Det sägs ju att man ska orsaka en större smärta för att ta bort en annan smärta. Sterila kvaddlar fungerar väl så ungefär om jag inte missminner mig. Nu är jag inte så mkt för varken små eller stora smärtor och har inte tagit några kvaddlar för jag ser inte vitsen med att få ännu mer ont istället för mindre. Däremot kör jag en liknande variant av det just nu men med nervositet.

Igår var jag lite smånervös för resan. Så där lite mysigt smånervös. Det gör ingenting . Sen på kvällen hade vi körövning. Jag älskar att sjunga. Det är verkligen det som skänker mig mest glädje i världen(nej, jag räknar inte med barnen här!) Utan sång blir livet tråkigt. Det får mig att må bra helt enkelt. Så långt allt väl. Däremot finns det en sak jag ogillar. Jag gillar inte att stå i centrum, alls! Jag trivs bättre som panelhöna än som cirkusartist om vi säger så. Vår körledare är lite smått galen på sitt eget unika vis. Jag gillar verkligen henne! Däremot får hon ibland idéer som jag inte gillar lika mkt. Den igår slog alla rekord. Vi ska sjunga Just a closer walk with thee då och tanken från början var att vår fantastiska operasångare skulle sjunga versen och vi andra doar och sjunger refrängen. Jättebra idé! Ända till igår när han fått en konsert inbokat och inte kan komma. Nu tycker körledaren att Maria och jag ska sjunga solot istället, varsin vers. Det är säkert fine med Maria men jag kan nog inte förklara hur det känns inombords. Jag får faktiskt ångest på riktigt. Jag kunde inte somna igår kväll, i natt vaknade jag av mardröm kl 4 och sen dess har jag kämpat med mig själv.

Jag vet att det handlar om 15 sekunder där jag sjunger själv inför kanske 25 andra personer inklusive kören. Det är skitfjantigt och borde vara en sporre. Tro mig, en sporre må det vara men just nu är jag inte riktigt där att jag känner att OK, det fixar vi. Jag börjar dock lugna ner mig lite grann och värsta ångesten har lagt sig så nu måste jag jobba igenom det här för att gå stärkt ur det. Jag som tjatar på mina elever att man ska våga lämna sin trygghetszon och våga utmana sig själv. Jag fick så jag teg  På söndag eftermiddag efter gudstjänsten kommer jag gissningsvis vara oändligt lättad, otroligt självkritisk för jag hittar inte min riktiga, braiga röst längre och så har jag kanske växt lite som människa. Det sista är iaf bra. Jag är otroligt feg, blyg på gränsen till folkskygg. Folksamlingar är hemska ffa när jag ska deltaga i den. Enda undantaget är när jag ska prata om något. Att föreläsa för en sal full av människor kan jag göra utan problem om jag kan ämnet utan och innan och då bekommer det mig inte alls. Då är det en roll jag kliver in i. Den rollen skulle jag vilja ha även i andra sammanhang.