var inte kontaktbar. På sjukhuset fick vi stanna kvar i flera dagar, instängda på infektionsavdelningen för ingen visst vad det var. Mina lilla docka bara låg i sin säng och sov. Maten fick hon via en slang i näsan, mediciner också fast man inte visste vad det var. Efter några dagar och många rör blod kunde man konstatera att hon friskade på sig och man trodde att det var en vanliga infektion. Vi fick åka hem.

Jag var glad. Livet lekte, dockan döptes på en permission också från sjukhuset. Vi kom hem, var hemma en vecka och ungen vägrade äta. Magkänslan fortsatte skrika på högsta volym men ingen ville lyssna. Kampen mot läkarna fortsatte men det var inget fel på min docka. BVC hävdade att jag bara var nojjig och jag skulle bara fortsätta som innan.

Månaderna gick. När hon var 9 månader kom nästa smäll. Hennes kropp stängdes av igen. Hon var kontaktbar den här gången men inte mer än så. Febern rasade. Min lilla docka på 9 månader vägde knappa 6kg och vi blev inlagda igen. Den här gången stannade vi lite längre. Slangen i näsan kom på plats igen och efter närmare en vecka slutade dockan äntligen att gå ner i vikt och sakta öka. Hon började intressera sig för livet runt omkring henne, leka på avdelningen. Den här gången tog man testerna på allvar och testade inte bara på måfå. Läkarna började förstå att nåt inte stämde. Man gjorde hjärtultraljud som såg bra ut. Svettest för man misstänkte cystisk fibros. Herregud vad glad jag blev när hon inte hade det! Man röntgade min lilla dock från huvudet ner till fötterna men allting såg bra ut. Man tog mängder med rör med blod som alla kom tillbaka normala utom CRP'n som var skyhög. Njurarna var förstorade vilket väckte funderingar.

 En dag kom en av överläkarna på att testa ett urinprov. I två dagar kämpade vi för att få dockan att kissa i påse. Det är inte lätt kan jag tala om. Svaret som kom tillbaka från det visade att min lilla docka hade en njurbäckeninflammation med påverkan på njurarna. Vi fick göra en njurröntgen och fick en ganska massiv dos penicillin.

Vi fick komma hem igen. Hon fick fortsätta äta pc i en låg underhållsdos men vilken skillnad det var på barn. Dockan började äta igen, växa igen. Hon var glad, utvecklades som hon skulle. Hon var normal. Läkarbesöken duggade tätt för ett barn med mikrotit och hörselgångsatresi(litet öra och avsaknad av hörselgång) samt urinvägsinfektioner före ett års ålder brukar innebära problem. Vi fick träffa massor med specialister inom en radda av områden. Bra människor, duktiga läkare! Inte alls som stolpskotten vi träffat innan. Vi fick tom vara med på en lektion för läkare som exempelfall. Det var kul, nervöst men kul!

Livet började sakta återvända. Visst har det varit många fallgropar på vägen. Dagisstarten var en sån då LInnéa visade sig inte klara av vistelsen där men resurs och engagerad personal gjorde susen. Vägen tillbaka var lång men vi kom fram. Sista åren på förskolan var jag och vår kontaktperson som ett väloljat maskineri i våra möten med resursteamet, kuratorer, specialpedagoger, hörcentralen och alla som var inblandade. Det var kämpigt, tro ingenting annat, men det gick bra. LInnéa mådde bra. Mår hon bra, mår jag bra!

1,5 år innan skolstart började jag förbereda mig. Jag läste på om olika alternativ, jag träffade människor och planerade in möten.Jag samordnade så att hörcentralens kurator och specialpedagog kom på mötena och informerade. Jag bokade in de ambulerande hörsellärarna och informerade skolan. Jag bråkade på mottagande skolan och det gick. Linnéa började skolan, resursen fanns på plats och det gick bra. Visst var det lite kämpigare än förskolan men höstterminen gick helt okej. Linnéa trivdes, hade kompisar, orkade med. Tröttare än vanligt absolut men inte värre än att man kunde hantera det. Sen kom våren...

Våren började bra med magsjukor i parti och minut. Ni kommer nog ihåg, det var ett jäkla tjat  . Linnéa blev tröttare och tröttare och jag skyllde på allting och ingenting. Tröttheten blev ännu en familjemedlem och livet ställdes på ända igen. Vi bokade av allting onödigt, kröp in i vårt skal, minimerade aktiviteter men tröttheten hade kommit frö att stanna. Tröttheten tog mer och mer plats. Det spelade ingen roll vad vi gjorde.

För ett par månader sen kollade jag med skolan men nejdå, allting var som vanligt. LInneá var lite sur och grinig bara, muckade lite gräl och hittade på hyss men annars var det ingenting. Jag talade om att LInnéa blir sån när hon är trött. Vad gjorde de för att hjälpa hennes trötthet? Jag fick en massa, fina ord från läraren och löften om förbättringar. Veckorna gick och strax före utvecklingssamtalet fick jag som bekant veta att hennes resurs dragits in givits bort till ett annat barn. Det hade skett i börjat på terminen och ingen hade hört av sig till mig.

 Där är vi nu. Jag har ju redan skrivit om det förrut så jag tänker inte upprepa det men just nu känns det som att LInnéa och vi andra i familjen sitter i fritt fall men utan stopp. Allting rasar omkring Linnéa. Hon blir tröttare för varje dag som går. Hon är lika trött på måndagmorgon som fredagkväll. Varje dag gör henne lite tröttare och hela hennes liv rasar. Hon orkar ingenting. Hon går till skolan, kommer hem, vilar, sover, går till skolan igen. Hon är grinig, okoncentrerad hemma, hittar på bus i stil med Ida.

Vårt liv har återigen ställts på ända och den här gången vet jag knappt vad jag ska göra för att häva det????? Förskolan var iaf intresserad av LInnéa och ville hennes bästa. Skolan är okunnig, ointresserad av information och direkt skadlig för Linnéas bästa. Jag har en sjuåring som visar alla tecken på utbrändhet men det finns ingneting jag kan göra åt det. Vad fasen gör jag? Ska jag ta hem henne från skolan och ta sommarlov och missa avslutande veckorna? Vad händer sen då? Nästa termin, läsår, hela skolgång? Jag ser ingen lösning på det hela och famlar i luften.

 Jag är maktlös för första gången sen LInnéa föddes. Skolan har tagit ifrån mig makten över mitt eget barn pga deras inkompetens, ointresse, oengemang. Samma skola som jag själv jobbar för varje dag. En skola som inte bryr sig om varken lagar eller paragrafer utan bara blint stirrar på siffrorna på pappret istället för att se till att barnen ute på skolgården har det så bra som möjligt.

Det är inte konstigt att mitt jobb finns. Varje dag, hela året möts vi av elever som skolan har svikit. Elever som inte fått sin chans i skolan för att de behövt lite mer hjälp än de flesta. Elever som kanske behövde en dator att skriva på, ett band med texten inläst istället för bara boken. Elever som kämpat sig igenom 9 års skola men aldrig fått den hjälp de behöver. Elever som kämpat i 9 år för att hela tiden få känna att de återigen misslyckats, att de inte räcker till, inte duger. Vissa av dem, de starkaste kanske(???), har valt att inte stå ut med förnedrandet, förödmjukelsen,förnekandet av deras rättigheter. De har stannat hemma.

Dessa trasiga själar kommer sen till mitt jobb och för första gången får de chansen. De får hjälpen, hjälpmedlen, förståelsen, kunskapen, intresset för deras person. De flesta blommar ut, utvecklas, tar chansen men för några är det redan för sent.

Jag kan lova en sak! För min lilla docka kommer jag aldrig ge upp kampen. Jag kommer kriga mot skolan, väderkvarnar och lärare eller vad som krävs för att hon ska få chansen NU, hon ska ha rättigheten att kunna gå i skolan på samma villkor som alla andra barn. Just nu vet jag inte hur men jag kommer på det när jag slutat känna mig förtvivlad och istället kavlar upp armarna och vänder energin åt kampen igen.

måste vara det tråkigaste och sämsta inlägg jag någonsin skrivit. Nu tänker jag inte ta bort det men kan man ens skriva så där dåligt???? Tydligen.

Jag glömde dessutom bort att berätta om det roliga jag gjorde i torsdags. Jag, mamma och Julia(inneboende kusinen) var iväg på bilbingo i Björklinge  Jag har stora fördomar om folk som åker på bilbingo. Det är mest tanter i övre medelåldern som med fördel bor på landet men eftersom jag vet att massor av ungdomar åker på bilbingo och fördomar är till för att utmanas så what the heck, vi åkte.

Mamma är van bilbingospelare för hon åker varje sommar och då hela somrarna. Julia hade gjort bingopremiär veckan före. Jag har varit på bilbingo en gång förrut i mitt liv. Jag åkte med mormor Pettbols-Ulla och hennes väninna Anna i Lågbol. Jo, de kallas faktiskt för det . Vi åkte i Annas bil och hon är känd för att prata! Jösses vad den kvinnan kan prata. Jag var tio år gammal och vi åkte till Hallstaviksområdet någonstans antar jag och jag vann faktiskt. På vägen tillbaka kommer jag ihåg att Anna beöhövde tanka bilen. Det var tydligen en procedur hon aldrig gjort förrut för hon visste iaf inte hur man skulle göra. Hon stod och läste noggrannt på alla lappar och bad om lite hjälp innan hon fick fylla tanken och vi kunde fortsätta åka.

När jag var tio år var jag en sån där lillgammal, tråkig unge men rätt näsvis och när Anna äntligen satte sig i bilen och pustade ut sade jag: "Jag VET hur man tankar. Det har jag fått lära mig av pappa". Anna är inte bara känd för sin talsamhet utan även sitt humör. Hon blängde ilsket på mig, startade motorn och rivkörde därifrån med ett varvantal på motorn som inte var att leka med  

Nåväl, det var sist jag var på bilbingo. Nu för tiden är det inte bara gamla tanter av agralt ursprung utan en härlig samling människor i olika åldrar. Tonårsgäng, medelålders, äldre och så vi i trettioårsålderna. Roligt var det iaf för vi satt och snacka i pauserna, fikade, tittade på folk och kunde konstatera att en bil i vår närhet hade extremt tur. De fick tuta fler gånger och när spelet var avslutat dansade tjejen i bilen en vända utanför på planen i ren glädje. Själv är jag sån att jag inte bryr mig så mkt om jag vinner eller inte. Det är liksom det roliga jag är ute efter. Däremot kunde jag konstatera att Julia måste vara den absolut sämsta förloraren jag någonsin mött. Hon satt och muttrade och svor åt denna stackarns intet ont anande kvinnan och hennes tur. Gissa om hon kommer få äta upp det snart  .

Ibland får man små gyllene tillfällen. Igår var ett sånt. Maken skulle åka iväg till Torsborg och lägga i båten och när han började klä på sig för att åka kom Erik med sina skor. Han ville följa med. Först en vända till Rasbo för att hämta ved hos mamma och pappa. Sen somnade han i bilen och fick följa med även till Torsborg tillsammans med Ida och Mårten. En hel dag utan de minsta i huset är ett för bra tillfälle för att skippas. Jag städade hela övervåningen och fick äntligen skrubba rent golven. Passade också på att mellan varje rum att få läsa lite i min bok som belöning. Nu är äntligen vårt sovrum städat igen och fönstret var obeskrivligt skitigt! Det såg ut som om ngn smetat ut olja över hela fönsterkarmen/brädan för att sen vänta in allt damm som kan samlas där i minst en månad... Det satt verkligen fast! Nu är det rent iaf men jag funderar på vad barnen gjort eftersom damm sällan sitter fast liksom..

På kvällen åkte vi till Rasbo för att äta middag hos mamma och pappa tillsammans med brorsan och hans tjej. När vi skulle åka därifrån fick vi bara halva barnaskaran med oss för Emma och LInnéa stannade kvar där. På torsdag ska Ida få sova där också så då kanske man kan städa källaren också. Hon är som en liten katalysator för bus. Om hon är hemma triggar hon igång både Linnéa och Erik som annars är lugna. Ja Erik är väl som 1,5åringar är mest ändå- överallt och ingenstans men jämfört med Ida så är han en västanfläkt. Ida kallas ju Orkanen av Yavuz och det är inget dåligt smeknamn på henne.

Appropå Ida så ringde de från VITS-teamet häromdagen. Vi ska dit i slutet av juni UTAN barn så vill man vara barnvakt är det bara att anmäla sig  Jag är lite sugen på att åka till Jönköping och heja på Mårten och Kalle när de ska åka Vätternrundan också. Vi får se om det går att lösa på något sätt.

måste vara det tråkigaste och sämsta inlägg jag någonsin skrivit. Nu tänker jag inte ta bort det men kan man ens skriva så där dåligt???? Tydligen.

Jag glömde dessutom bort att berätta om det roliga jag gjorde i torsdags. Jag, mamma och Julia(inneboende kusinen) var iväg på bilbingo i Björklinge  Jag har stora fördomar om folk som åker på bilbingo. Det är mest tanter i övre medelåldern som med fördel bor på landet men eftersom jag vet att massor av ungdomar åker på bilbingo och fördomar är till för att utmanas så what the heck, vi åkte.

Mamma är van bilbingospelare för hon åker varje sommar och då hela somrarna. Julia hade gjort bingopremiär veckan före. Jag har varit på bilbingo en gång förrut i mitt liv. Jag åkte med mormor Pettbols-Ulla och hennes väninna Anna i Lågbol. Jo, de kallas faktiskt för det . Vi åkte i Annas bil och hon är känd för att prata! Jösses vad den kvinnan kan prata. Jag var tio år gammal och vi åkte till Hallstaviksområdet någonstans antar jag och jag vann faktiskt. På vägen tillbaka kommer jag ihåg att Anna beöhövde tanka bilen. Det var tydligen en procedur hon aldrig gjort förrut för hon visste iaf inte hur man skulle göra. Hon stod och läste noggrannt på alla lappar och bad om lite hjälp innan hon fick fylla tanken och vi kunde fortsätta åka.

När jag var tio år var jag en sån där lillgammal, tråkig unge men rätt näsvis och när Anna äntligen satte sig i bilen och pustade ut sade jag: "Jag VET hur man tankar. Det har jag fått lära mig av pappa". Anna är inte bara känd för sin talsamhet utan även sitt humör. Hon blängde ilsket på mig, startade motorn och rivkörde därifrån med ett varvantal på motorn som inte var att leka med  

Nåväl, det var sist jag var på bilbingo. Nu för tiden är det inte bara gamla tanter av agralt ursprung utan en härlig samling människor i olika åldrar. Tonårsgäng, medelålders, äldre och så vi i trettioårsålderna. Roligt var det iaf för vi satt och snacka i pauserna, fikade, tittade på folk och kunde konstatera att en bil i vår närhet hade extremt tur. De fick tuta fler gånger och när spelet var avslutat dansade tjejen i bilen en vända utanför på planen i ren glädje. Själv är jag sån att jag inte bryr mig så mkt om jag vinner eller inte. Det är liksom det roliga jag är ute efter. Däremot kunde jag konstatera att Julia måste vara den absolut sämsta förloraren jag någonsin mött. Hon satt och muttrade och svor åt denna stackarns intet ont anande kvinnan och hennes tur. Gissa om hon kommer få äta upp det snart  .

Ibland får man små gyllene tillfällen. Igår var ett sånt. Maken skulle åka iväg till Torsborg och lägga i båten och när han började klä på sig för att åka kom Erik med sina skor. Han ville följa med. Först en vända till Rasbo för att hämta ved hos mamma och pappa. Sen somnade han i bilen och fick följa med även till Torsborg tillsammans med Ida och Mårten. En hel dag utan de minsta i huset är ett för bra tillfälle för att skippas. Jag städade hela övervåningen och fick äntligen skrubba rent golven. Passade också på att mellan varje rum att få läsa lite i min bok som belöning. Nu är äntligen vårt sovrum städat igen och fönstret var obeskrivligt skitigt! Det såg ut som om ngn smetat ut olja över hela fönsterkarmen/brädan för att sen vänta in allt damm som kan samlas där i minst en månad... Det satt verkligen fast! Nu är det rent iaf men jag funderar på vad barnen gjort eftersom damm sällan sitter fast liksom..

På kvällen åkte vi till Rasbo för att äta middag hos mamma och pappa tillsammans med brorsan och hans tjej. När vi skulle åka därifrån fick vi bara halva barnaskaran med oss för Emma och LInnéa stannade kvar där. På torsdag ska Ida få sova där också så då kanske man kan städa källaren också. Hon är som en liten katalysator för bus. Om hon är hemma triggar hon igång både Linnéa och Erik som annars är lugna. Ja Erik är väl som 1,5åringar är mest ändå- överallt och ingenstans men jämfört med Ida så är han en västanfläkt. Ida kallas ju Orkanen av Yavuz och det är inget dåligt smeknamn på henne.

Appropå Ida så ringde de från VITS-teamet häromdagen. Vi ska dit i slutet av juni UTAN barn så vill man vara barnvakt är det bara att anmäla sig  Jag är lite sugen på att åka till Jönköping och heja på Mårten och Kalle när de ska åka Vätternrundan också. Vi får se om det går att lösa på något sätt.

Hur mycket jag gillar mitt jobb, för det gör jag, så är det ändå rätt skönt att bara vara hemma och mysa med familjen. Livet är mkt mindre stressigt, tiden för samtal är mkt större och mysfaktorn är enorm. Jag gillar med andra ord att vabba . Enda undantaget är om barnen är magsjuka förstås. Då åker jag hellre till jobbet...

Nu är det ingen magsjuka utan en Linnéa som är alldeles för trött för att orka med skolan. Hennes uteblivna resurs i skolan, långa dagar på skola/fritids och leklust hemma har tagit ut sin rätt. Hon är en blek kopia av sig själv. Hon sitter en stund vid datorn, målar i sin bok, diskar, läser lite. Lite nu och då leker en sväng med Erik men mer än så gör hon inte. Idag är vi också hemma. Linnéa ska få vila upp sig över helgen tänkte jag och Ida är hemma och myser med oss andra. Själv sitter jag och väntar på att Lilleman ska vilja sova så jag får vika alla fyra ikeakassar med tvätt som han mer än gärna hjälper till att sprida runt hela övervåningen.  

Verkar som vi kommer få en förhållandevis lugn helg också. På lördag var det egentligen match för Emma men den blir på måndagsträningen istället. Däremot ska båten ner i vattnet så Mårten och LInnéa åker nog ut till Torsborg för iläggning. Med lite tur kan jag och barnen åka ut en sväng också.Så här såg det ut sist jag var där. Nåt säger mig att vi nog inte behöver lika mkt kläder längre...

           Det har också ryktats om att de har målat om lite. Ska bli spännande att se!

 På kvällen är vi bjudna på middag hos mamma och pappa. På söndag ska mårten iväg och shoppa tillsammans med sin mor. En ny kostym står visst på inköpslistan. Skadar nog inte för den han har har varit flitigt använd på både begravningar och fester och har en del år på nacken. Frågan är bara vad jag ska ha på mig på bröllopet????? Ingen aning faktiskt!

Söndagen bjuder också på en fotbollsmatch. Förhoppningen är att vi ska hinna köpa en ny tvättmaskin också. Den gamla gick i omedelbarn pension häromdagen och verkar inte gå att övertala till att komma tillbaka till jobbet. När mårten går bet är det nog kört skulle jag tro  .

Nu ska jag nog utyttja lugnet. Erik har somnat och Ida likaså(fler som är trötta tydligen) så nu är det nog bäst att börja vika tvätt  

Eftersom jag ändå är på krigsstigen nu för tiden skickade jag ett mail till käkkirurgen eftersom Linnéa inte varit dit på flera år och hon skulle blivit kallad dit istället för vanliga tandläkaren. Nu har jag trotsat det och gått till vanliga tandläkaren eftersom jag nog anser att tandstatusen inte är helt oviktig och hellre kollar upp en gång för mkt än en gång för lite...

Vi fick en snabb tid för de ringde i torsdags och fick tid till idag. Linnéa fick följa med mig till jobbet i morse och sen åkte vi härifrån till Ackis. Efter att ha cirkulerat runt och letat parkeringsplatser var jag beredd på att ringa dem och säga att vi måste boka om men strax efter körde en bil ut från den stora parkeringen och jag var snabbt dit och kastade mig in på platsen. Kastade och kastade förresten, rutorna som var där var nog inte till för minibussar. Vi fick ställa oss toknära de andra bilarna och sen fick Linnéa gå ut på förarplatsen för det var den enda dörren som gick att öppna ordentligt.

Vi skyndade oss in till kirurgen och fick komma in på en gång. Sånt är trevligt! Vi pratade lite om Linnéa och hennes käke. Ena käken växer inte lika bra och är kortare än den andra. Det gör att hennes haka pekar lite åt höger och att hennes ansikte är lite snett. Syns mer när hon är trött men tyvärr kommer det nog att öka med åren, assymetrin alltså. Tandläkaren tittade också på hennes bett som är mindre bra för när hon biter ihop rätt/rakt kan hon inte tugga alls utan hon måste dra hela käken ännu mer åt höger och det är inte heller jättebra eftersom det också gör att käken utvecklas lite sämre och förvärrar situationen. Just nu kan man inte göra så mkt åt det men om ett år ska vi dit på gomrond(läkare har så roliga uttryck). Det blir, vis av erfarenheten, en heldag på Ackis där vi kommer få skickas från den ena specialisten till den andra som alla ansvarar för sina delar och sen sammanställs allting och vi får besked några veckor senare. Vi har redan varit på en sån rond förrut men då LKGrond(läpp/käk/gomspalt). Vi har väl ingenting bättre för oss ändå antar jag  .

Om ett år räknar läkarna med att Linnéas sexårständer alla är på plats, att större delen av de viktiga mjölktänderna skiftats och att bettet börjar stabilisera sig. Då är planen att man ska försöka sig på en tandställning för att göra övre gommen större/bredare och på så vis förbättra för Linnéas underkäke så den slipper dra snett.

En operation för att jämna ut käkarna kan också bli aktuell på sikt men inte förrän hon vuxit klart så det ligger en bit in i framtiden och den är det så klart Linnéa som bestämmer om hon vill göra. Jag gillar såna operationer, där jag slipper bestämma över hennes kropp! Det är som med örat. Hon kan få ett nytt öra men det är upp till henne om och när det blir.

  Jag börjar med att förvarna för att det finns en risk att inlägget blir lite svamligt. Det har varit en hel del sista tiden som väl inte gått min väg, eller Linnéas snarare.

Igår var det som bekant öppet hus och jag körde en snabbis där med Linnéa och Emma. Dels ville jag se Emma och hennes klass när de uppträdde(kom precis när de hade avslutat  ) men fick iaf se barnens fina arbeten. I vanliga fall har alla barn gått samman i smågrupper och bygger båtar som man sen under sista veckan har båtrace med. Superkul och förra året vann Emmas grupp. Första gången i världshistorien som en lågstadiegrupp vinner men båten var bra och samarbetet ännu bättre så alla lärare kom efteråt och berömde gruppen för fint utfört arbete. Jag är fortfarande stolt över henne  

I år struntade man i båtar och byggde en drömskola iställte eftersom Gamlisskolan kommer att rivas och man planerar att bygga en ny. Superbra tycker jag för skolan är hur nersliten som helst, väggarna är inte alls speciellt friska, den är inte handikappanpassad och ljudmiljön är fruktansvärd. Dessutom kommer nya skolan ligga på samma sida som gymnastikhallen så barnen slipper springa över en väg som trafikeras av väldigt ovarsamma långtradare och bönder.

Som vanligt är debatten kring gamla skolans vara eller icke vara stundtals livlig. Visst är den fin den gamla och farfar, morfar, fastrar och mårten har alla gått där men man kan inte behålla dysfunktionella saker av sentimentala skäl anser jag då iaf. Nu räknar ingen förståsigpåare heller att skolan kommer klara påfrestningarna som blir när man gräver tunneln där tåget ska gå sen så frågan är ändå en ickefråga i mina ögon.

Barnens drömskolor var verkligen fina och speglade deras behov, intressen och så. En hälsoskola, en lekplatsskola och en klätterskola fanns det tex. Bra förslag! Gemensamt var stora utrymmen för lek precis som det är idag. Det är det bästa med hela skolan. Den stora lekplatsen/uteplatsen där man kan springa upp i klätterställningar, gungor, sandlådor, asfalterad plan mark för hopprep, styltor, fotbollslek, innebandylek osv Barnen har otroligt roligt.

När jag ar i sexårs klassrum fick jag höra att vårt möte om Linnéa  och hennes resurs inför nästa år hade skjutits upp. Det skulle varit på tisdag men nu blir det ngn gång i augusti. Tja, jag blev arg! Det märkte nog lärare för hon var snabb att hänvisa till rektorn och som på beställning kom hon in i klassrummet precis då. Det är inte mkt som har fungerat för Linnéa under detta år i skolan. Visst hon lär sig skriva och räkna men det är för att hon själv lägger ner den energin på just det. Hon får inget stöd för att lära sig på samma villkor som alla andra, normalhörande, barn. Hon måste kämpa mkt hårdare för att uppnå samma resultat och det kämpandet förstår inte lärarna. De ser inte att LInnéa blir vrång, tvär och sur för att hon är trött utan hon är bara trotsig... De ser inte att Linnéa är askgrå i ansiktet och mår illa av trötthet. När jag tjatar så erbjuds hon en liten skrubb att gå undan i, själv, utan lärare/resurs. Klart som fan att hon inte vill gå undan själv! Hon vill vara som alla andra. Det är väl himla konstigt!!! Tänk, hon vill inte utmärka sig Varför inte bara låta Linnéas resurs använda sig av det lilla rummet för ALLA barn? DET behöver Linnéa, möjligheten att få mindre grupper=tystare miljö och en reträttväg ut från klassrummet utan att pekas ut som den där som är konstig...

Jag gick iaf fram till den stackars intet ont anande rektorn mitt bland alla människor och presenterade mig som Fia, Linnéas mamma. Jag var lite elak för jag förutsatte att hon visste vem Linnéa var  . Jag ska inte säga att jag var elak för det är jag sällan men jag var extremt tydlig med vad jag tyckte om skolans behandling av LInnéa, om hennes indragna resurs och bristen på kommunikation från skolan till hemmet. Jag talade också om för henne att jag tyckte att man inte kan börja planera för en resurs NÄR skolan redan börjat. Den ska redan finnas där!!!  Pengar ska sökas, utredningar av behov startas, personer ska komma på besök, lokaler ses över osv...

Rektor lovade mig iaf ett möteveckan före skolstart och att det ska finnas en resurs för Linnéa där från första skoldagen men vidhöll att augusti var en bra tid för att vi ska kunna sitta med läraren och schemat framför oss och se var vi ska lägga in stöten för att Linnéa ska orka. Jag avslutade med att jag då litade på hennes ord så nu är det upp till bevis. Man får inte samma förtroende två ggr av mig.

Hon hade heller inte sett ett enda papper om Linnéa och henne behov så det är en fråga som jag kommer ta upp. Var är hela förskolans dokumentation om Linnéa som lämnades vidare???? Där står uttryckligen vad hon behöver för att orka med, för att ha samma förutsättningar som alla andra. Fy den lede om den dokumentationen är borta... Då ligger skolan rätt taskigt till kan man säga för det är läkar/vårdomdömens och sånt som klassas som vårdhandlingar och ska behandlas med samma sekretess som skolsköterskans journaler. Det övriga skulle ha diarieförts.

Jag tror att jag börjar bli en mogen tant. Jag har alltid varit konflikträdd på jobbet och så men jag har barskat till mig och vågar säga ifrån när det behövs. Det här var nog första gången som jag faktiskt blivit riktigt förbaskad och visat det mot en lärare, rektor eller motsvarande. Platsen var väl inte så väl vald, eller tiden, men jag har ingenting att dölja. Linnéa är min unge och alla som känner oss vet att hon har en hörselskada. Vi har alltid varit extremt öppna mot alla om hur det är. Inte heller är jag rädd för att folk ska snacka skit om mig eller så för så länge jag vet att jag gör rätt sak struntar jag i alla andra. Linnéa har lagstadgad rätt till resurs och jag tänker slåss för den rätten också. När det gäller mina barn är jag en tigermamma.