men jag har fattat nu. Jag ska aldrig mer skriva nåt positivt här på bloggen. aldrig mer skriva att nåt går bra. From nu så ska allting vara skit och ingenting vara bra och absolut inte en enda själ kommer vilja läsa  

Tänker jag tanekn att ida är frisk från astman så blir hon sjuk. Skriver jag att det är mysigt att vabba så får jag igen. Vad har jag mer skrivit för nåt positivt att vänta bakslag på??? Måste fundera lite??? Jo, tandläkaren ja! Jag var ju till hygienisten och fick grönt ljus och allting såg bra ut. Enda var ju den där rotkanalen som var blottad och lite känslig. Den flourlackades ju och sen skulle det vara finfint. Undra om jag är allergisk mot flour? Innan ehandlingen så var det ju finfint. Dagen efter gjorde det lite ont. Dagen efter det gjorde det VÄLDIGT ont och helgen spenderades knaprandes varenda jäkla tablett jag kunde få tag i inkl voltaren som ju borde kunna knocka de flesta. Fortfarande hade jag värken från helvetet. Jag kalasade och höll god min(tror jag?!) men sen ... Fy fan vad ont jag hade i lördagskväll. Söndagen kom och ingen sömn på två nätter för vem kan sova med tandvärk? Jag fortsatte knapra voltaren, alvedon, bamyl koffein(ja jag överdoserade!) och när det ändå inte räckte tog jag till spriten. Fatta, jag som är nästintill nykterist gurglade med sprit för att bedöva tanden. Det smakade så illa så jag drack inte. En bomullstuss gjorde susen en mikrostund iaf men framåt kvällen tyckte jag ändå att den värsta skarpa värken gav med sig. Skönt! Jag fick sova några timmar för voltarenet och det andra hjälpte iaf lite nu.

På måndag morgon ringde jag till tandläkaren som ger mig en akuttid på lunchen(tack snälla tandläkare som offrade sig för mig). De kikar, pillar, röntgar och har sig och allting ser bra ut????? Däremot inser ju jag att en blottad rotkanal omöjligt kan göra så ont så jag anar ugglor i mossen. Hon pillar lite til och tar sen fram tortyrredskapet. En strömgrejsimojs där man mäter om och när tanden svarar på impuls. Tanden som gör ont svarar iofs men väldigt sent. Den må se fin ut där den sitter men den jäveln är stendöd i princip iaf. Det blir en rotfyllning av den och hon behandlar tanden så smärtan minskar. Käken är inflammerad men pga min pcallergi vill hon inte behandla utan jag ska fortsätta knapra voltaren för inflammationens skull ett tag.

När jag går ut därifrån bedövad till tänderna(sorry mitt dåliga skämt!) så tittar folk lite konstigt. 4 ampuller med bedövning kan tydligen ha lite sidoeffekter. Jag ser ut som jag fått stroke. Halva ansiktet hänger  Jag åker hem till mamma istället, dricker kaffe innan jag hämtar LInnéa på fritids. Varför mamma? Tja, ni vet den där finfina bilen jag har? Den har gått sönder igen. Jag lånade hennes bil och nu gör jag det på obestämd tid.

Vår lilla sejour ner för förstörda middagars allé är inte slut. Igår kväll tyckte Erik att han ville hjälpa mig att laga mat. Han hällde ett helt paket salt(1kg) över min bulgur. Mums, eller nåt! Jag hade slut på det mesta så jag sköljde av dem i silen, kokade vatten och doppade ner dem och sen åt vi dem. Allting går! Erik blir dock nog ingen mästerkock  

Alltså, när jag ska lära mig. I förra inlägget så njöt jag av att vara hemma. Det stora misstaget var att jag uttryckte det högt misstänker jag. Men vi börjar från början.

För ett par veckor sen var jag så glad. Jag kom på att hela vintern gått och att Idas astma inte kommit än. Jag tänkte tanken att den kanske hade försvunnit, växt bort, gått över av sig själv. Ni vet ju själva. Sånt där betalar sig. Ida fick om det var natten efter eller samma natt ett astmaanfall med hosta som inte gick över. Hon fick inhalation efter inhalation men det hjälpte inte alls. Till slut fick hon så kortisontabletter för att häva och efter ett par timmar så lade det sig och hon fick sova. Efter det var det lugnt. Dagarna gick, vi började andas ut. Vi fortsatte ge kortison i inhalatorn eftersom vis ka göra det i infektionstider och det har varit lugnt.

Det hade nog fortsatt vara lugnt om jag inte hade skrivit på bloggen att jag njöt antar jag så Ida får skylla på mig. I förrgår natt började hon hosta och hosta och hosta. Det blev värre och värre och inhalationerna fler och fler men de har ingen effekt. När hon fått mer än maxdos bestämmer jag att vi får åka in. Mårten sätter henne och sig i bilen, åker till barnakuten och tja, där väger de henne och skickar hem henne. Hon har ju ingen astma... De bemödar sig liksom inte ens om att lägga henne ner på britsen för att undersöka henne. Hon klarar sig i regel bra på dagarna men hostan kommer när hon lägger sig ner. Hon får komma hem och vi föräldrar är skitförbannade för man åker inte in till akuten mitt i natten för att det är roligt liksom. Finns det folk som gör det eller???? Man undrar ju. De hade lika gärna kunnat lyssna på hennes lungor och skrivit ut ett annat preparat eller inhalerat henne där och sen skickat hem!? Ungen måste ju få sova även när astman krånglar. Astmatisk hosta är inte sååå ovanligt och precis lika jobbig som den där urakuta där man inte får luft alls.

Jag förstår att de har det tufft på barnakuten. Det är därför vi aldrig åker in. Vi väljer alltid de där andra alternativen med cityakuten(jo närakuten heter så numera  ) men mitt i natten är det liksom stängt där. Jag klagar inte på personalen men på situationen de arbetar i som tvingar fram sånt här mottagande av föräldrar och barn.

Nu har vi fortsatt behandla hemma och i natt har det varit lugnt men då fick hon en dos som kunnat knocka en häst innan hon somnade med fönstret öppet, fem kuddar i sängen och sittandes och hjärtat slog så man såg det utanpå tröjan. Det är inte roligt. Det går emot allting jag fått lära mig om astma. En besvärande astma är en underbehandlad astma. Barn ska ha rätt till rätt behandling, i rätt tid och på rätt sätt! Det här är fel från början till slut. Nu har vi fått en snabb tid på barnspecialistmottagningen iaf för uppföljning i början av nästa vecka så jag tänkte prata akutmedicin med dem. Hoppas att vi ska komma på nåt bra.

Däremot verkar det som ALLA är sjuka. Läser man bloggar så ligger folk på sjukhuset eller hemma med hosta, svårt att andas, feber och det ena symtomet värre än nästa. Vi är inte ensamma men nog är det sjukperiod just nu men är den inte värre än vanligt? Slår hårdare och mot fler?

Vab för mig är förenat med hulkande barn, febriga och förkylda barn och det finns ingenting alls mysigt med det. Har verkligen inte alls förstått varför alla säger att det är så himla mysigt att vara hemma. Jag gissar att mina barn inte är så annorlunda än andra med att vara griniga som få, tjuriga, trotsiga och allmänt överjäkliga när de inte mår så bra? Fullt förståeligt och visst är det skönt att vara ledig en dag ibland men mysigt, nja.

Idag är det däremot precis det. Jag är hemma med Ida och Erik. Ida har varit magsjuk. Hon kräktes i söndagsnatt, måndag dag och natt och sen dess har det varit lugnt vad jag vet. Igår var hon lite trött så klart men annars full fart. Imorse tog hon sovmorgon och sov till kl 8 och efter det har det varit lugnt hemma. Jag har gått runt och skrotat. Tvättat lite, diskat lite, städat lite, spelat lite mobilspel. Vid 11 ville Ida gå ut i ösregnet så jag klädde på Erik samtidigt och de försvann ut en timme. Jösses vad skönt! Så kan jag tänka mig att ha det lite oftare  

När de kom in var det dags för lunch så vi värmde på lite mat, åt och sen stoppade jagi säng båda två efter en saga. Nu är det lugnt igen  I Eriks säng har jag bäddat med vaxad frotté så nu sover han utan blöja också. Får se om han kissar ner sig eller klarar det. Han har klarat sig finfint utan blöja faktiskt. Det enda han inte klarar är det stora och då underlättar det ju att han är regelbunden som en klocka. Blöjan är på tills han gjort sitt på morgonen. Superduktig och gissa om jag längtar tills jag slipper byta blöjor?! Jag må älska barn men nu börjar jag se fram emot att barnen blir lite större faktiskt. Ingen bebislängtan längre även om det är mysigt det med. Jag får låna istället och lämna tillbaka när blöjan luktar illa eller bebis skriker för mkt  

Förresten glömde jag skriva ett inlägg igår. Jag gör det nu istället.

Grattis älskade Emma på din födelsedag!!!!

Nu är hon 12 år! Tänk vad mkt som hänt sen vi fick en liiiiiiiiiiiten flicka på knappa 3 kg och som drog strl 44 i kläder men strl 3-6mån i fotstorlek. Vår lilla Ms Bigfoot som de döpte henne till på BB  På lördag blir det kalas!

Idag har jag varit på undersökning hos tandläkaren. Har man läst här vet man att jag har problemtänder. Senaste året har jag varit där ung 15 ggr för diverse behandlingar. Jag borstar maniskt, använder tandtråd och mellanrumborstar och ändå tackas man med usla tänder. Efter alla behandlingar fick jag en frist på några månader innan undersökningen idag. Det ilar från en tand så jag var inställd på fler behandlingar. Efter röntgen tittade hon noggrant men såg ingenting. Undersökningen var hon extremnogrann med och ingenting där heller. Det som ilade var en blottad tandhals och lite tandköttsproblem som inte tandtråden tog. Vi provade oss fram med olika produkteroch kom fram till att tandstickor i plast, tandtråd och floursköljning skulle hjälpa. Vi provade olika sorters flour också och hade flourprovning:-D Flux var godast om ni undrar;-)
Nu behöver jag inte komma på ett år. Det är värt att firas!!!

Har ni nån gång varit på möte med chefen och fått totalt hjärnsläpp? inte den där enkla varianten där man inte kommer på vad nån heter eller vad det handlade om utan där hela hjärnan går på semester och vägrar infinna sig för tjänstgöring?

Igår hade vi möte med de andra arbetsledarna. Jag kommer med andan i halsen och är lite sen och mötet börjar så fort jag satt dig. På mötet är verksamhetens bästa hjärnor som dessutom arbetar fort, effektivt och de pratar dessutom rätt mkt i korridorerna på jobbet så deras diskussion hålls levande till skillnad från mig då som kommer från lilla landet Lugnet i en helt annan verklighet. I vanliga fall är det fullt sjå den första kvarten att hänga med i svängarna för att förstå vad som hänt under veckan annars är man torsk, rökt, böcklingpastej.

Igår satte jag mig, utsågs till sekreterare och jag började skriva. Under första diskussionen får jag en fråga om hur vi tycker i en fråga hos oss, i min verksamhet. Min hjärna den kan för mitt liv inte formulera en mening utan svamlar okontrollerbart tills en av mina kollegor förbarmar sig och ställer om frågan. "Vill du fokusera på ett eller två ämnen under studiedagarna?" Hjärnan stannar upp, laddar för svaret och svarar begripligt. Det är mycket möjligt att det svaret är det enda vettiga jag säger på hela mötet som fortgår i 2,5 timme. Efter det tar hjärnan ledigt    

Diskussionen fortgår och jag får nästa fråga om kollegialt lärarande. Återigen fortsätter babblandet helt utom kontroll. Jag inser att jag babblar, tar ny sats, konkretiserar och hör mig själv sitta och säga dumheter. Jag säger elakheter som jag verkligen inte vill!!! Jag tar ny sats och förklarar min avsikt och återigen blir det så fel det bara kan bli. Jag beordrar hjärnan att säga en sak och den säger nåt helt annat. Herregud, jag har fått tourettes! Jag kan inte kontrollera min egen hjärna. Jag beordrar hjärnan att återfinna sig på arbetet men  utan framgång. Den har det mycket bättre på annat håll   .

Frågan är nu om jag ska gå och hänga mig i närmsta skrubb för att slippa utstå skammen nästa gång vi träffas eller om jag ska göra som hjärnan och åka på semester?

I torsdags när jag handlade köpte vi lördagsgodis som jag sen ställde upp i skåpet i väntan på lördag. De tre små visste inte ens om att det fanns där och den stora kan behärska sig så jag trodde det skulle fungera. När vi kom hem från matchen Emma spelade i lördagskväll och konstaterade att klockan var åtta men varken middag eller nåt annat var fixat men godispåsen upphälld blev jag så där glad igen    Middagen blev värsta lyxmiddagen med halvkokta makaroner och iskalla köttbullar. Om nån undrar varför jämlikheten inte kommit längre hemma hos oss beror det till stor del på maten. Jag väljer att laga maten i rent självförsvar! Det övergår faktiskt mitt förstånd hur nån kan misslyckas med makaroner och färdiga köttbullar. Hur kan man vara så extremt dålig på matlagning? Jag skulle inte bli förvånad om pulverpotatismoset brändes vid.

När vi ätit upp middagen åkte godisskålen fram. Enda kruxet var bara att den nästan var tom... Mina barn är godisråttor. Alla utom Erik som nog gladeligen väljer morotstix istället. Varför slutade man göra såna????? Gissa på en skala exakt hur glada tongångarna var när skålen innehöll några godisar på botten?!

Ungarna tillbringade gårdagen med att sprida ut leksaker över precis hela huset. Det såg ut som ett bombnedslag med enda undantaget att såna brukar vara tomma. Det var inte vårt hus. När jag tog fram spenaten till lasagnen sade jag att om de hinner städa hela huset innan maten är klar så åker jag och köper godis. Jäklar i min låda vad det gick undan. På en halvtimme var huset städat, alla rum, inklusive lekrummet där Erik sov. Undra om jag kan använda den metoden varje lördag  ungarna fick sitt lördagsgodis på söndagkväll. Jag gissar att det blev lite mkt godis för Ida. Hon hade varit på kalas igår och ätit både tårta, kakor, bullar och godis. Inatt kom allting i retur  Vi hoppas att det bara var kakorna och godiset för hon kräktes en gång och sen dess har det varit lugnt. Det luktade inte ens illa i sovrummet tydligen utan mer tuttifrutti   

Tydligen hade Emma vaknat inatt för hon när jag väckte henne i morse var hon precis som Lotta på Bråkmakargatan. Ida har förstört min födelsedag! Hur kan man vara så jäkla dum att man gör det två gånger på raken. Hon var inte direkt villig att inse att kräkas är nog inget som man gör bara för att jävlas. Vi får se hur vi gör med hennes födelsedag imorgon. Vi får ta ett beslut ikväll. Firad blir hon iaf men kanske inte imorgon av släkten. Det är svårt att garantera nåt vad gäller frihet från magsjuka så här års  Å andra sidan får hon gå på träningen som hon ville och Linnéa på scouterna så inget ont som inte har nåt gott med sig!

Nu har vi nog slagit ett rekord som torde vara ganska svårslaget. Inom en vecka har vi lyckats förstöra middagen inte mindre än två gånger. Nu tänkter säkert du att bränna vid maten gör jag varje dag men se det menar jag inte. Här snackar vi förstöra på riktigt.

För en vecka sen eller vad det var så gjorde jag en kall sås på äpple och pepparrot som vi skulle ha till en maträtt. Jag gjorde iordning allting, skar alla grönsaker som skulle skäras och satte mig för att vänta in kyckligen i ugnen. Jag hör att Ida är i köket så jag ber henne gå ut. VIs av erfarenheten eftersom hon alltid hittat på dumheter i köket. Hon rä portad där om inte jag är med. I sällskap med miniligisten är det verkligen dubbeltrubbel.

Maten blev klar och jag dukar fram allting. Jag rör en sista gång i såsen innan jag tar ut skeden, smakar av den och tillbringar den närmaste kvarten med att spotta. Tvi vale säger jag! Ida och miniligisten hade hjälpt till att krydda. Salt är gott och more is better var parollen för dagen. UNgarna hällde nog på säkert tre msk salt på en liten skål med sås. Det var bara slänga.

Idag körde vi försök nr två. En händig man har varit i huset i dag och monterat dit köksfläkten. Jo, köket har fått klara sig utan i över ett år nu... Nu är den på plats och vid invigningen hör den händige mannen att det rasslar lite om den. Handlingskraftig som han är så skruvar han isär allting och kikar. Enda kruxet var att det som rasslade var en dl grus som nu låg utspridd på spisen(och stekpannan). Min vegetariska lasagne blev det inget av med. Det var bara att slänge. Den händige mannen tyckte att vi kunde låtsas som att det var peppar men jag tror vi klarar oss bättre utan extrakryddan.. Lite väl knaprigt eller nåt. Jag ska iofs till tandkläkaren på onsdag men jag föredrar att inte laga alla tänder. Tandläkarterapi behövs ju också men jag är nöjd att jag iaf inte drömmer mardrömmar(så ofta) om tandläkare. Däremot undrar nog Emmas tränare varför jag får nåt panikartat i blicken så fort vi pratas och jag ser mig om efter närmaste nödutgång. Gissa hans yrke  

Jag måste säga att jag var ganska sur på honom(händige mannen, inte tandläkaren  ) efter försöket till lagning. Bara lite som ni förstår   Här har man gått hela dagen och längtat efter en vegetarisk lasagne som är sjukt god. När man så ska laga den slänger nån sk händig man grus över all spenat. Får göra en repris imorgon misstänker jag. Istället fick jag när jag samlat mig lite åka iväg och köpa kinamat. Ungarna blev mätta och det är kanske ändå det viktigaste? Nu borde det ta väldigt lång tid innan vi får maten förstörd igen hoppas jag?! Eller köksfläkten lagad... 

Självklart inser jag att det bara var en tidsfråga. Det var tom en självklarhet att det skullle hända. Hur kommer det sig att jag då är förvånad? Varför kan det aldrig drabba nån annan? Jo' det är ett i- landsproblem men ett förbaskat irriterande sådant. Ida har lyckats spärra min telefon och jag hittar inte puk-koden. Den gamla från 2009 hittar jag men inte den nya. Hur lyckas hon? Hon är som en levande katastrofzon vad gäller allt elektroniskt. Telefoner', datorer, tv, video, dvd, brödrostar, våffeljärn,, matberedare. Listan kan göras lång på saker hon lyckats ha sönder. En talang kanske?