Tro det eller ej men livet snurrar vidare. Faktiskt så mkt att jag inte hinner sitta och blogga. På jobbet har det varit fullt upp så inte en sekund har funnits över. Tvärtom faktiskt!

Igår hade vi ett läkarbesök på BUP med Ida. Eftersom vi bara varit där en gång innan visste jag inte vad vi skulle göra alls för min erfarenhet säger att läkarbesöket görs för att knyta ihop säcken efter att allt är klart. Vi har iofs redan gjort hela utredningen en gång men eftersom det var ett par år sen trodde jag nog att de ville göra om den. Däremot hade vi fått frågan hur vi ställer oss till mediciner för Ida vilket kanske indikerade att de kanske skulle göra just det, knyta ihop säcken och redan kommit fram till ett resultat.

Vi fick komma in och läkaren ställde massa frågor till Ida. Allt mellan himmel och jord om hur det går i skolan, med kompisar, på fritiden. Efter fem minuter började hon svänga med benen, flytta runt på stolen men svarade snällt. Efter 30 minuter orkade hon inte längre och då fick hon gå ut och leka med en av skötarna medan jag och läkaren pratade vidare om hur Ida har varit sen hon föddes, om graviditeten, förlossning, hur vi har det hemma med rutiner, om resultat från utredningen som jag aldrig fick ta del av och det var sååå skönt att få höra det resultatet. Det var bara goda nyheter.

Det enda jag fått höra innan var att Ida hade vad man sade en ojämn begåvningsprofil. I mina lekmannaörom låter det som att hon iofs har sina styrkor men att hon kanske inte är den smartaste ungen i klassen. Igår fick jag höra att hon tvärtom ÄR väldigt intelligent men att hon använder sin intelligens för att väga upp koncentrationssvårigheterna och det är därför som hon har klarat sig så himla bra i livet jämfört med andra adhdtjejer. Nu ska hon få hjälp med sina koncentrationssvårigheter och ska då kunna använda sin intelligens fullt ut istället för att hitta strateiger för att få vardagen att funka. Låter himla vettigt tycker jag.

Läkaren berättade också att just ojämn begåvningsprofil har tjejer med adhd för de fokuserar och skärper sig på en sak för att sen bli distraherade och då blir resultetet sämre. Jag visste att adhdbarn var ojämna men inte varför innan.

Vad läkaren skulle komma fram till för diagnos visste vi iofs redan innan men Ida har nu på papper att hon har adhd och ska få mediciner för det. Eftersom olika mediciner fungerar olika bra så kommer det ta ett tag innan vi landar gissar jag med doser och preparat och det är väl det jag ogillar med centralstimulerande medel eller övrig psykofarmaka men jag har bestämt mig för att iaf prova för idas skull. Hon måste få chansen att kunna koncentrera sig och klara skolan. Det är hon värd.

Annars då? Vår lilla teaterapa hade premiär på årets upplaga av musikteater. Den heter Rock n Rollers Club och handlar om mobbing bland annat. Vill man se den så kan man komma till Gamla Uppsala kyrka nästa söndag då barnen inviger 850årsjubileet av Uppsala Stift. De var superduktiga och som vanligt så har körledaren med sin( ja hur beskriver man henne?) geniala galenskap bjudit in en världskänd jazzartist som spelar ihop med barnen under musikalen. Den körledaren är samma som har fått med sig en av Sveriges bästa operasångare till vår lilla kör  Kyrkomusiken i Gamlis har verkligen fått ett lyft. Se bara till att få behålla henne även nästa år!

Idag fick jag ett mail från en bekant och präst jag känner. Hon undrade om jag ville vara mer aktiv i gudstjänsten, typ läsa en text eller leda en bön eller nåt sånt. Visst, jag har massor av idéer om hur man kan göra gudstjänsterna roligare, lättare att ta till sig utan att tumma på traditioner. Inte så många vet ju att jag valde mellan att bli präst eller lärare. Vilket jag valde det vet ni men prästyrket lockar mig fortfarande. Den enda skillnaden är väl att mina åhörare är aningens yngre och måste lyssna på mig vare sig de vill eller ej  För flera år sen berättade jag det för min bekant och det hade visst fastnat i hennes hjärna på nåt underligt ställe för att ploppa upp nu  

Iaf så fick jag ett mail från henne där hon kollade intresset i största allmänhet och då ett visst datum i synnerhet. Så långt är jag med i läsningen men sen börjar nog min hjärna hallucinera för hon berättar då att Gud ska avtackas samtidigt och det blir nog en rolig gudstjänst  

Jag hade målat upp en bild i huvudet på hur det skulle vara och den stämde spot on till fem i tre när min faster kom in i kyrkan. Då rasade det och sen blev jag så sjukt nervös att jag knappt klarade av att sjunga. Ingen hörde nog första meningen i texten och benen bar knappt men jag överlevde iaf. Nästa gång får jag inkludera min faster i bilden så går det bättre  Annars är jag så sjukt glad att få se henne. Hon förlorade sin man för en kort tid sen och hon har precis haft urnsättning för honom. De finns i våra tankar hela tiden  

Ni som känner mig privat vet att jag är obotligt blyg på gränsen till att det är ett hinder i vardagen. Jag undviker helst situationer där jag inte är helt bekväm. Jag saknar dessutom den där förmågan att hålla låda eller sitta och småprata. Det är ett stort problem men jag kan för mitt liv inte komma på och prata om nånting roligare än vädret eller ens det. I England är ju vädret det enda man pratar om så där var det inget problem men Sverige är jobbigare. Mkt jobbigare. Igår tvingades jag till en utmaning igen. Vår kör skulle öva med en annan kör. Ingen av de jag känner väl skulle dit men jag vågade mig dit och överlevde fikapausen också. Kan bero på att vi i vår kör satt ihop   Trots det får man klappa sig på axeln för att man vågar möta sin rädsla eller hur?

Den kören var aningens större än vår. Vi är en bra dag 10 personer. De var 10 personer/stämma minst. Dessutom var det superroligt. Man tvingades läsa noter vilket jag är mindre bra på men behöver öva på. Vi ska öva nästa måndag igen och jag funderar på att gå med där också. Jag har iaf tillåtelse för att göra nåt just på måndagar hemma. Det vore superroligt och jag tror jag kommer lära mig massor där.

Annars hemma så är det som vanligt. Emma spelar fotboll. Det körde igång på allvar för ett par veckor sen. Hon spelar DM just nu och är i semi tror jag det var. Nästa match blir stentuff då de möter ett väldigt bra lag. Det enda laget som brukar slå dem. å andra sidan brukar vi inte ställa upp med vårt absolut bästa lag som vi gör i DM så det blir en intressant match. Den som vinner den matchen vinner nog DM för de resterande lag som är kvar är inte alls lika bra som oss.

Imorgon är det sista april som det heter i Uppsala och för första gången någonsin ska vi inte göra nåt speciellt. Det blir nog bara lite grillning hemma och sen ska Linnéa tända kasen med scouterna. Kören ska sjunga men jag hoppar nog det. Vår körledare är inte där iaf så jag känner mig inte så lockad.

Det sägs ju att man ska orsaka en större smärta för att ta bort en annan smärta. Sterila kvaddlar fungerar väl så ungefär om jag inte missminner mig. Nu är jag inte så mkt för varken små eller stora smärtor och har inte tagit några kvaddlar för jag ser inte vitsen med att få ännu mer ont istället för mindre. Däremot kör jag en liknande variant av det just nu men med nervositet.

Igår var jag lite smånervös för resan. Så där lite mysigt smånervös. Det gör ingenting . Sen på kvällen hade vi körövning. Jag älskar att sjunga. Det är verkligen det som skänker mig mest glädje i världen(nej, jag räknar inte med barnen här!) Utan sång blir livet tråkigt. Det får mig att må bra helt enkelt. Så långt allt väl. Däremot finns det en sak jag ogillar. Jag gillar inte att stå i centrum, alls! Jag trivs bättre som panelhöna än som cirkusartist om vi säger så. Vår körledare är lite smått galen på sitt eget unika vis. Jag gillar verkligen henne! Däremot får hon ibland idéer som jag inte gillar lika mkt. Den igår slog alla rekord. Vi ska sjunga Just a closer walk with thee då och tanken från början var att vår fantastiska operasångare skulle sjunga versen och vi andra doar och sjunger refrängen. Jättebra idé! Ända till igår när han fått en konsert inbokat och inte kan komma. Nu tycker körledaren att Maria och jag ska sjunga solot istället, varsin vers. Det är säkert fine med Maria men jag kan nog inte förklara hur det känns inombords. Jag får faktiskt ångest på riktigt. Jag kunde inte somna igår kväll, i natt vaknade jag av mardröm kl 4 och sen dess har jag kämpat med mig själv.

Jag vet att det handlar om 15 sekunder där jag sjunger själv inför kanske 25 andra personer inklusive kören. Det är skitfjantigt och borde vara en sporre. Tro mig, en sporre må det vara men just nu är jag inte riktigt där att jag känner att OK, det fixar vi. Jag börjar dock lugna ner mig lite grann och värsta ångesten har lagt sig så nu måste jag jobba igenom det här för att gå stärkt ur det. Jag som tjatar på mina elever att man ska våga lämna sin trygghetszon och våga utmana sig själv. Jag fick så jag teg  På söndag eftermiddag efter gudstjänsten kommer jag gissningsvis vara oändligt lättad, otroligt självkritisk för jag hittar inte min riktiga, braiga röst längre och så har jag kanske växt lite som människa. Det sista är iaf bra. Jag är otroligt feg, blyg på gränsen till folkskygg. Folksamlingar är hemska ffa när jag ska deltaga i den. Enda undantaget är när jag ska prata om något. Att föreläsa för en sal full av människor kan jag göra utan problem om jag kan ämnet utan och innan och då bekommer det mig inte alls. Då är det en roll jag kliver in i. Den rollen skulle jag vilja ha även i andra sammanhang.

Shit, jag insåg idag att jag reser till Belgien om tre veckor ganska precis! Nu blev jag ju nervös bara för det. Jag reser med en av eleverna från mitt jobb, några kollegor och så några till elever från en annan verksamhet inom samma skola. Det ska bli kul, lärorikt och spännande.

Vi jobbar alla med ett hälsoprojekt och på plats i Belgien kommer vi att paddla kajak, klättra i berg, utforska grottor, gå på ett äventyrsland, besöka ett medicinskt museum samt naturligtvis också ha möten, vidareutveckla projektet, redovisa våra respektive undersökningar vi gjort. Vår handlar om sömn. Jag måste nog ta mig i kragen och pallra mig iväg till polisen för nytt pass, beställa EUkortet från försäkringskassan(gjordes idag), kolla upp hemförsäkringen och skriva ut försäkringsbrev och så växla lite pengar kanske? Det mesta betalas av projektet men lite slarvpengar behövs ju ändå samt inköp av presenter till familjen så klart. Jag har fått en order på belgisk choklad från Emma redan nu. Hon köper inte att Marabous är godare  

Förra veckan tog jag verkligen ledigt på alla sätt man kan ta ledigt. Det var sol, varmt och skönt och ungarna lekte utomhus fullt nöjda med det. Syskonkäbblet var minimalt och allt var faktiskt frid och fröjd. Tro det eller ej! Jag vet inte vad vi gjorde rätt men det bara flöt på hur bra som helst. I slutet av veckan var vi ute hela dagarna eftersom det var så varmt. Vi var ute i trädgården och grejade lite. Kaninburen är nu flyttad till häcken på framsidan där det ska bli en utebur också så småningom. Vi har haft ett land runt plommonträdet där som var fint innan vi flyttade in men som mest varit ogräsodling sen dess. Det blir nu kaninhage istället. Trädet är dött men nu har vi trimmat det lite och kommer använda oss av det som stöd för taket till kaninburen, eller nätet ska jag nog säga. Vi fick dock en utebur till kaninerna från grannen(Tack Anna om du läser här!) förutom vårt kompostgaller så det är inte längre riktigt lika bråttom att fixa klart uteburen för de får vara ute ändå. Det är bra för just nu är det mest lera där iaf. Lite ont om gräs. Och ute älskar iaf Elly att vara. Emmy tjurar lite just nu för hon brunstar(eller vad heter det på kaniner?) och iaf våra kaniner blir lite tjurigare då. De kanske får PMS  Vis av erfarenheten från förra gången jag kånkade buren då jag gjorde illa knät så törs jag inte igen på ett tag så vi kallade in förstärkning    Buren är som ni ser inte så liten och smidig som man skulle önska men de har gott om plats... "Gubbarna" gjorde ett finfint jobb iaf!

Annars har vi firat påsk så klart! Långfredagen var vi hos mamma och pappa och grillade och sen på påskafton till Karin som står på tillväxt     Jag tror de missade ett par bebisar på UL jag för magen är stor  Tack Maria för fikat på Påskdagen förresten! Er lägenhet var supermysig.

Vi har påsklov även från bloggen. Ni får ha tålamod men nu njuter vi av sol, ledighet och ett och annat möte.
Igår städade vi åt kaninerna och de fick vara i uteburen en stund. För första gången fick de hälsa på varandra och tja, de är inte redoför att bo ihop än;-) Det kommer! De fick också gå i koppel igår, båda två. Det gick verkligen långt över förväntan:-)

Min mamma har jobbat inom kvälls och nattpatrullen inom hemsjukvården. Hon har jobbat på flertalet vårdavdelningar på Ackis(lungan, gyn,gamla långvården, you name it!). Hon har varit med och startat ett par vårdboenden(korttids och permanentboenden). Hon har jobbat på golvet med den faktiska vården och på senare år som personalassistent. Ända till hela stället privatiserades och hon ansågs icke önskvärd längre. Hon blev friköpt eftersom det inte fanns arbete kvar för henne. Hon har sen dess gått hemma, först med lön och sen efter det har hon gått en utbildning med EUbidrag och nu fortfarande på EUbidrag så går hon till ja vadå?

Tre dagar i veckan ska hon komma in och visa sig på ett ställe. Där ska de få uppgifter att göra. De SKA få uppgifter. Jag vet inte om jag håller med. Inte mamma heller förresten. Hon har arbetat hårt hela sitt liv. Det hon gör nu är en skymf. Faktiskt. Hon går på nåt som heter jobbcoachning. Tre dagar i veckan ska hon komma till skolan mellan 9-16 eller om det är 8-16. Det spelar mindre roll faktiskt. Mamma gillar att lära sig nya saker så hon är glad att ha nåt att göra. Hon gick dit första dagen, uppskattade att man var noggrann med tiden och såg fram emot att få göra nåt nyttigt om dagarna istället för bara gå hemma och trampa. Hon har ändrat sig nu. Hon går hellre hemma och trampar än dag efter dag efter dag blir förolämpad och idiotförklarad för vad annars kan man kalla det? Hon kommer i tid. Lärarna gör det inte. När lärarna väl kommer sisådär en halvtimme för sent släpps de in i ett rum som saknar bänkar. Vill man anteckna något måste man skriva i knät. Där släpps de in i detta rum fullt av pinnstolar och så får de en uppgift som kan se ut så här

Den här uppgiften ska de sen diskutera och filura på ändra fram till 11 då det är återsamling... Behöver jag säga att de var klara på 5 minuter.Det kanske är högst ovanligt men de allra flesta vuxna människor har ganska bra koll på vad de tycker om att göra och vad de inte gillar lika mkt. När de går tillbaka för att få mer arbete får de höra att de kan gå in i datasalen och skriva på sitt CV, sitt personliga brev eller söka jobb. Mamma har redan skrivit sitt CV och sitt personliga brev. Det skulle man lämna in första dagen på coachningen. Tyvärr slarvade de bort den... Nu har hon såklart den kvar i datorn men saken är den att CVt och brevet är klart. De kan också söka jobba. Mamma har redan sökt alla jobb som hon kan söka som är relevanta för hennes utbildning. Det hon får göra efter dessa 5 minuters arbete är att surfa runt på nätet, läsa facebook, kolla mailen. De har frågat om fler arbetsuppgifter men det finns inga. Kl 11 är det återsamling och då tas närvaro och sen är det lunch. Återsamling kl 13. Efter lunch hänvisas de till datasalen för att hör och häpna skriva CV och söka jobb, igen!

Ursäkta min franska här men varför i helvete tar man inte tillvara på människors inneboende kompetens och vilja till att utvecklas? Tror man på fullaste allvar att någon är intresserad av att surfa runt i en datasal en hel dag finansierat av EUbidrad? Jag kan tänka mig tusen viktigare och bättre saker att göra med tiden än detta. Jag är både examinerad och legitimerad lärare. Jag är en jäkel på att inspirera och aktivera motsträviga, lata, arbetsovilliga, arbetsskygga individer. tänk då vad jag kan göra med människor som faktiskt vill göra nåt! Anställ mig så lovar jag att göra den här jobbcoachningen till nåt vettigt som inspirerar och utvecklar arbetslösa istället för trycka ner dem och idiotförklara dem. Eller är det det som är jobbcoachning? Att tvingas till att göra absolut meningslösa saker för att man ska lockas ut i arbetslivet? I såna fall ber jag om ursäkt att jag skrivit detta.

(Om ni undrar så håller mamma mamma på att samla ihop likartade uppgifter och skriver loggbok om hennes upplevelser som arbetslös men arbetsvillig människa i arbetsförmedlingens "omsorg".) Och jo, jag erkänner. jag har inte mkt för arbetsförmedlingen. De är i samma skala som försäkringskassan ungefär... Första och enda gången jag haft med dem att göra så fick jag höra att jag lika gärna kunde börja jobba svart. Jag var 18 den gången.