Nu var det iofs några dagar sen men bättre sent än aldrig. Vi hade en läkartid med Ida förra vecka för att kolla läget. Ny läkare men hon var bra och påläst så vi behövde inte börja från början med att berätta vår livshistoria vilket är skönt. Ida fick svara lite på frågor om hemmalivet, rutinerna, vardag och helg, skola, fritiden. Kort och gott hur en vecka ser ut. Vi pratade lite om mediciner och jag nämnde att det hon får nu inte räcker så länge. Hon äter 20mg Ritalin på morgonen och det går ur kroppen till halv 2. Eftersom det bara är överläkaren som har förskrivningsrätt på medicinerna så skulle hon ta upp det med hen eftersom det lät som att dosen behövde ökas. Hon har ätit samma sen i maj nu och hon växer som bekant så inte helt konstigt. Det berodde också på hur vikten utvecklade sig. Eftersom Ida tappar aptitet av medicinerna håller man koll på vikten och längden. Jag visste att Ida inte gått upp nåt sen i maj. Då var hon lite rultig och nu är hon mer normalhullad så ingenting att oroa sig för men jag visste inte hur det skulle tolkas av läkarna. Vi fortsatte prata om andra biverkningar som är vanliga, mardrömmar, tvångstankar, beteendestörning tex och där är det ingenting. Visst drömmer hon mardrömmar ibland men inte mer än innan.  Vad gäller beteende så försvann hennes konstigheter med med medicinerna så det är skönt. Hon måste inte längre stänga bildörren tre ggr varje gång eller stryka med handen längs hela bilsidan innan hon vinkar hejdå. Hon hade lite egenheter för sig innan som försvann.

Den kroppsliga undersökningen gick kanon. Puls&blottryck var fullt normalt, längden växer hon på och så var det vikten då. Hon har nu gått ner 1kg sen i maj förra året och där kände jag väl att ökningen for ut gneom fönstret rätt omgående. Vi pratade om maten. Vad hon äter, hur hon äter och sen lovade läkaren återkomma efter samtal med överläkaren. Vi tackade för oss och åkte vidare till korvgrillningen och pulkaåkningen.

Dagen efter tror jag det var så ringde läkaren igen. Överläkaren hade okejat ökningen av medicinen och receptet fanns på apoteket. Där är vi nu för jag har inte fått tag på skolsköterskan förrän nu sista dagarna. Vi ska dit på måndag för när vi höjer dosen måste hon ett par timmar senare kolla blodtryck som kan sjunka och pulsen som kan öka. Det ska sen rapporteras in till läkaren. Hoppas att det går bra. Ida har haft några dagar sista tiden när hon bara gråter. Om det inte blir bättre med höjningen får vi kolla med läkarna om andra alternativ. Jag är inte alls sugen på att börja byta mediciner eftersom det är svårt och tidsödande. Vissa går in och ut på en gång som Idas medicin hon har nu. Den börjar hjälpa inom 30 minuter och sen ska den vara behjälplig i 8 timmar. Just det stämmer kanske inte så himla bra men snabb är den iaf. Andra tar tre veckor innan man uppnått god effekt och sen finns det allt där emellan. Alla har läskiga biverkningar och alla reagerar olika. Däremot ska man inte behöva vara 8 år och ha gråtdagar bara för att man har adhd. Det känns inte riktigt rätt.

Som vanligt rusar tiden på när man jobbar. Jag vet inte riktigt var tiden tar vägen men försvinner gör den iaf. Livet är onekligen lite tråkigare när man jobbar för man hinner liksom ingenting annat. Det är upp på morgonen för att göra sig och ungarna klara, iväg på taxirundan som just nu består av även Emmas skola för busskortet har antingen slutat fungera eller pengarna tagit slut. Gissningsvis det sista eftersom Emma säger att det ska finnas 44kr kvar på det. De där korten verkar bli avmagnetiserade lite nu och då. Får försöka reda ut det men hinner inte just nu. Det får vänta till helgen antar jag iaf eftersom det iaf måste fyllas på.

Vad man gör på jobbet vet nog alla så det behövs ingen närmare presentation men sen när klockan är 4 eller när man nu slutar så kör mna taxirundan en gång till fast baklänges, snabbhandlar eventuellt och sen hem för att laga mat, läsa läxor, städa/diska/tvätta, skjutsa till träningar och natta barn. Sen är klockan 8 och jag däckar i soffan. Jag brukar ha massor att göra kvar men jag sätter gränsen där. Vid 8 börjar återhämtning, vila, tvtid, slappartid- kalla det vad du vill men jag stressar av. Jag försöker göra så lite som möjligt iaf för att stressa av.

Inte så konstigt att man längtar till loven för det finns liksom inget utrymme för roligheter eller spontanitet. Det får man roa sig med på loven.  Usch så deprimerande! Tur man har kören på onsdagarna och att faktiskt ungarna livar upp tillvaron. De är verkligen mina vitaminpiller  

Appropå vitaminpiller! När Linnéa fyllde år fick hon en dörrskylt som det står: Skönhetssömn pågår-stör ej! Erik blev lite avundsjuk för han ville också ha en skylt på sin dörr. Han drog med sig händige mannen ut i garaget och de såga, slipade och målade efter Eriks order. Han är toknöjd och läser på sin skylt varenda dag     Lillplutten! Första natten talade han om för mig att han skulle sova där hela natten. Vi jobbar fortfarande på den punkten. Det är fortfarande bäst att "sova mammas arm". Jag undrar fortfarande vem som tyckte att det var så viktigt att alla barn skulle ha eget rum. Egen vrå absolut men ingen av mina barn föredrar att sova själv. Alla vill ligga och trängas med minst en annan person. Aldrig sover de så bra som när de delar säng med någon annan. Knäppskallar.

Just nu är vi mitt uppe i dag två av tre kalasdagar. Linnéa har tre av sina klasskompisar här. En tjej saknas eftersom on är sjuk men annars är det full pott. Det är en av fördelarna med att gå i en liten klass.Man kan bjuda hela klassen och ändå är det ett lagom stort kalas. De är 8 barn i klassen totalt. 5 flickor och tre pojkar. Linnéa tycker inte om pojkarna eftetrsom de är så barnsliga. Det går nog över om några år   Planen för kalaset är att de ska baka(pågår just nu och jag sitter vid datorn för att se upptagen ut samtiigt som jag kan hålla koll). De ska också gå ut i skogen, titt på film, baka pizza och ha pyjamasparty. Tre av tjejerna ska sova här. En väljer att åka hem för att det är den tiden på månaden. Lite jobbigt innan man vant sig.

Linnéas kompis  A har varit här sen i onsdags och de verkar inte h ledsnat på varandra än. Frågan är om de kan det. De är som tvillingar. Inte alltid sams men bra på att lösa det. Skulle inte förvåna mig om Linnéa åker hem till henne imorgon till på söndag.

Idag var jag och barnen till Coop i Stenhagen. De stänger idag eftersom de inte gått runt. Måste säga att det känns lite tråkigt eftersom det oftast är där jag handlar. Känns lite ledsamt måste erkännas. För personalen måste det kännas värre. Eller som A's mamma sade som jobbar sin sista dag där idag. Man jobbar lite och sen gråter man lite på toaletten innan man fortsätter jobba. Förstår henne. Hon fick veta för bara ett par veckor sen att de stänger och ikväll är det sista gången hon går ut därifrån.

Det är jag uppväxt med att få höra. Mest från mormor i ärlighetens namn men jag var ju där jämnt så det kan ju förklara varför det fastnat. Nu håller jag verkligen inte med om det. Snarare tvärtom men jag kom att tänka på det idag. Här gick jag och gnällde imorse och tyckte synd om mig. Sen kommer det hit någon stackars trött, utarbetad mamma med först ett glatt och nöjt men något speedat barn och så en gnällfis. Det fick över med tiden för för en stund sen var det skrikfest hemma hos mig. E klämde fingret i dörren och det gjorde garanterat skitont. Han är alldeles svullen och har ett sår på fingret och han skrek som aldrig förr. Lägg sen till att han var fullständigt slut för att han inte sovit middag varken idag eller igår så förstår man att orken tog slut. Han skrek och lillebror som också var helt slut hjälpte till lite mellan varven.

Jag har en favoritseriestrip som är rätt rolig. Kalle och Hobbe. Kalle vaknar en morgon och hans humör tecknas med ett åskmoln ovanför huvudet med blixtar som skjuter ut. Minspelet är matchande. Kalle lyckas verkligen sura ner hela sin familj och när han kommer till skolbusshållplatsen så surar han ner granntjejen(Är det Maggan hon heter eller är det fårn Dennis?) också som verkligen ser ut som en ättika med åskmoln ovanför. När Kalle ser det ser man hur ett elakt flin kommer på läpparna istället för att sen bli trallande glad. Han gav bort sitt dåliga humör.

Eftersom det här inlägget iaf handlar om riktigt dåliga liknelser så tänkte jag på det också. Om livet är tungt finns det alltid någon som har det värre. Jag har slutat gnälla nu   Fast å andra sidan så har jag ingen rätt att gnälla. Frukosten och medicinen gjorde susen. Lugnet har infunnit sig istället. Hon behövde nog en dag hemma i lugn och ro, bortsett från skrikfesten, kalaset och massa gäster då  Den övertrötta tonåringen kan jag inte göra så mkt åt. Den övertrötta femåringen ligger och sover just nu så livet är under kontroll. Jag får helt enkelt sluta gå upp så infernaliskt tidigt på morgonen. Jag vaknar med ett ryck strax efter fem och kan inte somna om. Trött som bara den men måste upp. Imorse vaknade Erik för att hans kudde(min arm) gick upp. Han hade verkligen inte sovit klart för jag orkade inte bråka isäng dem igår utan lät dem vara uppe lite längre. Bad idea!

Nu ska jag nog försöka göra nån nytta innan Karin kommer hem med pojkarna. Skrikfesten urartade lite så hon fick åka iväg med bilen, skjutsa Emma till affären eftersom vi behövde handla och samtidigt låta pojkarna få sova lite. Alla sätt är bra utom de dåliga!

Vissa dagar i det här huset kräver en balansakt av rang för att ens likna en fungerande familj. Det erkännes mer än villigt. Idag är en sån dag. Idag är det Linnéas födelsedag. Det i sig innebär en del förändringar i rutinen som inte är så bra för alla i familjen. Rutinen rubbas. Vår vanliga rutin är att vi går upp, lullar runt en stund innan vi äter frukost. Vi klär på oss och åker iväg eller hittar på nånting som en lite utflykt, handling eller liknande. Det spelar ingen roll vad vi gör bara vi kommer iväg som vi gör till skolan. Det kan vara en femminuters handling eller en promenad till lekparken eller att Ida och Erik får leka av sig på fotbollsplanen. Ut och iväg är liksom tanken. Funkar kalas alla dagar i veckan utom just födelsedagar kanske då.

Jag kna också konstatera att det blev för mkt för henne igår. Först åkte vi iväg och handlade födelsedagspresenter och lite grejer till matsäcken. Sen hade vi läkarbesök(kommer i ett senare inlägg) och sen direkt hem, packa om och åka iväg till Britten för att åka pulka och leka med hennes barnbarn. Superkul saker alltihop men idag kommer reaktionen. En av sakerna igår hade nog varit lagom. Inte alla saker samtidigt. Idag vaknade Ida och var arg. Inte så där gulligt arg som Lotta på Bråkmakargatan när hon klipper sönder sin fina ulltröja utan mer som en uppretad bålgeting. När hon inte var arg längre så grät hon. Hela tiden. Ingenting gick som hon ville.

Vad gör man då? Du kan inte sitta bredvid för du har en frukostbricka att fixa, ett födelsedagsbarn att fira. Resten av familjen behöver frukost. Ida behöver frukost och medicin. Fort! Helst igår. Jag lät henne ligga i sängen och gråta. Satte på lugn musik som jag vet att hon tycker om. Firade Linnéa. Gjorde frukost som Ida också fick på sängen idag tillsammans med medicinen. 2 portioner gröt  ch medicin senare så är hon hanterbar igen, iaf för stunden. Ibland tackar jag Gud för medicinen faktiskt. Och kanske lite gröten också.

Ni som kommer för att gratta Linnéa. Blunda för stöket och det odammsugda golvet. Idag gick det inte som planerat. Ibland är det inte så enkelt att vara ensamstående mamma. Jo, ensamstående mamma. Jag har en man som kommer hem och sover men han gör faktiskt ingenting annat just nu.

Har ni haft den där inte alldeles trevliga känslan när man vaknar mitt i natten och inser att HElvete, jag skulle gjort det igår!!!!! och allting skiter sig pga det? Jag vaknade så imorse. Jag glömde föra över pengar igår... LInnéa fyller år imorgon... Inte bra för sist jag försökte föra över pengar kunde man inte göra det samma dag. Vilken skitbank har inte omeddelbar överföring mellan egna konton??? Jag gick upp, klickade igång datorn och hoppades att det förra gången berodde på att det var helg eller att den bara var grinig för jag beöver verkligen de där jäkla pengarna. Det är ganska så svårt att köpa lusmedel(ja fortfarande!!!), födelsedagspresent och sojakorv till grillningen idag eftersom Linnéas kompis är vegetarian utan pengar. Usch, nu blev jag sur igen. Inte på sojakorven elle rkompisen men på det där ockerprissatta lusmedlet. Blä! Å andra sidan vill jag få bort skiten och enbart kamning fungerar inte. Visst, jag har kammat och kammat och kammat till förbannelse varenda dag(vissa två) och igår hittade jag faktiskt inte en enda lus på Ida och knappt några ägg. Det tar sig men LInnéa hade två löss istället och så galet mkt mjäll eller som jag lutar åt mer och mer, eksem. Kul att min psoriasis i hårbotten delas med två barn. Man behöver ju inte dela med sig av allt liksom men mina gener har varit frikostiga vad gäller allergier och hudproblem. Jag provar fungoralshampoo ett par veckor på henne och hoppas att det är superfeta mjäll först så får jag gå till läkare sen. Om inte annat hjälper det mot klådan. Jag är garanterat lusfri(kammar mig lika ofta som barnen) men det kliar iaf, av psoriasisen och av psykosomatiska löss. De är värst nästan. De kliar över hela kroppen    Fast jag är inte ensam om att ha psoriasis i släkten så jag kanske ska skylla på den andre  

Igår tog jag iaf tag i en sak som jag dragit på alldeles för länge. Linnéas hår är näsintill omöjligt att kamma med luskam eftersom det tovar ihop sig innan jag ens dragit igenom första tafsen. Det är långt och förbaskat slitet. Inte nu längre. Nu är det 15 cm kortare istället och blev otroligt mkt tjockare. LInnéa tjock hår liksom???? Hon är ju den enda i familjen som inte har kalufs. Hon såg ut som en maläten skrutt första tre åren innan håret iaf växte lite grann  

Det är sportlov nu och jag inser att det innebär att det måste bli mer gjort på jobben för de som arbetar. Igår ringde läkaren från Otokirurgen. Det vet ni, annars bläddra bakåt. Igår eftermiddag ringde även logopeden från LInnéas skola. Han ringde för ett par veckor sen och ville testa Linnéas språkliga utveckling. Hon hade ganska tät kogopedkontakt när hon var mindre eftersom hon fick en hörsel och språkligt ganska dålig start. Hon hörde ingenting första året innan vi rensade stora örat. Efter det tog det många år innan hon hörde bra oftare än hon inte gjorde det eftersom hon hade massa öroninflammationer. Hon var ganska sen både att tala och att förstå talad svenska. Den förståelsen blev inte bättre förrän vi började med tecken. Efter det var det som att nånting lossnade och hon började prata och förstå inom några månader. Efter det har hon legat i paritet med sin hörselålder dvs ett år efter sina kompisar vad gäller språkförståelse men läsa lärde hon sig tidigt. Hon var fem år när hon knäckte den koden. Logopedens tester skulle mäta allting sånt. Både tal och språklig förmåga men även läsningen.

Igår ringde logopeden för att få lite kompletterande uppgifter som inte fanns i hans journal om vad hon hade för resurs på förskolan, vilka vårdkontakter vi har idag och har haft, vilka operationer som gjorts och vad vi provat och inte provat genom åren vad gäller hörselinsatser. Vi pratade ocskå om en psykologiska biten. Det kostar på att vara annorlunda. Att få kämpa för att få tillgång till samma information som alla andra i lek och sociala situationer, i mataffären, överallt. Logopeden frågade om vi haft kontakt med psykolog. 11 år senare liksom. Klart vi borde fått psykologkontakt från början. Det ska man bli erbjuden. Det var många saker som inte blev av som borde ha blivit av när Linnéa var liten. Nåja, det känns inte så aktuellt nu men jag uppskattar tanken! Däremot har Linnéa behov av det.  Vi gick hos en förra terminen och hon var bra. Däremot vet jag inte om hon och LInnéa klickade. Linnéa är inte den mest talföra personen och det behövs nog nån som hon klickar med för att hon ska våga öppna upp. Hon är en liten mussla. Däremot vet jag att hon tänker så in i bomben men delar sällan med sig av sina tankar. Psykologen skulle höra av sig till mig så får vi se vad som händer. Det är absolut värt ett försök till.

Nu måste jag nog duscha för om en halvtimme kommer Linnéas kompis hit. Hennes mamma släpper av henne här innan jobbet för vi ska iväg och åka pulka. innan dess ska vi dock på läkarbesök med Ida och förhoppningsvis hinna köpa lite lusmedel och en del av presenten till Linnéa förutom sojakorven då. Idag gick det att göra en överföring samma dag mellan konton. Den var nog grinig förra gången eller så berodde det på att det var söndag. Skönt att det löste sig iaf.

Jag börjarmed att be om ursäkt för alla saknade bokstäver och andra konstigheter. Jag skriver på jobbets bärbara utan  externt tangentbord och datorns egna är lite grinigt.

Idag ringde telefonen. Det var ett skyddat nummer. Det brukar innebära att det är nån från sjukhuset. De ringer ganska ofta av olika anledningar och jag var inställd på att det gällde morgondagens inbokade möte med Ida men de var från otokirurgen idag. För en dryg vecka sen var vi iväg och gjorde en datortomografi på LInnéa för att kunna avgöra om man kan göra en rekonstrution av hennes hörselgång och trumhinna eftersom hon inte har nån av dem. Linnea kommer inte överens med hörapparater så hon hör bara på sitt vänstra öra. Många klarar sig på bara ett öra. Linnéa gör det inte. Det är oerhört individuellt. Att sakna höger öra är ett större hinder än vänster men sen beror det på personlighet, miljö och massa saker gissar jag. En person som inte har några behov av att ha koll på sin omgivning och inte är så sjukligt nyfiken som jag tex klarar sig säkert alldeles utmärkt. Om man däremot dels har problem med hörseln, är nyfiken och vetgirig,behöver ha koll på omgivningen och dessutom har vissa svårigheter med att läsa avdet sociala samspelet hos andra människor så blir det jobbigt. Lägg sen till Linnéas övriga skavanker så tja, hon har det lite jobbigare än andra att hänga med i folksamlingar.

Just den här rekonstruktionen brukar kombineras med en ytteröresrekonstruktion. Det vill inte LInnéa och det ärhennes beslut att ta. Det ärhennes öra. Däremot kommer det kanske se lite märkligt ut eftersom man int riktigt kan bestämma var hörselgången ska gå utan det bestäms av hennes anatomi dvs var hennes ansiktsnerver och sånt finns. Därav datortomografin.

Idag ringde som sagt läkaren. Hon och några andra läkaren hade tittat på plåtarna nu och Linnéa kan göra sin operation om hon vill. Det är nu det blir knepigt. Det är en himla stort beslut att ta för nån som fyller 11 om två dagar. Det är ett himla stort beslut för en vuxen liksom. Tyvärr innebär operationen inte att hon kommer få fullgod hörsel på örat. Det lovar man inte. Tvärtom kommer hon fortarande räknas som hörselskadad. Däremot räknar man med att hon kommer få stereohörsel dvs hon kommer kunna lokalisera ljud vilket onekligen underlättar tillvaron. Det underlättar i stökiga miljöer. Det underlättar när man letar efter telefonen som nån lagt på ett bra ställe. Det underlättar i sociala kontakter. Men som sagt, hon får inte fullgod hörsel även om det naturligtvis blir väldigt mkt bättre än nu. Huden i hörselgången kommer inte vara likadan som i den andra eftersom örat är självrensande. Det blir inte hennes nya öra. Det måste rengöras 2-4 ggr år hos läkare under resten av livet. Dessutom tas ju huden från henne själv. Det blir också ett sår på insidan av armen. Just det är dock väldigt övergående.

Jag talade om för läkaren att vi behövde fundera mera och att vi återkommer senare. Nu blir det mycket att fundea på för Linnéa. Om hon vill göra även ytterörat så ska det göras samtidigt eller före. Det blir svårt att göra sen tydligen.

Jag tänker inte gå in på eller vidareutveckla det nu men jag hatar faktiskt Alla hjärtans dag och idag är en riktig skitdag. Tur att det är kör ikväll för just nu behöver jag verkligen bli av med alla negativa känslor.
Nu ska jag packa in ungarna i bilen och köpa hö till kaninerna. Får väl gosa med dem till kyrkan börjar.