Det har visst blivit lite dåligt med bloggande sista veckan, inget alls  Orsaken är nog ingenting alls heller.  Vi har ingen tv som tar upp tiden(antennsladden är trasig och för att byta ut den måste vi dra om allting från vinden). Den går att använda om man meckar med tomtebloss och gafflar men helt ärligt, vilket program är värt det??? Ffa som man iaf bara får in två kanaler. Datorn har jag bevisligen inte heller brytt mig så mkt om. Jag har kollat ett par bloggar varje dag och mailen men inte mer än så. Jag har haft två saker för mig på kvällarna när barnen somnat. Jag har diskat.

Diskmaskinen har, japp den med, gått sönder och går bara ibland om man meckar lite med den först och om man inte proppar den full. Men helt ärligt, vem orkar stryka en diskmaskin medhårs för att få fem tallrikar rena? Jag skiter i den och diskar för hand. Det är jag, disken, ensamheten och musiken som skrålar. Tankarna får fara hur de vill för första gången på hela dagen och det är så himla skönt. Som en bonus får vi renare tallrikar och glas än vi haft på evigheter, bänken torkas av och ALL disk försvinner för jag vägrar diska både för hand och maskin så kör jag maskin får den faktiskt jobba med resultatet att det aldrig blir helt tomt i köket heller. Jag funderar allvarligt på att strunta i köpa en ny diskmaskin istället och bara ha ett skåp där för skåp behöver vi massor av i vårt pyttelilla kök när vi renoverar sen  

Jag har en kompis som faktiskt vägrade använda diskmaskin under flera år. Hon förvarade plastpåsar i den istället. Kanske vore nåt för mig  

Den andra saken jag gjort i veckan är läst. I förra veckan fick jag ett paket på posten och det tog ett tag innan jag fattade vad det var. För ett tag sen blev jag inbjuden till en facebookgrupp där man tycker till och bytlånar böcker av varandra. Det är precis rätt för mig. Jag älskar att läsa men har aldrig tid att leta rätt på dessa böcker. Oftast blir det nåt jag hittar på Ica. Dessutom står man där med 1000 pocketböcker som jag aldrig läser om. Har funderat på om jag ska lägga ifrån mig dem på bord på cafeer och liknande med en lapp om att man gärna får läsa boken och sen om man vill ge den vidare igen. Det hade jag nog gjort om inte detta kommit istället som är ännu bättre, iaf för mig  

Samma dag som jag var in på gruppens hemsida och tyckte till om ett par böcker så önskade jag att få läsa en bok om de svartas situation i 60talets MIssissippi. "The help" heter den och jag har fastnat. Det är intressant som sjutton och jag hade ingen aning om att det var såååå illa ställt med deras rättigheter så pass sent ändå. 60talet är liksom nutid! Den handlar om tre kvinnor. Två svarta pigor och en vit, ung kvinna som uppmärksammar deras situation och bestämmer sig för att skriva en bok trots att hon med den boken riskerar både sitt men ffa de svarta kvinnornas liv.

Det går dock lite långsamt att läsa den för den är skriven på talspråk som svarta talade i Mississippi på den tiden men det är nyttigt för språkvetaren i mig också. Jag får fundera lite kring språket och grammatiken osv. Jag gillar sånt!

Jag har inte bara stått vid diskbänken i veckan eller läst. I lördags var vi på bröllop. Mårtens lillasyster MAria och hennes Anders fick varandra vid Ekeby by. Ett otroligt fint, vackert bröllop i strålande sol.

Inmarschen och jodå, mina flickor är näbbar. Vackraste flickorna i stan säger jag som självklart är heeeeeelt opartisk  

   Själva ceremonin skedde helt utan präst och sånt utan det var en vigselförrättare som kände brudgummen sen förrut tyckte jag någon sade(???) Fint och personligt blev det och kusin Isabelle fick äran att sjunga både ingångsmarsch, utgångsmarsch och där emellan.

    Jag var ganska orolig för att Ida skulle dra iväg mitt under vigseln men hon klarade av att stå still under hela tiden. Det är bra gjort för henne men efteråt sen tog hon igen det och sprang järnet men vi var ju ute så hon störde liksom ingen  

Sedvanligt kastande av ris över brudparet, men även såpbubblor som passade bra som regnsubstitut som ju bruden bör få i håret innan kvällen  

Och eftersom bröllopsparet bor i England var valet av fordon till festen från Ekeby by ganska givet, inte sant?   

Medan vi väntade på brudparet att komma tillbaka för risregnet fanns det tid för en drink och lek. Erik har hittat en ny favoritkompis.... Yavuz! Det är så himla roligt att se dem tillsammans för Yavuz älskar verkligen barn och Erik har varit så väldigt blyg men efter 1,5 år så...

  Vi avslutar med en bild på bröllopstårtan, eller varianten av det iaf  

Är man sveriges sämsta och elakaste mamma idag eller tvärtom ansvarstagande och självuppoffrande??? Det är frågan. Barnen har sina klara åsikter iaf.

Idag har LInnéa varit på Furuvik på klassresa hela dagen. Hon kom inte hem förrän kl fem och var så trött att ögonen gick i kors. Humöret var aningens explosivt om man säger så för det är ett under att huset fortfarande står kvar  Ida är en sån där konstig människa som inte alls gillar sommar och värme. Hon totaldäckar när det blir över 25 och idag var det 31 enligt bilens termometer, i skuggan... En hel dag på dagis på det så förstår man ungefär hur bra hon mådde. Hon somnade i bilen inom två minuter och nej, jag skojar inte. Hon tvärdäckade. Hon sov sig sen igenom hela resan ut till rasbo och en kaffeslurk för att vänta in Erik som sov middag. Hon sov tills vi kom hem och då vaknade hon bara för att gå in i sin säng, grinandes av trötthet och fortsätta sova. 

Emma hade idag en picknick med klassen vid högarna dit jag hade tänkt ta mig. Innan barnen totaldäckade alltså. Jag ställde in picknicken för vår del och svor över makens jobbtider eftersom han aldrig är hemma på eftermiddagar och tidiga kvällar när han behövs. Emma fick självklart gå dit, med grannarna istället. Linnéa bröt ihop en gång till och lyckades nog nästan riva huset en gång till. Ida däremot protesterade inte direkt utan var rätt lättmutad med kakor i trädgården(picknick det med) och lite vattenlek. Erik trivdes som fisken hemma. Jag däremot längtade nog mest bort till klassträffen. Mammorna är supertrevliga och jag var verkligen sugen på att få sitta i skuggan och snacka bort ett par timmar.

Nu åter till frågan, vilken typ av mamma är man? Jag hade haft dåligt samvete om jag gått för att jag tärt ännu mer på Linnéas allt mer sinande resurser och för Ida som inte mådde bra. Nu har jag dåligt samvete för att Emma inte fick ha med sig sin familj och jag ville väldigt gärna tacka av lärare. Hur man än vänder sig har man rumpan bak och det stämmer rätt väl  På fredag däremot ska jag gå på skolavslutningen. Morgonar är vår familjs melodi. Alla är uppe med tuppen och pigga som laxar, alla utom maken då  

Jag som aldrig är med i tävlingar öht för jag vinner aldrig någonting. Enda gången jag har vunnit det var då i Bilbingo med mormor som tog pengarna och lät mig behålla till lite godis och så förstapriset i ett chokladhjul som jag bestämde mig för att spara. När jag sen ville äta lite fanns det ingenting kvar i hela stora påsen. Brorsan hade pillat upp ett litet hål i botten och tagit ut en efter en efter en...

Eftersom alla mina vinster alltid gått till andra så borde jag vinna även denna gång. Den är inte till mig  Det är ett paket blöjor, en necessär med tre flaskor i(den är superbra!) och så tvättservetter för händer och ansikte. Tvättservetterna är super för sommaren. Vore kul att vinna och blöjor får man väl aldrig nog av eller???? Tävlingen hittar du här. Passa samtidigt på att läsa om Uppsalas roligaste familj. Carola skriver fantastiskt bra och går man tillbaka några år finns det en smörincident som jag fortfarande skrattar helhjärtat åt.

sade det i torsdags och sen var helgen slut. Gisses, vad fem dagar kan gå fort ibland. Som alltid innebär det i regel att vi haft fullt upp. Den här gången var inget undantag.

Torsdagen började med att fira min mormor och morfars 60åriga bröllop. Det är respekt att ha varit gifta så många år!!! Bilder kommer när mamma mailar över lite filer från sin dator. Mina egna måste jag tanka ner också från kameran men det är lättare.

Fredagen åkte vi iväg till Gränby för att klippa alla fyra barnen. Läget var lite desperat för Linnéas hår hade sagt upp sig för länge sen. Hon har sånt där supertunt, fint bebishår som slits sönder av ingenting. Vi gav upp hennes långa hår och är nu en tuff tjej med uppklippt nacke och jösses vad med hår som tittade fram. Det ser tom tjockt ut! Emmas hår behövde toppas men annars var det inga stora förändringar men Erik fick sig också en omgång. Honom trimmade jag med maskin för några månader sen men det växte ut lika fort igen men frågan är om det inte var frisören som fick sig en omgång. Den stackars frisören...

Utgångsläget var det allra bästa. Efter närmare en timmes väntan hade Erik ledsnat och bestämt sig för att vila lite i vagnen. Han var trött och då kom bestämde vi att det var bäst att han fick vara först innan han somnade. Jag satte honom i stolen och han började skrika och klättra upp på mig igen. Jag satte tillbaka honom men icke. Tårarna sprutade på stackarn.  Frisören försökte muta med klubba men han ville inte ha. Hon försökte med spegeln, borstar och allt möjligt men han vrålade på. Till slut fick jag sätta mig i stolen och ha honom i knät medan hon klippte. Erik ville mest bara krypa in i famnen så jag fick hålla honom bort från mig, ståendes för att frisören skulle komma åt. Hon klippte och han skrek. När han ngn gång tystnade och såg ngt intressant passade hon på att fråga något och då började mistluren igen. Fick Erik syn på henne slog han efter henne. Det var nog den snabbaste klippningen jag varit med om. Det tog nog inte mer än 8 minuter men klippt blev han och frisyr fick han om än inte den mest genomarbetade i världen. Vi fick lite rabatt på klippningen också s jag var nöjd ändå och han blev faktiskt fin i håret. Hon var inte bara snabb med saxen, hon var fenomenalt duktig också som lyckades trots hans rallarsvingar, skakningar och kast.

När Erik så var klar väntade nästa utmaning. Det var Idas tur att klippa sig.Ida har klippt sig själv fler gånger än jag vill tänka på och förmodligen har de andra barnen på dagis hjälpt till också. Ida blev palcerad i sin stol och sen gick jag därifrån utom synhåll efter att ha pratat igenom frisyren. Frisören och jag hade inte alls samma ide om vad som passade om man säger så... Mitt enda krav var att jämna till, snygga till och bort med allt hår från ansiktet. Frisören föreslog en page med längre flikar fram. Think not var mitt svar och kunden har alltid rätt    . Ida fick en frisyr med axellångt i bak och uppklippt i etapper från luggen och neråt. Jag såg hur den stackars frisören flera gånger kammade ida, tog om och kammade om samtidigt som hon såg lite maktlös ut. Jag tordes inte fråga hur många egna klippningar hon såg i idas hår. Jag visste om 7 själv... Nu syns ingenting faktiskt och alla barnen är fina i håret igen. Nu har Ida lovat att aldrig klippa sig själv igen. Yeah right säger jag men hoppet är det sista som överger människan sägs det.

Direkt efter hårklippningen och en lunch på wokerian for vi till Thun's för att titta på skor till Erik, till mig och kläder till bröllopet. Jag hittade absolut ingenting där utom ett par skor som kostade hutlöst mycket. Jag provade mig igenom hela deras sortiment efter ett par fina skor till lördagen men alla var för smala för mina KalleAnkafötter. Inte ett enda par passade!!! Visst fanns det tofflor och sånt men jag vill liksom vara fin och helst ha klack. Nu får man inte alltid som man vill så jag hittade ett par sandaler som passade och kör på dem. 700:- är inte klokt om du frågar mig, för ett par sommarskor! Okej vinterdito men sandaler liksom  Nu jäklar hoppas jag att de är sköna!

Vi tog en snabbfika hos mamma efteråt och Erik fick lite mat för han var hungrig. Där lyckades jag på en alldeles gratis flygtur. Erik hade hällt vatten på golvet. Vatten på golvet, barfota och nylackade trägolv... Japp, jag drattade raklång bakåt och höll på att skrämma slag på morsan. Trodde hon skulle få hjärtslag där och då  .

Lördagen var en sån där röjardag. Det såg ut som fan hemma så jag röjde järnet hela dagen. Det blev iaf lite bättre och underlättade städningen till söndagen som var aningens mer hektisk. Det kommer i ett eget inlägg senare idag. Det var ingen vanlig dag, för det var Idas födelsedag. Hurra, hurra för Ida idag(söndags)!

Ska man tro på karma då måste jag ha varit Stalin, Pol Pot eller Hitler i mitt förra liv. Jag kan inte se ngn annan orsak till all vår tur. Här kämpar vi mot skolan och för LInnéa och den enda ljuspunkten jag ser för hennes del är att iaf läraren är fantastisk. Det var det som var min stora trygghet och jag visste att hur jävligt saker ändå blir så vet jag att hon kommer kämpa lika hårt som mig. Hon kommer föra vår talan också. Ikväll har jag fått veta att läraren slutar. Hon flyttar till en annan skola. Jag ska innan helgen är slut maila henne och önska henne lycka till och att vi kommer sakna henne. Sen, inte nu. Nu är jag inte så storsint. Nu är jag mest bara förtvivlad.

Som vanligt räcker det inte med oroligheter hemma. Även på jobbet skramlar tunnorna. Rektor har idag övertalighetsrapporterat en av våra syvar och aviserat att fler förändringar är på gång. Jag väntar med spänning, eller nåt... Det kommer bli nerdragningar inom lärarkåren iaf men hur drabbas vi? Spekulationerna är i full gång och jag väntar med spänning på resultatet, eller nåt...

Ni som kommenterade förra inlägget, jag säger bara ett stort tack. Ibland leker livet även för oss med barn i diagnoslandet och allting flyter på men ibland kommer allting över en, taket rasar in och tårarna kommer. Det är då allting känns övermäktigt. Igår fick jag en sån svacka. Det har varit några såna genom åren, absolut, men min tjurskallighet gör att de inte varar så länge utan jag gråter en skvätt, svär över fan och hans moster som förtjänar det innan jag kavlar upp ärmarna, bygger upp taket nödtorftigt och fortsätter kampen.

Jag önskar att jag visste exakt HUR jag ska gå tillväga härifrån där vi är idag men det gör jag inte. Jag läser lagar och paragrafer för att veta exakt vad jag kan kräva. Jag läser på om specialskolor, andra barn, praxis och sånt. Kunskap är makt. Jag skramlar i vapenförråden och försöker fylla på med ammunition av olika slag och hoppas att det ger resultat sen, i höst. Jag laddar iaf för skolverksanmälan om inte alla journaler, medicinska utlåtanden och sånt dyker upp och även om hon inte får det hon behöver. Jag tänker heller inte avskriva parkskolan som möjlighet eftersom jag vet att Linnéa kommer få exakt rätt hjälp där även om det sker på bekostnad av alla vänner hon har nu. Å andra sidan kan man ha vänner vid sidan av skolan också...

Som vanligt har man ändan bak oavsett åt vilket håll man vrider sig. Oavsett vad jag gör för situationen sen så är Linnéa trött nu och visst kan jag skylla ifrån mig på skolan men till syvende och sidst är det jag som är ytterst ansvarig för mitt barn. Det är jag som brustit också. Jag kanske vilat lite mycket i tron att allting fungerade? Jag kanske trodde lite för mycket på lärarens fagra ord? Jag var inte tillräckligt observant? Jag ville kanske inte se hur Linnéas problem med kompisar och syskon egentligen var ett trötthetstecken? Jag kan bara plocka upp bitarna i pusslet, bygga ihop bilden, lära mig den och gå vidare- en erfarenhet rikare.

För länge sen läste jag om en mamma som engagerade sig enormt mkt i sina barns rättigheter att hon till slut blev så besvärlig att hon erbjöds jobb som konsult eller liknande inom just det området hon kämpat för. Arbetsgivarna konstaterade att ingen skulle nånsin vara lika kunnig som hon oavsett hur många intervjuer de hade. Kanske kan jag också hoppas på det  

De senaste sju åren har jag fått omvärdera mitt liv, mina värderingar, mina prioriteringar. Jag har fått tänka om på precis alla punkter som finns och som styr ens liv. Jag fick en liten bebis för sju år sen. Inte den där första, lilla bebisen som ställer livet på ända. Den där lilla som förenar två till tre utan jag fick en liten bebis med bara ett öra, en nonchalant och ointresserad kommentar från öronspecialisten att "Ta kontakt med oss om 3-4 år".

Hela mitt liv ställdes på ända för min lilla bebis ville inte äta, ville inte växa, ville inte söka kontakt som andras barn. Motoriskt var hon som alla andra. Hon lärde sig sitta, krypa, stå, gå nästan lite för tidigt men hon var inte som alla andra. Jag fick slita för att hon alls skulle gapa, för att hon skulle växa. Jag fick slita medan tankarna malde, magkänslan skrek att något är fel, något är åt helvete.

När min lilla unge som jag älskade över allting annat på jorden en dag bara slutade fungera. Hon stängde av sin lilla kropp. Hjärtat slog men hon var inte kontaktbar. På sjukhuset fick vi stanna kvar i flera dagar, instängda på infektionsavdelningen för ingen visst vad det var. Mina lilla docka bara låg i sin säng och sov. Maten fick hon via en slang i näsan, mediciner också fast man inte visste vad det var. Efter några dagar och många rör blod kunde man konstatera att hon friskade på sig och man trodde att det var en vanliga infektion. Vi fick åka hem.

Jag var glad. Livet lekte, dockan döptes på en permission också från sjukhuset. Vi kom hem, var hemma en vecka och ungen vägrade äta. Magkänslan fortsatte skrika på högsta volym men ingen ville lyssna. Kampen mot läkarna fortsatte men det var inget fel på min docka. BVC hävdade att jag bara var nojjig och jag skulle bara fortsätta som innan.

Månaderna gick. När hon var 9 månader kom nästa smäll. Hennes kropp stängdes av igen. Hon var kontaktbar den här gången men inte mer än så. Febern rasade. Min lilla docka på 9 månader vägde knappa 6kg och vi blev inlagda igen. Den här gången stannade vi lite längre. Slangen i näsan kom på plats igen och efter närmare en vecka slutade dockan äntligen att gå ner i vikt och sakta öka. Hon började intressera sig för livet runt omkring henne, leka på avdelningen. Den här gången tog man testerna på allvar och testade inte bara på måfå. Läkarna började förstå att nåt inte stämde. Man gjorde hjärtultraljud som såg bra ut. Svettest för man misstänkte cystisk fibros. Herregud vad glad jag blev när hon inte hade det! Man röntgade min lilla dock från huvudet ner till fötterna men allting såg bra ut. Man tog mängder med rör med blod som alla kom tillbaka normala utom CRP'n som var skyhög. Njurarna var förstorade vilket väckte funderingar.

 En dag kom en av överläkarna på att testa ett urinprov. I två dagar kämpade vi för att få dockan att kissa i påse. Det är inte lätt kan jag tala om. Svaret som kom tillbaka från det visade att min lilla docka hade en njurbäckeninflammation med påverkan på njurarna. Vi fick göra en njurröntgen och fick en ganska massiv dos penicillin.

Vi fick komma hem igen. Hon fick fortsätta äta pc i en låg underhållsdos men vilken skillnad det var på barn. Dockan började äta igen, växa igen. Hon var glad, utvecklades som hon skulle. Hon var normal. Läkarbesöken duggade tätt för ett barn med mikrotit och hörselgångsatresi(litet öra och avsaknad av hörselgång) samt urinvägsinfektioner före ett års ålder brukar innebära problem. Vi fick träffa massor med specialister inom en radda av områden. Bra människor, duktiga läkare! Inte alls som stolpskotten vi träffat innan. Vi fick tom vara med på en lektion för läkare som exempelfall. Det var kul, nervöst men kul!

Livet började sakta återvända. Visst har det varit många fallgropar på vägen. Dagisstarten var en sån då LInnéa visade sig inte klara av vistelsen där men resurs och engagerad personal gjorde susen. Vägen tillbaka var lång men vi kom fram. Sista åren på förskolan var jag och vår kontaktperson som ett väloljat maskineri i våra möten med resursteamet, kuratorer, specialpedagoger, hörcentralen och alla som var inblandade. Det var kämpigt, tro ingenting annat, men det gick bra. LInnéa mådde bra. Mår hon bra, mår jag bra!

1,5 år innan skolstart började jag förbereda mig. Jag läste på om olika alternativ, jag träffade människor och planerade in möten.Jag samordnade så att hörcentralens kurator och specialpedagog kom på mötena och informerade. Jag bokade in de ambulerande hörsellärarna och informerade skolan. Jag bråkade på mottagande skolan och det gick. Linnéa började skolan, resursen fanns på plats och det gick bra. Visst var det lite kämpigare än förskolan men höstterminen gick helt okej. Linnéa trivdes, hade kompisar, orkade med. Tröttare än vanligt absolut men inte värre än att man kunde hantera det. Sen kom våren...

Våren började bra med magsjukor i parti och minut. Ni kommer nog ihåg, det var ett jäkla tjat  . Linnéa blev tröttare och tröttare och jag skyllde på allting och ingenting. Tröttheten blev ännu en familjemedlem och livet ställdes på ända igen. Vi bokade av allting onödigt, kröp in i vårt skal, minimerade aktiviteter men tröttheten hade kommit frö att stanna. Tröttheten tog mer och mer plats. Det spelade ingen roll vad vi gjorde.

För ett par månader sen kollade jag med skolan men nejdå, allting var som vanligt. LInneá var lite sur och grinig bara, muckade lite gräl och hittade på hyss men annars var det ingenting. Jag talade om att LInnéa blir sån när hon är trött. Vad gjorde de för att hjälpa hennes trötthet? Jag fick en massa, fina ord från läraren och löften om förbättringar. Veckorna gick och strax före utvecklingssamtalet fick jag som bekant veta att hennes resurs dragits in givits bort till ett annat barn. Det hade skett i börjat på terminen och ingen hade hört av sig till mig.

 Där är vi nu. Jag har ju redan skrivit om det förrut så jag tänker inte upprepa det men just nu känns det som att LInnéa och vi andra i familjen sitter i fritt fall men utan stopp. Allting rasar omkring Linnéa. Hon blir tröttare för varje dag som går. Hon är lika trött på måndagmorgon som fredagkväll. Varje dag gör henne lite tröttare och hela hennes liv rasar. Hon orkar ingenting. Hon går till skolan, kommer hem, vilar, sover, går till skolan igen. Hon är grinig, okoncentrerad hemma, hittar på bus i stil med Ida.

Vårt liv har återigen ställts på ända och den här gången vet jag knappt vad jag ska göra för att häva det????? Förskolan var iaf intresserad av LInnéa och ville hennes bästa. Skolan är okunnig, ointresserad av information och direkt skadlig för Linnéas bästa. Jag har en sjuåring som visar alla tecken på utbrändhet men det finns ingneting jag kan göra åt det. Vad fasen gör jag? Ska jag ta hem henne från skolan och ta sommarlov och missa avslutande veckorna? Vad händer sen då? Nästa termin, läsår, hela skolgång? Jag ser ingen lösning på det hela och famlar i luften.

 Jag är maktlös för första gången sen LInnéa föddes. Skolan har tagit ifrån mig makten över mitt eget barn pga deras inkompetens, ointresse, oengemang. Samma skola som jag själv jobbar för varje dag. En skola som inte bryr sig om varken lagar eller paragrafer utan bara blint stirrar på siffrorna på pappret istället för att se till att barnen ute på skolgården har det så bra som möjligt.

Det är inte konstigt att mitt jobb finns. Varje dag, hela året möts vi av elever som skolan har svikit. Elever som inte fått sin chans i skolan för att de behövt lite mer hjälp än de flesta. Elever som kanske behövde en dator att skriva på, ett band med texten inläst istället för bara boken. Elever som kämpat sig igenom 9 års skola men aldrig fått den hjälp de behöver. Elever som kämpat i 9 år för att hela tiden få känna att de återigen misslyckats, att de inte räcker till, inte duger. Vissa av dem, de starkaste kanske(???), har valt att inte stå ut med förnedrandet, förödmjukelsen,förnekandet av deras rättigheter. De har stannat hemma.

Dessa trasiga själar kommer sen till mitt jobb och för första gången får de chansen. De får hjälpen, hjälpmedlen, förståelsen, kunskapen, intresset för deras person. De flesta blommar ut, utvecklas, tar chansen men för några är det redan för sent.

Jag kan lova en sak! För min lilla docka kommer jag aldrig ge upp kampen. Jag kommer kriga mot skolan, väderkvarnar och lärare eller vad som krävs för att hon ska få chansen NU, hon ska ha rättigheten att kunna gå i skolan på samma villkor som alla andra barn. Just nu vet jag inte hur men jag kommer på det när jag slutat känna mig förtvivlad och istället kavlar upp armarna och vänder energin åt kampen igen.