Idag pratade jag med en god vän. Vår kontakt är rätt sporadisk eftersom han mest umgås med maken men idag hann jag före till telefonen. Vi pratade lite om ditten och datten som vi brukar göra tils jag frågade hur hans sambo mår och det utmynnade i ett av våra längsta samtal sen vi gjorde slut(han är en gammal pojkvän men passar mkt bättre som vän). Hans Sambo har bröstcancer och när man hör deras historia blir man så sjukt tacksam för att vi alla är friska(bortsett från astman då).

För det första fick hon kämpa för att alls få komma till provtagning av sin lilla ärtstora knöl och då visar svaret att det var ngt men godartat. Nöjda och glada åker de hem för att återvända inom kort då knälen växer och igen lite senare för att bröstet blivit helt inflammerat. De sista gångerna möts de av en läkare som blir förbannad för att de slösar hennes värdefulla tid eftersom cystor kan växa och göra ont men man gör ingenting åt det. Sambon insisterar på att få en remiss för ny provtagning men nekas om och om igen. En dag är det en vikarierande läkare som omeddelbart skickar upp till kirurgen för bedömning och ett prov tas igen. Ett par dagar senare blir de kallade till möte på samariterhemmet och får då veta att det ser inget bra ut alls och att man kallat samman ett möte samma dag. De ombeds komma tillbaka några timmar senare. De infinner sig, fortfarande chockade och sambon läggs in omeddelbart, får fasta och opereras sedan nästa dag. Bröstet avlägsnas helt samt en hel del lymfkörtlar. Tumören har nu hunnit växa från 0,3mm till över fem cm på väldigt kort tid och de får också veta att hennes cancerform är den allra värsta. Den är oerhört aggressiv, den är en 9 på en skala på 1-9 då nian är värst och dessutom är den hormonpåverkad vilket heller inte alls är bra. Just nu går hon på omfattande cellgiftsbehandling och mår uselt men förhoppningen är väl trots allt att hon ska bli frisk.

Behöver jag säga att jag blir tacksam för det vi faktiskt har i livet???

Vi tänker på er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...