Är det bara jag som alltid längtar efter någonting? Ända sen jag var 12 och vår hund Kajsa dog har jag längtat efter en hund. Varför kan inte hundar och människor bli lika gamla? Tänk vad roligt hon och jag hade haft då. Vi var precis lika gamla. När jag inte längtat efter djur så längtar jag efter bebisar. Jag vet inte varför jag aldrig kan ledsna på en bebis men med en liten så räcker mitt tålamod i all oändlighet och jag tycker det är så mysigt.

Just nu längtar jag också efter någonting. Det är ingenting till mig själv utan jag längtar efter att få ge Emma någonting som jag själv alltid haft och som tröstat mig så många gånger när vännerna svek. Så fort jag blev mobbad i skolan så kunde jag alltid komma hem till Kajsa, Tjabo, Jasmine eller den underbart egensinniga tuppen Glenn och viska in i örat och alltid fick man tröst! Det kunde vara Kajsa som lade sitt huvud på min axel och gav mig en slick med sin slibbiga tunga eller Glenn som kärvänligt pickade på örat. Jag önskar att Emma skulle få möjligheten att kunna finna tröst hos någon som aldrig ställer krav på kärlek eller prestationer och någon som alltid har tid att lyssna.

Egentligen så borde beslutet att inte ha djur vara så enkelt och självklart men det är ett beslut som gör ont. Visst mår jag så mycket bättre nu och visst har både Emma och Linnéa klarat sig utan astmamediciner sen Jasmine försvann men det förhindrar inte fakta. Jag längtar!