Min morfar har alltid varit en stark och stolt man. Han har tagit sitt ansvar som familjefar med den äran. De första åren som gift har jag förstått var inte alltid så lätta men småbarnsåren är väl inte lätta för nån å andra sidan, varken nu eller då på 50talet. Livet var inte så lätt utan rinnande vatten, kossor som skulle mjölkas, åkrar som skulle sås, plöjas, skördas och tröskas. Allt fick man göra med hästen.

Morfar har älskat sin jakt. Livet har varit som allra bäst ihop med gubbarna i jaktlaget och att sitta på sitt pass ute i skogen. Jakten har följt honom genom livet fram tills för några år sen när det inte gick längre. Demens och ålder tog ut sin rätt. Det hindrade honom inte från att åka ut till jaktstugan ändå och snacka med gubbarna. Sen kom den. Den förbannade cancern. I prostatan. Morfar skulle åka in till Uppsala, från Hallstavik ungefär, fem dagar i veckan för behandling. Det hade lika gärna kunnat vara på månen. Han kunde inte åka in till stan fem ggr i veckan. Han hade en sjuklig fru hemma som inte klarade sig själv längre. Hemtjänsten gjorde väl sitt men han kunde inte tänka sig att lämna henne. Det var hans hustru och hans ansvar. Han tackade nej till behandlingen men fick bromsmediciner. Efter det har han åkt in för koller och det har väl sett rätt okej ut oftast. Sen blev han sämre och han fick ont. Morfar klagade inte över smärta utan stod stoiskt ut. Han kollades upp en gång till och då såg det inte så bra ut längre. Han hade metastaser på massa ställen i skelettet. Cancern var terminal. Sen dess har mormor och morfar flyttat in på ett hem. De fick överge sitt älskade hem för att aldrig mer återse det.

Under natten till måndagen somnade morfar in lugnt och stilla, utan smärtor vilket var viktigast för oss anhöriga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...