Nu är vi hemma från en magisk resa med massor av sol och värme och ännu mer bad. Vi har haft ett fantastiskt väder hela tiden. Temperatur kan jag inte svara på för det fanns ingen på hotellet men det har legat ung mellan ca 25-30grader hela tiden utom på kvällarna då det sjunkit till ljumma sommarkvällar där man kan gå omkring i den silkessvarta natten med bara en tunn tröja på sig utan att frysa.

Vi har som sagt haft en otrolig tur med vädret och vi har kunnat ha den där perfekta resan som man önskar sig. Vi har sovit rätt länge på morgonen för att vara oss iaf. Runt åtta har barnen och vi vaknat. Ätit frukost och sen har Mårten och de två stora gått till stranden. Jag och Ida har travat ner till poolen där vi tillbringade fm tills hon blev trött. Upp och natta henne och sen hade jag några lata timmar framför mig där jag läste böcker. Hjälp vad skönt att fhinna läsa igen! Det är inte varje vecka man hinner det hemma och då blir det mest harlequinromaner för det är ung den stimulans som hjärnan mäktar med i sitt döda tillstång. Nu har jag både hunnit läsa High Noon och Bara barnet av Torey Hayden. Den sistnämnda fick mig nästan att sakna jobbet fö rjag kände igen mig så himla mycket. Det är ju sånt jag jobbar med fast mina elever är tio år äldre. Jag slipper byta blöjor;)

Sent på em har vi återigen strålat samman hela familjen, duschat och gått ut och ätit för att sen antingen träffa ngn släkting eller gå på bazaren. Många sena kvällar har det blivit och jag måste säga att barnen har verkligen skött sig exemplariskt. Visst, Emma har tjurat ihop både en och tio ggr men när vi väl varit iväg har hon varit helt underbar. Hon och de andra två. Ida har charmat alla! Den ungen kan verkligen den konsten och hon har fått små presenter mest varje dag från kypare och hotellpersonal mfl. Det har varit glassar, godisbitar och sånt.

Jag måste okcså säga att Turkiet har ett och annat att lära Sverige! Det har varit så underbart att man har kunnat ta med sig barnen precis överallt dör och inte en enda gång har ngn visat med en min att barnen har stört eller varit ivägen eller nåt sånt. Tvärtom har barnen välkomnats med glädje och det har varit okej att de inte velat sitta still hela tiden utan hellre upptäcka allting runt omkring sig. Ingen har heller tänkt  på typiskt svenska manér: "Det där är inte mitt barn alltså säger jag inte till" utan alla hjälper till. Ida lyckades rymma från vårt hotellrum en kväll när jag var iväg och handlade och maken låst in sig på toa. När jag kom hem från affären hade personalen börjat leka med Ida och sett till att hon inte sprungit ut från hotellet iväntat på oss vuxna. När vi var på bröllopet så tog alla hand om alla barn. Liiiiite förvånad blev jag när en av de andra familjerna bara svepte upp Ida och började leka med henne:) och ännu mer förvånad blev jag den enda gången som jag och Ida tog oss till stranden och Ida helt kavat springer fram till en turkisk familj. Hon får en spade och plastmugg och blir automatiskt en del av leken. Det kan jag verkligen inte föreställa mig skulle förekomma här i vårt land. Barn är en så självklar del av livet där och de får både synas och höras. Det är med glädje man ser på barnen, inte som ngt onödigt ont som mest bara stör. Den barnglädjen skulle jag vilja ha mer av i det här landen!