Vi firar lucia tre dagar i rad i vår familj. Igår var det förskolan och det såg ni vilken fin stjärngosse/tomte/tärna han var. När det verkligen kom till kritan var det inte alls roligt att sitta där framme med alla barnen när alla tittade på en så han började gråta. Kruxet var bara att det var knökfullt och inte ens en liten treåring hade tagit sig fram så han fick sitta i Linnéas knä istället som satt längst fram. Det gick tydligen nästan lika bra så Erik tittade mer på lucia än deltog. Det är fint att se hur måna syskonen är om varandra mellan krigen.

Idag var det Emmas tur som skolans lucia. Hon har haft dålig mage i flera dagar men efter diverse imodiumtabletter så har det lugnat ner sig och idag var hon igång igen. Tur det! Hon klarade av att stå där framme, läsa sin låååånga dikt som var otroligt vacker men svår att lära sig utantill. Jag är otroligt stolt över att hon klarade det. Nu har hon nog varit riktigt nervös för första gången i sitt liv också. Det är bra. Det gör att man taggar och skärper sig lite extra.

Samtidigt som jag skriver så njuter jag också av sändningen från Uppsala domkyrka där årets luciasändning kommer ifrån. Extra roligt att det är min gamla kör som är med där även om vi då hette Koralkören. Vi brukade gå luciatåg med gosskören i universitetsaulan och domkyrkan. Fatta vad pampigt! Det var ett minne för livet utan tvsändning. Jag skulle gärna börja sjunga i kör igen. Saknar det nåt vanvettigt men hur får man ihop tiden? Det krävs ju en vuxen hemma då och det dyker alltid upp nåt som ställer till det  

Vi var några som kikade på Emma i kyrkan. Mormor, pappa, farmor och så Maria och den här lille godingen  

Lille Lowe