Nu kan jag inte påstå att jag längtat till fredagen den här veckan. Fredagar är värsta dagen på jobbet för det brukar vara så lugnt. Den här helgen har vi ingenting inbokat heller bortsett från ett par fotbollsmatcher på söndag kväll. De tänkte jag titta på iaf. Hoppas på fint väder för det är utomhus  

 Jag gissar att tonåringen roar sig med kompisar och träning i helgen. Hon brukar sällan sitta hemma själv nu för tiden. Då återstår jag och tre barn och vi får väl roa oss efter bästa förmåga. En dansträning är inbokad imorgon men annars är det rätt lugnt. Den händige mannen ska jobba hela helgen och avsluta sitt företag, städa undan inför nystarten på måndag då han övergår till vanlig hederlig anställd. Skönt för honom och skönt för oss tror jag bestämt  Jag och smågrisarna får väl roa oss med att handla, städa och tvätta som vanligt. Just handlingen är välbehövlig minst sagt för det är nästan tomt i frysen och i kylen såg jag att det låg lite halvsunkiga grönsaker, en liter mjölk och någon karott med gammal mat som ingen orkat slänga. Det känns lite fel att storhandla nu också eftersom nya kyl/frys kommer idag(???). Hoppas det! Å andra sidan ska köket färdigställas efter renoveringen när dessa är på plats och då lär vi inte kunna laga så mkt mat ändå så det blir nog mest potmos och köttbullar eller köttfärssås på burk ett tag. Kanske dags att låna mammas wok igen? Den levde vi på förra vändan och efter det var vi så less på wok att vi inte kommit oss för att återinföra det på matlistan igen. Nudelwok är ju gott... Mamma, vi hämtar woken i helgen  Och gärna din blåa avlånga gryta.

Jag har länge funderat på om syskonen skule gå och läsa teckenspråk men tiden och orken har inte funnits där. Jag har kastat ut nån fråga på forumet för hörselskadade och fick tips om att syskon kan komma till Manillaskolan på syskonveckor där de 1 vecka per termin lär sig teckenspråk. Det låter ju okej men Manillaskolan är långt bort och mina barn är Ejdihejdi på 8 år och LillprinsBus på fem år. Det känns inte helt okej att skicka dem dit med mindre än taxi och knappt det. Dessutom har Ida lite svårt med matten i skolan och behöver verkligen den där kontinuiteten och en vecka utan matte är nog ingen bra idé. Jag har iaf mailat rektorn nu för att undersöka möjligheterna för hemspråk istället. Syskon till hörselskadade barn har rätt till det men långt ifrån alla får det. Friskt vågat hälften vunnet får väl detta räknas som iaf. Frågan är kastad så får vi se hur den landar. Det skulle iaf underlätta en del för oss om fler kunde teckna. Linnéa stänger in sig på rummet nu när jag inte är hemma om hon är trött och inte orkar lyssna. Hon väljer att teckna då istället. Kräver mindre energi antar jag.

Det måste vara bästa dagen på hela veckan, helgen inkluderad. Jag älskar onsdagar. Det är då vi sjunger. Om jag börjar i fler körer kanske jag får fler bästa dagar i veckan. Kanske värt ett försök  Om andra hinner träna tre ggr i veckan borde jag hinna sjunga eller? Det skulle säkert gå väl hem.

Tack för kommentarerna förresten! Jag är inte bortskämd med såna så jag blir lika glad varenda gång. Jo, jag skulle iaf vilja bli kallad på intervju men vi får se om jag kommer så långt. De kanske letar efter nån helt annan typ av människa? De andra pedagogerna som jobbar där är lite äldre. Britten, du frågade om arbetstiderna och jo det är mestadels kvällar och helger. Det ser jag inte som ett oöverstigligt hinder. Barnen har en pappa som jobbar dagar och som from måndag är anställd i ett företag, inte ägare av det, dvs han ska bara jobba 40 timmar/v. Det borde innebära att det finns större utrymme för oss båda att göra saker också. Och ska man ändå röra om i grytan kan man göra det ordentligt  

Appropå pedagoger så var vi och sjöng på en föreläsning igår. Den glada busschauffören Amos har ni väl hört talas om som blev årets upplänning för några år sen? Han har skrivit en bok som jag vill läsa som heter En värld utan dig. Hade jag haft pengar på mig hade jag köpt den igår men så smart var jag inte. Jag får väl beställa den via nätet istället då. Om ni får chansen så gå och lyssna på honom. Han är faktiskt en av de mest tankeväckande människor jag stött på. Och empatisk, trevlig. Klok! Världen behöver fler människor som honom. Dessutom är han grym på att sjunga! Om han ger ut en gospelskiva står jag först i kö för att köpa den. Den rösten...

Solen skiner varmt, snön är borta och pollensäsongen är i full blom sen 1,5 vecka enligt min kropp och jag älskar det! Idag har vi öppnat dörrarna till vår inglasade veranda och till altanen. Det är 21 grader varmt där och genast är vårt hus dubbelt så stort. Vi bor i en liten stuga och det är lite trångt om saligheten men på sommaren är det bästa huset i världen. Ljust, öppna ytor och helt underbart. Nu vill jag städa undan vintern och bara njuta av sol o värme.

Snart kan vi sitta här o dricka kaffe igen, läsa en bok och njuta av livet. Älskar våren! Älskar det mer och mer för varje år. Ljuset, värmen, fåglarna som återvänder. Skirt grönt på träden. Blommorna.

Om man känner mig så vet man om att jag har några speciella drivkrafter i mitt liv. Den ena är viljan att lära mig något nytt och den andra är envisheten, att aldrig ge upp.

På jobbet så lär jag mig massor varje dag av eleverna och det är det roligaste som finns men ändå finns känslan där att är detta vad jag vill resten av livet? Mitt svar där är helt 100% säkert nej. Idag är det superkul men jag kan inte se mig här om 25 år. Vad kan jag tillföra då liksom? Visst, nya elever och nya intressanta kunskaper men ändå. Häromdagen surfade jag runt på svenska kyrkans hemsida för att hitta information till ett studiebesök jag planerar. Jag klickar runt där och ser en länk med lediga jobb. Jag klickar mig in där och ser att man behöver en ny församlingspedagog i en närliggande kyrka men inte alldeles supernära(tänker inte säga vilken för då blir det liksom googlingsbart   ) Man ska arbeta med ungdomar från åk 5 och uppåt ochr edan här är jag intresserad. Jag erkänner villigt att jag älskar bebisar men jag är inte jätteintresserad av att arbeta med öppen förskola om jag nu ska vara ärlig. Jag gillar just mötet med ungdomarna. Att få sitta ner och prata med dem om allting och ingenting. Om livet och döden. Om träningar och kompisar. Om allt. Just mötet och samtalet är det som jag är bra på. Samtalet är det som jag tycker är mest givande. Undervisningen tycker jag är ganska tråkig faktiskt. Viktig absolut men inte alltid så roligt. Nu vägs tråket upp av det där momentet när Pelle lyser upp och polletten trillar ner och han förstår nåt som han aldrig begripit förrut. Den känslan är nästan oslagbar. Men samtalet är så oändligt viktigt och jag saknar utrymme för det. Det är lektioner och dokumentation hela, hela tiden. När det inte är det så sitter vi i möten eller liknande.

Jag gillar också det faktum att man kommer få göra så många olika saker. Det är inte bara lektioner utan det är uppsökande arbete, medverkan i gudstjänster, konfirmandutbildning, vandringar osv osv

Jag har sökt det jobbet iaf. Jag är inte utbildad församlingspedagog, jag har ingen erfarenhet av det men sökt det har jag gjort och kommer säkert inte få det. Det spelar inte så himla stor roll egentligen men det är nyttigt att våga tänka annorlunda på tillvaron, fundera på vad jag verkligen vill göra, att flaxa med vingarna lite och pröva om de fortfarande lyfter.

Trevlig helg på er!

I natt har jag lyckats med konststycket att jag inte kunnat sova på hela natten. Det är tusentals tankar i huvudet på allt möjligt. Just nu är det några människor i min närhet som tar beslut som är mindre begåvade. Att stå vid sidan av och titta på när någon som har vandrat på den smala vägen och verkligen kommit långt i att vända livet till ett bra liv med framtid så ser man hur ett dumt beslut i fel tid och med påverkan från andra så vänder allt och ingenting fungerar längre. Det är människor man tycker om och bryr sig om. Det blir en och annan tår av ilska, frustration och vanmakt. Det blir en och annan tår av sorg. Det blir en och annan bön till högre makt om hjälp till dessa människor.

Jag vet att det kommer vända och bli bättre men just nu så får det lov att vara så. Andra saker blir faktiskt inte bättre. Min morfar kommer aldrig bli bätttre. Han har levt ett långt liv men han borde ha många friska år till. Det har han inte. Han har en prostatacancer som metasterat sig i skeletten, i princip hela skelettet vad jag förstår. Det finns ingenting man kan göra mer än smärtlindra. Även om en del av mig tycker att det är bättre att någon över 80 får cancer än småbarn/unga människor så tröstar den tanken illa just nu när det är min morfar som är sjuk. Fuck cancer! Kan vi inte utrota den sjukdomen snart? Det finns ingen värdighet i cancer- alls!

Efter en lång dag på jobbet igår åkte jag med tårvåta kinder till kören. Jag behövde verkligen få sjunga av mig. Det är mina timmar av terapi mitt i veckan och det fungerar verkligen urbra. Jag kan komma dit som en urvriden disktrasa och kommer därifrån full av energi och glädje. Vilken tur att man har den där ventilen! Jag älskar verkligen kören och att få sjunga. Det behövs för att jag ska känna mig hel och i harmoni.

Igår sjöng vi igenom en himla massa låtar eftersom vi ska underhålla på en föreläsning nästa onsdag. Amos, den glada busschauffören, ska hålla föredrag om sitt liv och sin bok. Kören fick då en förfrågan om vi ville sjunga då. Ska bli superkul och jag gissar att det blir lite större publik än vanligt. Har vi tur kanske vi har några män som hittar till oss sen som vill sjunga! Vi behöver fler män.

Efter kören stannade jag och pratade med några andra deltagare. Då kom vår körledare fram och frågade den där frågan som jag hatar att få. "Kan inte du sjunga solo?" Han vet att jag inte törs. Han sade tom att han vet att jag är blyg. Det är den där frågan som delar mig mitt itu. Jag blir galet glad för frågan. Det innebär ändå att han tycker att jag sjunger tillräckligt bra för det. Han tror på mig. Halva jag står och hoppar av glädje över berömmet. Över lyckan att bli trott på som duktig. Den halvan beter sig som en champagneflaska som man skakar och sen öppnar. Det sprutar över och bubblar överallt i hela kroppen. Sen har vi den andra halvan av mig. Dne som inte tycker om att stå i centrum. Den som får panik över att synas. Panelhönan i mig, den blyga, nästan skygga halvan av mig tar över och säger bara tvärt nej. Jag är förste person att säga att jag inte tycker om den här halvan. Den för ingenting gott med sig. Jag gissar att vi kommer hitta en lösning. Jag vill hitta en lösning men vi kanske kan börja med att jag inte sjunger helt ensam utan en duett eller liknande? Jag klarade av att sjunga i en kvartett förrut. Jag ensam sjöng min stämma men tillsammans med tre andra. Det överlevde jag iaf. Det kan vara ett steg i rätt riktning. Man måste våga utmana sig själv också. Personlig utveckling är nåt bra. Klarar jag detta så klarar jag allt!

Jag har varit gräsänka några dagar. Den händige mannen har varit i Dalarna och åkt vasaloppet med brorsan. De börjar bli vana åkare nu men det måste ha varit jobbigare än vanligt i år eftersom ingen av dem tränat just så mkt skidåkning. De hade nog inte ens åkt 9 mil totalt på skidor innan loppet.

Själv fick jag njuta av lugn och ro några dagar. Visst är det massor som ska göras. Ungarna ska iväg till skolan, massa aktiviteter som ska passas och skjutsas till och så men ändå så har det varit ganska lugna dagar. I söndags tog jag med mig Erik och Ida till kyrkan för att lyssna på ett föredrag först alldeles för tidigt på morgonen. Barnen fick roa sig med barnaktiviteter som kyrkan anordnade för tillfället. Ida och Linnéa skulle sjunga på gudstjänsten sen så vi stannade kvar, gick på gudstjänsten ocskå och lyssnade på finfin sång. Måste fkatiskt säga att det gick bra även med Erik under gudstjänsten. Han har massor med myror i brallan konsant men med hjälp av sånger, mobilspel och bläddrande i psalmboken så skötte han sig 45minuter. Sista kvarten blev lite jobbig men det får man nog räkna med om man har gudstjänst för alla åldrar och tiden drar iväg upp mot en timme.

Efter kyrkan och kaffet gick vi hem, barnen var ute och lekte medan jag grejade runt lite och fixade mat innan barnvakten kom. Jag skulle iväg till kyrkan igen för nu var det min tur att sjunga.  Den här gången var inte kyrkan direkt fullsatt till skillnad från morgonen men barn lockar helt naturligt mer än vuxna som sjunger  När jag kom hem luktade det kaffe i huset, Erik och Ida sov och lugnet hade lägrat sig. Jag hinkade i mig en kopp kaffe innan jag åkte iväg och hämtade lite grejer från apoteket, snabbhandlade lite mjölk och toapapper innan jag lät barnvakten åka hem till sig.

I måndags var det en lugn morgon. Ingen teckenspråk och Ida skulle iväg till skolsköterskan för att mäta blodtryck och kolla puls eftersom vi höjde hennes dos på morgonen. Det fanns för all del andra i familjen som stod för underhållningen med lite gap och skrik men så är det visst att vara fjortis om man heter Emma  

Idas puls var lite för hög i måndags och hennes bt hade sjunkit sen veckan innan men inte alarmerande så Ida ska tillbaka till skolsköterskan på torsdag för extra kontroll men jag tror att det är lugnt. Ida reagerade likadant förra gången innan kroppen vande sig vid det. Jag märker iaf hemma stor skillnad på hur länge medicinen sitter i nu. Hon speedar inte upp alls nu längre på eftermiddagen utan det börjar inte röra sig förrän hon ska gå och sova. Skönt för henne och för oss andra. Hon vaknar 6 och väljer själv att gå och lägga sig mellan 18-19. Kvällstrött tjej men behöver gissningsvis sova sina 11-12 timmar för att orka. Ida och Erik har samma läggtider. Jobbar man och kommer hem vid 17 finns inte så mkt tid kvar att umgås på tyvärr. Det är verkligen bara matlagning, äta och så nattningsritual som gäller. Tur att man inte har så många såna dagar i veckan!

Nu var det iofs några dagar sen men bättre sent än aldrig. Vi hade en läkartid med Ida förra vecka för att kolla läget. Ny läkare men hon var bra och påläst så vi behövde inte börja från början med att berätta vår livshistoria vilket är skönt. Ida fick svara lite på frågor om hemmalivet, rutinerna, vardag och helg, skola, fritiden. Kort och gott hur en vecka ser ut. Vi pratade lite om mediciner och jag nämnde att det hon får nu inte räcker så länge. Hon äter 20mg Ritalin på morgonen och det går ur kroppen till halv 2. Eftersom det bara är överläkaren som har förskrivningsrätt på medicinerna så skulle hon ta upp det med hen eftersom det lät som att dosen behövde ökas. Hon har ätit samma sen i maj nu och hon växer som bekant så inte helt konstigt. Det berodde också på hur vikten utvecklade sig. Eftersom Ida tappar aptitet av medicinerna håller man koll på vikten och längden. Jag visste att Ida inte gått upp nåt sen i maj. Då var hon lite rultig och nu är hon mer normalhullad så ingenting att oroa sig för men jag visste inte hur det skulle tolkas av läkarna. Vi fortsatte prata om andra biverkningar som är vanliga, mardrömmar, tvångstankar, beteendestörning tex och där är det ingenting. Visst drömmer hon mardrömmar ibland men inte mer än innan.  Vad gäller beteende så försvann hennes konstigheter med med medicinerna så det är skönt. Hon måste inte längre stänga bildörren tre ggr varje gång eller stryka med handen längs hela bilsidan innan hon vinkar hejdå. Hon hade lite egenheter för sig innan som försvann.

Den kroppsliga undersökningen gick kanon. Puls&blottryck var fullt normalt, längden växer hon på och så var det vikten då. Hon har nu gått ner 1kg sen i maj förra året och där kände jag väl att ökningen for ut gneom fönstret rätt omgående. Vi pratade om maten. Vad hon äter, hur hon äter och sen lovade läkaren återkomma efter samtal med överläkaren. Vi tackade för oss och åkte vidare till korvgrillningen och pulkaåkningen.

Dagen efter tror jag det var så ringde läkaren igen. Överläkaren hade okejat ökningen av medicinen och receptet fanns på apoteket. Där är vi nu för jag har inte fått tag på skolsköterskan förrän nu sista dagarna. Vi ska dit på måndag för när vi höjer dosen måste hon ett par timmar senare kolla blodtryck som kan sjunka och pulsen som kan öka. Det ska sen rapporteras in till läkaren. Hoppas att det går bra. Ida har haft några dagar sista tiden när hon bara gråter. Om det inte blir bättre med höjningen får vi kolla med läkarna om andra alternativ. Jag är inte alls sugen på att börja byta mediciner eftersom det är svårt och tidsödande. Vissa går in och ut på en gång som Idas medicin hon har nu. Den börjar hjälpa inom 30 minuter och sen ska den vara behjälplig i 8 timmar. Just det stämmer kanske inte så himla bra men snabb är den iaf. Andra tar tre veckor innan man uppnått god effekt och sen finns det allt där emellan. Alla har läskiga biverkningar och alla reagerar olika. Däremot ska man inte behöva vara 8 år och ha gråtdagar bara för att man har adhd. Det känns inte riktigt rätt.