Senaste inläggen

Av Fia - 16 mars 2016 12:20

Jag har ingen aninng om vad jag ska skriva så nu får tangenterna prata åt mig. Det brukar bli bäst så.


Jag har levt på den här jorden i 40 år. Jag har varit lärare i 15 år. Jag har mött tusentals människor i olika sammanhang. Det har vi alla gjort. Vissa trivs vi ihop med andra hyser vi en oförklarlig antipati för. Personkemi helt enkelt. Det finns ingen människa som är fel men vi är olika. Det är styrkan i att vara människa. Styrkan av mångfalden.

Däremot har jag funderat mkt på en sak. Det här att vara annorlunda. Lite mer annorlunda än alla andra som ändå hittar sin plats i flocken. Att vara så pass annorlunda att man inte passar in men utan att det för dens skull finns ngt påtagligt "fel" på en. Man har inte massa diagnoser som gör att man inte klarar av människors olika uttryckssätt utan bara att man är lite annorlunda. Man kanske inte tar livet med en klackspark? Man kanske inte tycker att man behöver lägga så stor vikt vid om nageln gick av eller om tröjan sitter lite konstigt över axlarna. Man kanske bara är lite mer allvarlig och har förmågan att se lite vidare perspektiv än sina medmänniskor?


Jag är till viss del sån. Jag orkar faktiskt inte bry mig om småsaker. De är just småsaker och inte viktiga. När mina tjejkompisar i tonåren fjantade runt och kråmade sig framför speglar och killar gjorde jag det inte. Jag pratade med killarna istället. Vi var kompisar. Jag var rätt omogen på många sätt absolut men jag var ingen tjejtjej. Jag tyckte då och tycker fortfarande är det är rätt tramsigt. Oviktigt. Oviktiga saker lägger man ingen vikt vid.

Det har sina fördelar också. Jag orkar inte heller lägga så stor vikt vid människors egenheter. De är som de är. Eftersom de är förhållandevis oviktiga så är de heller inget jag fokuserar på. Jag är hyfsat tolerant mot andra människor på grund av det. Jag retar mig inte på andra människor. Det är en fördel. En nackdel är att om personkemin inte fungerar så försöker jag inte ens. Funkar inte den så är det kört. Det är inget fel på människan ifråga men jag behöver inte ha med hen att göra.


I skolan var det en stor nackdel att vara annorlunda. På rasterna. Inte på lektionerna. Jag hade inga direkta kompisar i klassen. Jag valde ut mina kompisar från andra klasser och såna som var äldre än mig. Inte för att de var just äldre eller gick i annan klass utan för att jag inte såg ngn vits med "kacklet" i klasssen. Återigen, det är inget fel på kackel men jag såg ingen anledning att hålla på så. Det blev det klassiska "Kaka söker maka!". Jag tyckte det var oändligt mkt roligare att sitta och diskutera politik eller andra saker än att diskutera smink och killar.


Allt efter man mognar så hittar man sin roll i gemenskapen. Jag har inte jättemånga vänner idag heller. Jag har några få. Några få vänner som jag vet att jag kan lita blint på. Jag orkar inte ha massa kompisar utan går återigen direkt på hårdvaran. Det blir väl inte lättare av att jag är en introvert person. Eller blyg/tyst brukar det sammanfattas om du inte vet vad det är. Det är mkt mer än blyg men ändå. Jag är ohyggligt blyg också.


Att vara jag har jag ändå accepterat. Däremot har jag i alla år undrat varför är det "fel" enligt samhällets normer att vara så här? Att vara introvert, att sålla bort sånt som är oviktigt och satsa på det som är meningsfullt? Varför är en extrovert person mkt mer "värd"? Varför tas extroverta personer mer på allvar? Varför är de normen för hur vi ska fungera i samhället? Hur kan det vara mer okej att skrika rätt ut i klassrummet eller åma sig över att mascaran runnit ner på kinden eller man har en dålig hårdag än att försöka driva en  ordentlig diskussion om feminismens roll i samhället, eller alla människors lika värde, eller hur vi kan tilllåta oss att tycka att vi har rätt att stänga gränserna till EU när miljoner människor är på flykt för sina liv?


Varje dag ser jag på nära håll hur mkt lättare det är för unga människor som är mainstream. Jag ser också hur otroligt svårt det är för de människor som på något sätt är annorlunda. Som sticker ut på något sätt. Varför kan vi inte ha ett samhälle där alla människor får plats? Där alla människors uttrycksätt, åsikter och värderingar är lika mkt värda oavsett vem som levererar dem?

ANNONS
Av Fia - 14 mars 2016 13:19

Jag gillar inte att vara full. Det är ingen världsnyhet för mina vänner men för er andra kanske. Jag gillar inte känslan av att vara avdomnad, av att det snurrar i skallen. Längre än så har jag aldrig kommit vad gäller fyllla heller. Jag slutar liksom dricka där så jag har aldrig varit aspackad, aldrig tappat minnet av en kväll, men jag har hånglat med en killa en gång i en ngt obekväm trappa   Jag skulle vara en usel alkoholist mao om jag nu hade såna ambitioner i livet. Det har jag inte tack och lov. Jag är å andra sidan rätt usel nykteriskt också för jag kanske sällan dricker men jag gillar ändå ett glas vin ibland eller en god drink. Jag är väl vad man kallar en väldigt måttlig drickare då antar jag. Det blir nån gång per år, midsommar, nyårsafton och nån middag med svärmor typ.


Just nu befinner jag mig på jobbet och får nog klassa mig som drogad. Jag gillar inte morfin heller. Första gången jag fick det halucinerade jag. Gröna monster som körde rally med mig i korridoren på sjukhuset och väggar som plötsligt öppnade sig för att visa ännu fler gröna monster  Efter det har jag inte tagit morfin heller. Smärtstillande finns tack och lov i andra varianter så då har jag fått det.


Nu har jag fått hostmedicin. Den kombinerar båda sakerna jag inte gillar. Både morfin och alkohol. Jag blir snurrig i skallen som efter ett glas vin, avdomnad som efter en redig drink och jag är så trött att man skulle tro att jag har tagit sömnpiller men inga halucinationer så man får väl tacka för det lilla. Jag kommer inte fortsätta ta den medicinen kan jag tala om. Jag föredrar ett väl fungerande huvud och så får jag väl ta det till natten iaf så jag får sova. Det fungerar dåligt att kombinera hostmedicin och jobb får jag konstatera. Pest eller kolera gäller alltså- hosta eller seg i kolan?

ANNONS
Av Fia - 11 mars 2016 21:29

I fyra veckor nu har jag hostat, varit förkyld, hes och hängig. Jag blir andfådd av att gå till bilen liksom. Det är inte toppen. Idag var jag till läkaren som inte hittar nåt fel. Lungorna låter rent trots hostan och bubblande när jag ligger ner. Fick inhalera ett par vändor men det hjälpte inte speciellt mkt. Jag är inbillningssjuk tydligen. Jag ska komma ihåg det när jag flämtar och hostar mig igenom min kvällspromenad med Fritte och är helt slut efter 300meter. På riktigt. Helt normalt. Jag är bara inbillningssjuk.
Och nej, läkaren sade inte det men de hittade inget fel iaf. Jag fick hostmedicin så jag får sova iaf och hon hoppades att kroppen skulle läka då. Att inte ha sovit på en månad är kanske inte heller helt bra för kroppen tydligen. Jag vill ha tillbaka min sångröst. Allt annat struntar jag i. Rösten är viktigast men nu är den sönderhostad.

Av Fia - 9 mars 2016 11:04

Efter månaders kamp fick jag följade brev idag och ni kan inte förstå vilken lättnad det är!


"Hej igen!

 
Vill bara bekräfta att jag fått tiden och jag kommer att delta på överlämningen på ***skolan den 21 mars kl 9.00
 
Vänligen
NN"
Undertecknat med namn men vi kan kalla henne resursteamledare.
 
Den 21 mars borde jag få besked om Linnéa får fortsätta på hörselskolan eller inte. Bara att resursteamledaren blandar sig i indikerar det rätt starkt. De är inte alltid så snabba att vara aktiva på såna här möten utan brukar mest bara vilja få lite info är min erfarenhet. Får hon stanna kvar lär hon få stanna kvar resten av skoltiden. Beslut tas år för år men om nya skolan fattar samma beslut som gamla så tror jag inte att beslutet kommer ändras till åk 7-9 heller. Behovet kommer inte ändras. Jag vet inte om osäkerheten kommer försvinna helt kanske men sista året har varit rätt jobbigt just för att man måste börja vända på alla stenar och dra i alla trådar för att till slut komma fram till ett resultat. Problemet är att för ett år sen när jag började ringa runt, maila osv var ingen annan där i tanken. För att vi ska hinna ha alla möten, samla ihop alla papper och alla ska hinna läsa in sig så måste man vara ute i god tid. Nästan hela den tiden känns det som man trampar vatten för man får ingenting gratis. Sen i elfte timmen vaknar alla och då ska man ha alla möten. Kruxet är att i skolans värld är elfte timmen för sent. Alla ansökningar ska redan vara inne, alla papper ska vara klara, besluten fattade.
 
Nåja, än är det inte slut.
 
Däremot kan jag berätta att LInnéa i år skriver nationella proven för åk 6. Nästa veckan är det visst matten och vi får se hur det går. Hon övar inför nästa år när hon går i åk sex på riktigt. Hittills har allting gått bra och varit ganska lätt säger hon. Hon är duktig i skolan så jag är inte förvånad.  I SO, svenska, NO, och många andra ämnen så ligger hon på åk sex. Matten har ett moment som hon inte gått igenom själv än men säkert snappat upp i genomgångar med klasskompisar så vi får se. Hon verkar ha fått allt bra från pappa och allt bra från mig. Mitt läshuvud och pappans mattesnille/händighet. Hon kom hem med en bricka från slöjden häromdagen. Den klår iaf min bricka jag gjorde på slöjden  Enda gången jag är händig är i köket. Får tacka farmor för det! Öönskar jag fått hennes städgeni också men tyvärr inte.
 
 
Av Fia - 8 mars 2016 10:12

Helst skulle jag vilja stå på barrikaderna och kämpa för kvinnors självklara rättigheter. Samma rättigheter som männen alltså. Det borde vara en självklarhet att kvinnor och män ska ha samma rättigheter på alla områden. Det finns ingenting som heter mäns försörjningsbörda idag. Män och kvinnor delar på den och då bör lika lön för lika arbete vara en självklarhet. Det är det fortfarande inte.


Å andra sidan kan jag bara konstatera att det finns så galet mkt kvar att göra vad gäller könsroller också. Jag hade följande diskussion med en annan mamma igår.

Situationen var sådan att vi skulle lämna våra barn på en aktivitet och i rummet där vi skulle vara fanns det stora fria ytor och en liten trappa perfekt att hoppa upp för(två små trappsteg) eller nerför om man sprang. Erik gjorde det som jag tror de flesta barn skulle göra i det läget. Han började springa fram och tillbaka för att det var roligt. Det är roligt att hoppa upp och ner, få bränna energi men också för att upptäcka kroppen som växer som ogräs just nu.


Mamman: "Vad är det med pojkar och springande?"

Jag: "????"
Mamman: "Det är så typiskt pojkar att springa runt så där!"

Jag känner mig fortfarande helt och totalt förvånad att folk fortfarande inte har kommit längre i sitt könsrollsresonemang men  svarar:

"Är det typiskt pojkar? Mina flickor har alla gjort likadant!"

Mamman: "Jaså!?"

Hon frågar flickan om hon vill springa varpå flickan svarar nej.

Mamman: "Ja så gör iaf inte NN(dotterns namn)" och klappar henne på kinden.


Alltså, den här mamman är trevlig på alla vis men har vi verkligen inte kommit längre än att vi delar in barns beteenden i pojk/flicksaker? Vad är det för fel på att vara ett barn? Få hitta sin egen roll och sin egen personlighet utan påklistrade förväntningar från någon om hur man förväntas bete sig? Ja, Erik sprang igår. Det har mina flickor gjort okcså i samma situation. Är de pojkar då? Eller är de sämre flickorän en annan som sitter still??? Erik gråter men inte flickorna lika lätt. Är flickorna pojkar då men Erik flicka? Varför ska vi låsa in oss i könssteretyper för? Låt barn få vara barn kanske? Vi är komplexa varelser och kan inte stängas in i en ram baserad på förväntningar. Kan vi inte bara spränga alla förväntningar och låta barn få utvecklas fritt?

Och innan någon låter tanken springa fritt här så pratar jag inte om fri uppfostran. Det tror jag inte alls på. Barn behöver tydliga föräldrar som lotsar dem ut i livet. Ibland genom att peka med hela handen och ibland genom att försiktigt peka ut konsekvenser med olika alternativ. Barn behöver få stabilitet och trygga ramar men de behöver inte och ska inte behöva få massa förväntningar pådyvlade sig enbart efter kön.

Av Fia - 3 mars 2016 16:02

Nu har de ringt och förhoppningsvis får jag mitt recept under kvällen av jourläkaren. Tack!

Av Fia - 3 mars 2016 15:09

Jag har inte fått tag på en enda människa på BUP än för att kunna få ett recept. Jag antar att jag går till apoteket igen på fredag om jag inte hör nåt och kollar. Om man ringer in, förklarar läget och ber dem ringa upp så kan iaf jag tycka att det borde ske senast dagen efter även om det bara är frö att beklaga att man måste vänta fem dagar eller? Får väl åka upp dit och vägra lämna om inget recept kommer kanske?


Nåja, annars får livet duga. Jag hade kör igår kväll och rösten fungerar fortfarande inte speciellt bra men jag tvingade iaf fram några toner här och där. Jösses vad lätt det kommer vara att sjunga efter en den här pärsen! Nu är min röst som de där spillfria muggarna man ger till bebisar. Man måste trycka på utav bara helsike för att nånting ska komma ut. Det är precis så rösten fungerar nu. Talrösten fungerar bättre men sångrösten... På lördag är det säkert bra. Vi ska sjunga hela lördagen så det hoppas jag verkligen!


På lördag ska vi också på disputationsmiddag. En av mina kompisar har doktorerat. Superbra jobbat Eva! Ditt nästa jobb hjälper jag gärna till med för övrigt. Jag vill också vara med i DaVincikoden och jaga skatter i textformat. Jag är också utbildad inom språk som bekant och är smått uttråkad på jobbet när inte eleverna kommer :) Du får berätta sen om alla äventyr när du blir jagad av polisen, hemliga sällskap och sånt som ska stoppa dig från att avslöja hemligheterna i dokumenten  

Av Fia - 2 mars 2016 12:28

Tänk vad lätt det skulle vara om det bara var jag och barnen(jo mannen räknas in men jag är själv med barnen oftast ändå). Tänk om man slapp alla saker som ställer till det, människor som tabbar sig och bara allmänt ställer till det.


En stående punkt, som fått vila ett tag här på bloggen, är skolvalet. Linnéa ska byta skola eftersom hon går upp i högstadiet. Efter 7 sorger, åtta bedrövelser och återvändsgränder och 314 mail, samtal och möten med rektorer, kuratorer, skolsköterskor, resursteamledare, avlämnande skola, fan och hans moster och några till så fick vi iväg ansökan till nytt skolval. Äntligen! Vi är i mål! Nu kan vi slappa! Eller inte alls då. För ett par veckor sen fick vi ett brev hem från skolantagningen om ansökan för skoltaxi. Jag lade den i lådan för framtiden. I förrgår tog jag upp den igen, tittade på den och tänkte att jag kunde ju alltid fylla i allting annat även om vi inte vet skola. Det är då jag ser det. Datum för sista ansökan är sista mars. Skolantagningen blev klar igår. Vi har en månad på oss att fatta beslut om vilken skola Linnéa ska vara placerad på för att få igenom skoltaxi och hinna skaffa läkarintyg... Det kommer inte gå. Jag kan ju inte göra nånting förrän vi vet vilken placering hon får. Hemskolan eller fortsätta i hörselklassen. Jag känner verkligen hur Uppsala kommun jobbar för mig just nu.


Igår sen var jag till apoteket. Jag skulle hämta ut Idas medicin. Hon tog sista tabletten igår. I förra måndagen, alltså 8 dagar sen, ringde jag till BUP för att få nytt recept. Då får man ett inom 5 dagar. Eller hur!!?! Nånting har uppenbarligen inte fungerat för det fanns inget recept. Idag har jag försökt ringa men det är helt omöjligt. Vi kommer till en datarobot som svarar istället för en människa och det finns ingen möjlighet att välja möjligheten att prata med en faktiskt människa. Grattis! Jag har talat in ett långt meddelande där jag säger att ge gärna får höra av sig till mig snarast för det är inte tänkbart för Ida att klara sig fem dagar till utan medicin. Hon får kämpa så enormt i skolan och sen brakar hon hemma. Det är kämpigt ändå för henne men utan medicin tycker jag synd om henne.

Presentation

Tjejtrissen, smedkvarten och resten av familjen.

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Välkommen till Tjejtrissen och LillprinsBus med Blogkeen
Följ Välkommen till Tjejtrissen och LillprinsBus med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se