Vad är det för fel på folk??? Varenda inlägg mna läser på facebook handlar om att ngn har varit ute och sprungit   Har folk inget roligare för sig eller? Jag konstaterade som typ 15årig nära på anorektiker att springa var tråkigt, tråkigt och ännu tråkigare. Jag menar om jag inte ens som nära på anorektiker kunde tvinga ut mig i spåret lär jag knappast lyckas nu. Det var jobbigt och ändå gången som det var okej var med en karta i handen för då fick jag någonting annat att fokusera på än just löpandet. Läsa karta visade det sig emellertid att jag var alldeles för bra på så det tråkiga tog överhanden igen. Sen dess har jag mest ägnat mig åt att löpa på annat vis     Det var mkt roligare och mina så kallade attribut som i löpningen slättförs mest bara bitchslappade mig blev en tillgång. Mkt trevligare!

Därmed inte sagt att jag fördömer all träning. Jag kan iofs inte förstå käre Hagbard som envisas med att sitta och trampa mil efter mil efter mil efter ja ni förstår på en cykel eller ännu värre sitta och svettas i en svettdrypande, tråkigt inredd träningssal på en lika obekväm cykel men utan fröjden att faktiskt få se lite natur på köpet. Simning som maken och Hagbard sysslar med nu däremot måste jag säga att jag njuter av. Visst i en bassäng är det trist som döden men jag brukar göra som en viss 100åring som försvann låta fantasin fara och sen är det genast mkt trevligare  Promenader är också trevliga och gärna med musik eller kan jag tänka mig en bok i lurarna. Med en riktigt bra bok kanske jag tom skulle glömma bort hur jobbigt det är och faktiskt ta några löpsteg. Nej, det är nog bäst att låta bli boken  

100åringen som försvann förresten. Har ni läst boken? OM inte gör det! Det är en fullpoängare tycker jag som älskade figuren Allan Karlsson som på sin 100årsdag helt enkelt ledsnade på att kroppen aldrig gav vika och lade sig ner för att dö så han steg ut genom fönstret på hemmet där han bodde för att vänta in döden och gav sig iväg. Han tog sig till stationen där han visst råkade få med sig en väska och sen är hela cirkusen igång... Allan är en figur med den mest fantasieggande livsbeskrivningen jag läst och han, precis som jag, gillar att fabulera. Jag mest på papper(inte här utan i byrålådan) men han muntligt och som han berättar. Jag ska inte säga för mkt för er som vill läsa men sista två kapitlen kunde jag inte sluta skratta. Tårarna rann, magen värkte när Allan och hans kumpander han plockat upp under historiens gång berättar en historia om tingens ordning för åklagare Ranelid. Hojta om ni vill låna! 

Appropå böcker avslutade jag en annan bok igår. En deckare kan man nog kalla det om Staphanie Plum som är prisjägare(låter utomordentligt fjantigt på svenska) och får i uppdrag att plocka in en dam som inte infunnit sig till rättegång. Damen ifråga vill, föga förvånande, inte låta sig plockas in utan vidare och jakten är igång. Bokens handling är ingenting märkvärdigt alls utan tämligen ordinär men personbeskrivningarna går utanför det mesta jag läst och det lyfter boken till oanade höjder. Vad sägs om en transa på närmare två meder, höga klackar, slinkigt fodral, tämligen hårigt bröst och tillika armar eller hennes nya look; plisserad kjol, knytblus, ankelsockor, vita sneakers med samma hårighet... Tjuuuuuusigt!!!!