I tre år har vi försökt lära Ida cykla. Första året med stödhjul och det var hur kul som helst. Andra året fick vi börja om igen men fortfarande roligt. Förra året när hon fyllde fem tog vi bort stödhjulen och Mårten sprang efter. Han sprang, släppte och Ida ramlade. När hon ramlat en gång blev hon arg, kastade cykeln och vägrade mer på ett bra tag. Såå många försök lyckades vi inte få in förra sommaren eftersom hon gapade om att hon ville ha sina stödhjul.

I år började det bra för när Linnéas cykel kom fram kom Ida in och skrek åt mig: "Jag vill ha mina jäkla stödhjul" och då har vi inte ens börjat träningen för säsongen än  Hon fyller sex år i juni. Alla hennes kompisar som är yngre cyklar sen minst ett år. Det börjar bli lite av ett hinder nu. Funderar allvarligt på om man skulle köpa en springcykel till henne. En sån som ser ut som en cykel men utan trampor???     Vanlig cykel känns lite som att Ida bestämt sig för att inte tycka om. En springcykel kanske får henne att lära sig hantera cykeln men slipper trampa och på så vis få henne att släppa sina ilska för vanlig cykel? Om inte annat kan Erik leka med den... 

Det är inte mycket som talar för att hon kommer klara av en cykel med sin bristande koncentrationsförmåga. Oj vilken intressant sten det ligger där och så fastnar blicken och pang ligger hon där i diket  

Däremot måste jag få ösa lite beröm över henne även här. Hon har redan fått höra massor. Det har verkligen hänt nåt hos henne. Hon gapar och skriker fortfarande och hon blir fortfarande tvärtemot och sätter sig på tvären men vilken utveckling! Hon har börjat göra som hon är tillsagd på en gång och kommer ihåg det också utan att glömma på vägen. I helgen fick jag nästan en chock. Jag laddade på morgonen för den sedvanliga helgdusten som tar hela dagen. När hon klätt på sig, ätit frukost och gjort sig i ordning sade jag åt henne att städa sitt rum. Ungen gjorde det!!!!! Jag fattar fortfarande inte vad som hände. Inget gap och skrik utan bara en fråga: "Vad ska jag göra först?" Hon gjorde det jag sade åt henne och när hon fortfarande inte gapade efter tredje vändan med städuppgifter så slapp hon resten. Hon måste få belöning. Jag kan leva med ett ostädat rum om hon är så snäll  

Städandet var ingen engångsföreteelse heller. Igår sade jag åt dem att klä på sig och hon var först klar. Imorse var hon klar en halvtimme före mig och då hade hon ätit frukost. Frukost tar henne oftast en timme av stirrande framför sig innan mackan slinker ner. Kläderna på morgonen är också en sån sak som fungerar finfint. Jag tar fram kläder och jag klär på henne. Nu hjälper hon till utan att bråka. Det är bara njuta så länge det varar  

Förresten, den där magsjukan som gick på skolan jag nämnde... Det var ingen magsjuka. Det var ehec... Låter superskoj. Ett barn ligger inne sen två veckor, numera i stockholm, och där har man fått ta ut och skölja tarmar mm rena från smitta. Tyvärr rasar blodvärdena ändå så vi får hoppas att det går åt rätt håll. Hon verkar ha fått alla vidriga biverkningar man kan få av det  Ikväll är det informationsmöte på skolan om detta eftersom många föräldrar är oroliga. Jag tror jag hoppar detta för om smittskyddsläkare mm är inkopplade känns det som att läget är under kontroll. Barnet som smittades är borta, toaletterna borde vara sanerade sen dess... Om inte så väljer jag att tro det...