och jag är redan helt slutkörd. Hur är det möjligt? På lovet så kände jag mig pigg när vi väl avverkat alla sjukor. Ska det vara så här eller? Man går upp alldeles för tidigt(5:45) för att duscha, göra sig själv i ordning och väcka barnen. Därefter rusar man sig igenom morgonen och försöker på bästa bläckfiskmanér hålla alla fyra trötta barn ståendes samtidigt som man med resterande armar trycker in mat och klär på dem och ser till att de har med sig allting som behövs för dagen. Har du gympakläder? Har du tagit med dig frukt? Har du tagit med dig plastpåsen/petflaskan/vad det nu är till NOn? Har du packat skridskorna/hjälmen/skidorna/träningsväskan? Att själv äta frukost är en utopi. Det händer inte. När kläderna är på tar nästa sak vid. Då håller man efter Ida och Erik. "Ida gå och borsta håret." "Varför håller du på att läsa en bok? Skulle inte du borta håret?" "Erik, sluta titta på den där lastbilen nu och stå här. Vi ska borsta tänderna?" Fat chance på den där sista liksom  

När hygienen är avslutat tar nästa påklädningspass vid. Overallerna!!! Fy vad jag inte tycker om vinter. När man ska bråka sig igenom varenda klädesplagg med Ida är inte vintern en bra tid. Det är overallen, mössan, halsduken, vantarna, raggsockarna, skorna, väskan. Allt kan förvandlas till tredje världskriget om man inte ser upp. Oftast går det bra men hur rofyllt är det att trava omkring på ett minfält?

Idag ska jag åka hem tidigt tänkte jag för att sen fira i morgon med att skriva på papper där jag lovar att jobba vad jag tror iaf 90%. Då kan jag gå hem idag iaf    

Appropå ro så berättade en av mina kollegor en rolig incident som en bekant till honom varit med om. Det var på en begravning där man skulle lägga en sjöman till sista vilan. Prästen inleder ceremonin med: Nu har du seglat hela ditt liv över hela världen. Nu äntligen får du ro