Ni som kommenterade förra inlägget, jag säger bara ett stort tack. Ibland leker livet även för oss med barn i diagnoslandet och allting flyter på men ibland kommer allting över en, taket rasar in och tårarna kommer. Det är då allting känns övermäktigt. Igår fick jag en sån svacka. Det har varit några såna genom åren, absolut, men min tjurskallighet gör att de inte varar så länge utan jag gråter en skvätt, svär över fan och hans moster som förtjänar det innan jag kavlar upp ärmarna, bygger upp taket nödtorftigt och fortsätter kampen.

Jag önskar att jag visste exakt HUR jag ska gå tillväga härifrån där vi är idag men det gör jag inte. Jag läser lagar och paragrafer för att veta exakt vad jag kan kräva. Jag läser på om specialskolor, andra barn, praxis och sånt. Kunskap är makt. Jag skramlar i vapenförråden och försöker fylla på med ammunition av olika slag och hoppas att det ger resultat sen, i höst. Jag laddar iaf för skolverksanmälan om inte alla journaler, medicinska utlåtanden och sånt dyker upp och även om hon inte får det hon behöver. Jag tänker heller inte avskriva parkskolan som möjlighet eftersom jag vet att Linnéa kommer få exakt rätt hjälp där även om det sker på bekostnad av alla vänner hon har nu. Å andra sidan kan man ha vänner vid sidan av skolan också...

Som vanligt har man ändan bak oavsett åt vilket håll man vrider sig. Oavsett vad jag gör för situationen sen så är Linnéa trött nu och visst kan jag skylla ifrån mig på skolan men till syvende och sidst är det jag som är ytterst ansvarig för mitt barn. Det är jag som brustit också. Jag kanske vilat lite mycket i tron att allting fungerade? Jag kanske trodde lite för mycket på lärarens fagra ord? Jag var inte tillräckligt observant? Jag ville kanske inte se hur Linnéas problem med kompisar och syskon egentligen var ett trötthetstecken? Jag kan bara plocka upp bitarna i pusslet, bygga ihop bilden, lära mig den och gå vidare- en erfarenhet rikare.

För länge sen läste jag om en mamma som engagerade sig enormt mkt i sina barns rättigheter att hon till slut blev så besvärlig att hon erbjöds jobb som konsult eller liknande inom just det området hon kämpat för. Arbetsgivarna konstaterade att ingen skulle nånsin vara lika kunnig som hon oavsett hur många intervjuer de hade. Kanske kan jag också hoppas på det  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...