Veckans stora snackis här hemma, eller inte, har varit psykologmötet som äntligen blev av i onsdags morse. Jag var minst sagt oförberedd efter att ha laddat två ggr och inte fått sova så struntade jag helt i det den här gången och då kommer hon!!! Vågade väl ingenting annat kanske efter mitt mail om förtroenden som naggas i kanten och byte av psykolog osv.

Vi träffades på förskolan kl 9 och hon började med att fråga hur det var med Ida nu... Vad svarar man på en sån fråga??? Bra??? Hon mår bra men hon har ju samma problem... Jag svarade ngt i stil med att det var fullt upp bara eller nåt sånt ickesvar. Då började hon berätta om hennes slutsatser efter att ha testet och träffat Ida. Hon tyckte att Ida hade:

•  svårt att koncentrera sig
•  svårt att sitta still
•  svårt att uppfatta instruktioner
•  sämre finmotorik än väntat med tanke på åldern
•  Ida saknade också uthållighet och orkade inte hålla på så länge i en aktivitet.
•  Närminnet var dåligt.
• Allting ovan betyder att Ida har en koncentrationsstörning(mest trolig ADHD av kombinerat typ)

Usch vad det låter illa när man skriver ner allting och ändå har jag säkert glömt något!!! Allt detta vet jag redan och många av mina elever har liknande svårigheter så det var inga nyheter. Jag måste ändå säga att jag blev lättad. Det låter förmodligen helt sjukt men jag blev lättad att jag inte inbillat mig, att jag inte bara tycker att hon är jobbig, att jag/vi inte gjort fel hemma och inte uppfostrat henne ordentligt som vi ofta får höra från folk i affärer. Mitt syfte med att söka hjälp var att jag ska få njuta av den underbara person som Ida är. Att få kunna SE henne som den glada, positiva, sprudlande lilla flicka hon är och inte bara se alla konflikter, alla hyss hon gör       utan få hjälp att hantera dessa. Det är bara att inse att jag är bara en liten människa med ett stort tålamod men det är inte oändligt och när det sträcks dag efter dag tar orken slut, tålamodet tryter och ilskan tar dess plats. Dit var vi på väg men nu ska vi ändra riktning åt andra hållet.

Nu kommer vi få en remiss till VITS-teamet som fortsätter utreda Ida för att se vilka stödinsatser vi behöver. Specialpedagogen kommer till förskolan för att ge tips(Tack MalinH för hjälpen även med Ida!!!). Själv ska jag krama min fantastiska dotter en extra gång istället för alla hårda ord som varit sista månaderna när orken trytit.

Vi har flyttat ihop våra gerbiler. Det gick hur bra som helst :-)

För en gångs skull är det inte mitt fel att jag inte bloggar utan jag skyller oförblommerat på vår datatekniker som inte får igång datorerna. Förra helgen gick routern sönder och vi skaffade en ny. Jag önskar jag kunde säga att den nya fungerar perfekt men det är nog så långt från sanningen man kan komma. Routern har bra signal till datorn men den vägrar prata med omvärlden och om man mot förmodan kommer ut på nätet så kopplas man ner inom några minuter. Ringde och bråkade, igen, för att få igång skrället men fick bara till svar att stänga av den och starta om den... Fungerar den då???? Nja, den kanske håller sig uppkopplad lite bättre men det går sååååååååå trögt och rätt vad det är så vill den inte fungera alls. Blir faktiskt rätt förbaskad på teknikprylar som inte vill samarbeta. Jag är helt värdelös på sånt och jag blir helt ställd. Jag gillar inte alls att vara maktlös och känna mig dum, inte det minsta lilla, och då blir jag arg! Saker ska fungera!

Den här veckan har jag inte gjort så mkt mer än jobbat, hämtat barn, lagat mat, nattat barn och städat känns det som. Är det så att jobba??? Då avstår jag gärna. Jag känner inte alls att jag hinner med barnen så som jag vill. Hade kanske känts bättre om lönekuvertet åtminstone var välfyllt men rektorn var sen in med papprena och jag får bara min halvtidslös nu och resten nästa månad... Det känns kan jag säga för utgifterna har ökat i takt med jobbet(främst bensin) och dessutom har jag ingen föräldrapenning att dryga ut utgifterna med längre. Ja, ja tänkt hur glad jag blir nästa månad istället när jag får lön för 150% arbete  

I onsdagskväll gjorde vi ett försök att få ihop Mimmi med Flinga eftersom de då hade introducerats i rätt många dagar. I måndags lät jag dem nosa på varandra men de verkade Mimmi aggressiv så jag struntade i det men jag var nog överdrivet feg och feltolkade hennes signaler. Nu lade sig Mimmi ner och Flinga rusade fram och klättrade upp på henne och de hälsade på varandra och sen dess har jag två glada, pigga gerbiler. Mimmi har dessutom slutat tjura och kommer nu fram och nosar, hälsar och vill kela med en när man tittar till dem. Hon som bara försökt bitas sista veckorna. Känns faktiskt hur bra som helst!  

Idag ska jag smita lite tidigare från jobbet hoppas jag och köpa lite födelsedagspresenter till morgondagens födelsedagsbarn. Eftersom internet inte fungerar hemma så...

Grattis på födelsedagen Emma!!!!   

Från och med imorgon har vi en 10åring hemma. Känns helt galet att hon redan är så stor. Min lilla plutt  fast hon nästan är lika lång som mig redan. Inte så svårt kanske att lyckas bli längre än mig... Jag gör ju som korumpan, växer neråt har jag fått höra från min snälla moster Britten  . Inte mitt fel att alla i släkten är över 170 och så kommer halvpygmeen Fia.