Min morfar har alltid varit en stark och stolt man. Han har tagit sitt ansvar som familjefar med den äran. De första åren som gift har jag förstått var inte alltid så lätta men småbarnsåren är väl inte lätta för nån å andra sidan, varken nu eller då på 50talet. Livet var inte så lätt utan rinnande vatten, kossor som skulle mjölkas, åkrar som skulle sås, plöjas, skördas och tröskas. Allt fick man göra med hästen.

Morfar har älskat sin jakt. Livet har varit som allra bäst ihop med gubbarna i jaktlaget och att sitta på sitt pass ute i skogen. Jakten har följt honom genom livet fram tills för några år sen när det inte gick längre. Demens och ålder tog ut sin rätt. Det hindrade honom inte från att åka ut till jaktstugan ändå och snacka med gubbarna. Sen kom den. Den förbannade cancern. I prostatan. Morfar skulle åka in till Uppsala, från Hallstavik ungefär, fem dagar i veckan för behandling. Det hade lika gärna kunnat vara på månen. Han kunde inte åka in till stan fem ggr i veckan. Han hade en sjuklig fru hemma som inte klarade sig själv längre. Hemtjänsten gjorde väl sitt men han kunde inte tänka sig att lämna henne. Det var hans hustru och hans ansvar. Han tackade nej till behandlingen men fick bromsmediciner. Efter det har han åkt in för koller och det har väl sett rätt okej ut oftast. Sen blev han sämre och han fick ont. Morfar klagade inte över smärta utan stod stoiskt ut. Han kollades upp en gång till och då såg det inte så bra ut längre. Han hade metastaser på massa ställen i skelettet. Cancern var terminal. Sen dess har mormor och morfar flyttat in på ett hem. De fick överge sitt älskade hem för att aldrig mer återse det.

Under natten till måndagen somnade morfar in lugnt och stilla, utan smärtor vilket var viktigast för oss anhöriga.