När det är som allra värst så sägs det ju att ljuset ska börja synas i tunneln. Jämfört med alla andra så är väl vårt lilla problem en piss i havet men jag börjar faktiskt ledsna nu. Jag vill ha friska barn. Inte för min skull utan för deras skull.

Det skär i hjärtat på mig när jag tänker på Linnéa i fredags när hon och dagis skulle på övernattning i en scoutstuga. En årligen återkommande grej som hon verkligen längtat efter. I onsdags hade hon feber och febern gav sig inte. Hon hade okcså en jobbig hosta som nog mest liknade krupp fast inte riktigt. I fredags fm stod vi så inför det slutliga valet. Ska hon få åka med på övernattningen? Valet var lätt för hon hade fortfarande feber och sade själv att hon inte skulle åka men reaktionen var inte som Emmas illvrål utan bara några tysta tårar som rinner ner för kinden som jag lätt hade kunnat missa. Nu gjorde jag inte det och jag tröstade henne och lovade henne en myskväll i soffan istället men dessa tysta tårar var så otroligt mer hjärtskärande än ngn annan reaktion för det speglade verkligen den djupa sorgen.

LInnéa har fortsatt vara lite halvkrasslig och igår orkade hon vara ute och leka med grannpojken. Hon hängde också med Mårten flera timmar till jobbet samt var med hos vår excellenta granne och grillade och åt mat. Jag trodde verkligen att det var över men så vaknade hon först vid 1 och grät. Hon hade ont i örat. Somnade dock om rätt fort så jag trodde bara hon legat med handen mot. Det gör rätt ont efter ett tag men så vid två vaknade hon igen och fick medicin. Resten av natten låg jag bredvid och hon kved sig igenom natten.

I morse ringde jag audiologen och fick en tid hos hennes ordinarie läkare. Maken som är hemma idag fick åka dit och det konstaterades att hon har en öroninflammation som är blåsbildande. Den ska tydligen vara extra smärtsam så order är förutom pc att hon ska få så mkt smärtstillande som hon behöver.

Ida fick ju sin astma i torsdags natt. Hon har också varit lite småhängig men trots sin bricanyl är hon inte symtomfri. På middagen igår hos grannen hoppade hon studsmatta för att sen efter några minuter komma tillbaka tät som tusan och hostandes. Grannen(barnssk) sade åt oss att ringa barnmottagningen för utredning och mer mediciner och tydligen gör det susen när man får säga hennes namn. Vi fick tid I MORGON! Kommer ihåg när jag bråkade mig till en tid med Emma. Då var väntetiden tre månader. Det är bara att tacka och ta emot. En gammal goding får vi träffa också. Samma läkare som Emma och Linnéa träffat.

Eftersom båda våra sjuka barn nu äntligen fått hjälp så hoppas jag att Emmas begynnande förkylning är snabbt avklarad och inte blir som småsyrrornas. Fast å andra sidan är jag ledig ons-fredag...