Höst, mörker, regn och rusk. Jag tror inte jag är ensam om att inse att vintern är här snart. Har man fyra barn innebär det att man har väldigt mkt att fixa och om man inte badar i pengar är det okcså himla bra om man kan sprida kostnaderna lite grann iaf. Det var därför som jag i våras planerade för kommande vinter med att införskaffa underställ till Erik på rean. Underställ i strl 110/116 tänkte var vore lagom med tanke på att han då drog 104. Eller hur? Jag måste vara sämst ivärlden på att lyckas med mina reavårköp. Erik har liksom redan nästan växt ur understället. Tur att vi använder det som pyjamas också så vi iaf haft användning för det. Nu var det iofs nåt billigt jag hittade på Ica Maxi men det är fasiken bättre än de jag köpt på stadium till stora tjejerna! Det är mjukt, skönt, bra passform och lagom varmt. Undra om de finns kvar? Det går åt några under vintern.

Ida och vinterkläder är ett eget kapitel. Jag har skrivit spaltmeter om det men jag har iaf nu hittat en anorak. En ofodrad visserligen men beggers can't be choosers som det så fint heter   . Jag köpte i en strl för stor så får hon plats med flera lager under och då borde det räcka i vinter. Underställ först, sen vanliga kläder för att sen slänga på en kofta och en värmejacka. Då borde det räcka. Vi köpte en värmejacka från gneis för några år sen som Ida hade då och Erik nu. Det måste fasiken vara bästa köpet nånsin. Det är smidigt som bara den, värmer skönt och är så otroligt smidig att ha under. Slår fleece med hästlängder. Funderar på att köpa en sån till henne eller en tunn dunjacka. Det går nog på ett ut i värmeväg iaf. Om det mot förmodan blir snorkallt hela vintern finns säkert nån jacka kvar från Emma eller Linnéa. En molojacka vet jag finns efter Emma som Linnéa vägrade ha. Gneisjackorna avverkade Ida redan förra året. Undra om det inte finns en blå parkas också efter Linnéa???

Jag har letat runt lite i olika butiker idag och har beställt ett par kängor till Erik, två stickade ulltröjor till Erik och Ida   Köpte nån sån till Erik när han var bebis men som kofta då och den tröjan var faktiskt bäst hittills. Har letat sen dess och hittat nu igen. Hoppas att den är lika bra! Jag har beställt ett underställ var åt dem på rean också och hoppas hitta fler på Maxi.

Jag har försökt rådbråka min hjärna men kan inte minnas att Erik varit så sjuk att vi måste kontakta läkare, nånsin?!? På snart fem år? Jag kommer inte ihåg en enda gång. Han har haft kontakt med barnspecialisten med tanke på allergier men det var också typ två år sen. Undra om han kommit bort i rullorna? Inget jag tänker börja gräva i iaf för vi märker att ägg tål han i väldigt små mängder och sällan(typ sockerkaka på kalas eller nån pannkaka ibland).

Fisken blir värre. Vi kan inte koka eller steka fisk hemma utan att han blir dålig dagen efter med diarré. Nu ska man väl inte kunna reagera på luftburet allergen med magen men det har nog inte Erik hört. Förklara annars varför han alltid har diarré dagen efter förskolan serverar fisk? Varenda gång utan undantag. Han får inte äta den. Samma hemma. Kokar vi fisk eller steker så reagerar han. Inkokt lax går bra för där kokar du vattnet, häller över fisken och sen ett lock och ställer ut i kylan. Varför äter vi bara det på vinterhalvåret förresten?  Det är supergott, nyttigt och sade jag gott?!?! Nåja, kan ju delvis bero på Erik då förstås  Nu har det dock kommit önskemål från andra barn att de vill äta fiskpinnar. Mamma eller nån annan frivillig som kan ta Erik en dag så Linnea får sina fiskpinnar? Han bör vara borta hela dagen. Reaktionen blir värre hemma än på förskolan eftersom köket är separerat från Eriks avdelning. Vårt kök är mitt i huset.

Idag har iaf Erik debuterat hos husläkaren. Han hade aldrig varit där och han är inte dödssjuk nu heller men han fick en fästing för 1,5 vecka sen och nu har han fått en sån där röd ring runt bettet. Jag gissar att han har fått penicillin för första gången i sitt liv. Undra hur vi ska få honom den???? Det begriper inte jag och jag är ingen som daltar med barnen om medicin. Dock har alla andra varit betydligt yngre första gången vi tagit fighten. Resonera känns inte helt framgångsrikt. "Nu lilla Erik ska du får medicin så du inte blir jättesjuk. Tant doktor gav dig den och det är jätteviktigt att du äter den fast det är det äckligaste du ätit i hela ditt liv och förmodligen kommer kräkas upp allting igen."   Japp framgången är given... Han som verkligen är så himla bra på att äta också.

Jag måste verkligen erkänna att jag älskar mina helger. Först får man umgås med familjen och mysa. Bara det är toppen. Man får slita med städningen, tvätten(I helgen slapp jag så tack till den händige mannen  ) och taxiverksamheten. I helgen gjorde vi faktiskt inte ett skvatt. Supertråkigt kanske men med nån konstig variant av magsjukevirus så tror jag alla är tacksamma om vi håller oss hemma. Erik började i torsdag kväll med diarré. Han var hemma i fredags och då tog som sagt den händige mannen hand om tvätten. Eller började för det har nog blivit sisådär en 15 maskiner under helgen. Synd bara att det inte är slut än...

Jag tillbringade iaf HELA lördagen åt att vika tvätt och sortera strumpor. Det var nog bristen på just strumpor och trosor/kalsonger som gjorde att han började tvätta. Vi är hopplösa i vår familj på just strumpor. Det är en svår konst att ta av sig strumporna och faktiskt vika ihop dem innan man lägger dem i tvätthögen. En väldigt svår konst tydligen. Ungarna klär av sig där de råkar befinna sig och sen hamnar väl allting förr eller senare i tvättstugan. I somras hamnade strumporna överallt i huset och ute i trädgården så just nu har vi en full ICApåse med udda strumpor. Var tar de vägen?????

Å andra sidan är vi vuxna inte så mkt bättre. Jag tex. tar alltid av mig strumporna vid soffan. Av nån anledning så blir alltid mina fötter för varma just på kvällen eller så blir strumporna akut obekväma så mina strumpor ligger alltid på golvet vid soffan eller i soffan... Det är ändå jag som flyttar dessa därifrån så jag tillåter mig själv det. Ingen är perfekt  Jag ogillar verklgien strumpor. Om jag fick bestämma skulle jag gå barfota året runt. Synd bara att inte vädret håller rätt temperatur. Min inställning till strumpor verkar dessvärre ha gått i arv. Jag gissar att det eviga letandet av strumpor kommer fortgå så länge barnen bor hemma. Själv kan jag alltid gå barfota. Det händer ganska ofta  

I söndags skulle Ida sjunga i kyrkan. Hon skulle iaf ha gjort det men hon kom upp och mådde illa. Med magsjuka så stannar man hemma då så Erik som skulle till kyrkan för att ta emot barnens bibel fick vackert hålla sig hemma han också. Tur vi har en sen förrut! Han blev lite ledsen ändå förstås men så är livet ibland.

Sen kommer den bästa dagen på hela helgen. Måndagen! Inte helg för de flesta men för mig så. Ida fortsatte må illa hela söndagen så hons tannade självklart hemma. Hon fick sova ut. Hon kom inte upp förrän framåt 9. Erik fick också vara hemma, mest för att jag inte ville dra iväg honom till dagis när Ida och jag ändå var hemma. De tillbringade större delen av dagen åt att titta på viaplay och bråka. Det är väl ett friskhetstecken antar jag. Idag fick alla gå iväg. Eller nästan. Emma mår illa idag så hon är hemma. Å andra sidan kan jag leva med magsjukevirus om det är som detta. En del blir dåliga i magen och får lite magknip och andra mår illa men inte värre än så. Det är inte värstingvarianten utan mer så där lite kymighetskänsla.  

Igår var vi också iväg till skolsköterskan med Linnéa. De pratade en hel del om sömn, matvanor, träning och skola. Nemas problemas där. Hon har syn som en örn konstaterades också. Tack och lov säger jag som är lite nojig för henne och synen eftersom det lite ingår i hennes syndrom. Vikt och längd togs. Hon väger 42kg och är 148,5 lång så lagom även där. Ligger på sin sd+1kurva. Hon som tycker hon är så kort   Det blir väl så när man går i skolan med såna som är 1-2år äldre än hon är. Då är hon väl kort i jämförelse. Skolsköterskan konstaterade också att LInnéas vänstra ben är lite kortare än högra så vi ska tillbaka till henne om ett år och kolla det. Å andra sidan är det dags för vaccination då också så vi kör två flugor i en smäll. Linnéas rygg är annars rak som en fura. När det gäller saker som är normala och LInnéa så blir man alltid lika tacksam och löjligt glad. Konstigt men sant. Tänk om man alltid var lika lätt att glädja på alla områden  

jag kommer aldrig behöva tveka kring vem som är pappa till Erik iaf. Erik älskar att kolla på Kalle i Sellnäs som är en gubbe som kör olika maskiner. Han kan sitta i timmar. Bredvid mig just nu har jag en lite större kille på sisådär 41 år som senaste halvtimmen suttit och kollat på motorbåtar... Själv kan jag nog faktiskt inte komma på något tråkigare att göra.

Jag undrar hur andra resonerar kring föräldraskap? Man är ju sig själv närmast men i morse hittade jag ett test på Facebook om hur man är som förälder. Nu tar jag inte så himla allvarligt på dessa men det är kul att fylla i och ändå ibland kunna reflektera över sig själv som förälder och människa. Hur är man en bra förälder? Är alla människor med ett någorlunda sunt huvud bra föräldrar? Det ska ju gudarna veta att alla gör olika men vad är en bra förälder?

Jag måste säga att jag förälndrat mitt föräldraskap väldigt mkt genom åren. Dels har jag väl växt som människa, fått nya insikter och ffa har mina barn behövt olika saker. Emma som väldigt liten behövde knappt någon uppfostran kändes det som. Jag hade henne nära och när hon hittade på saker tittade hon på mig och skakade jag på huvudet så slutade hon. Jag tror inte jag höjde rösten till den ungen alls de första åren. Det behövdes inte. Att höja rösten är kontroversiellt men med det menar jag inte att skrika mig blå utan att skärpa till tonen och verkligen mena allvar.

Linnéa kom sen. Med henne var det så jäkla mkt bekymmer hälsomässigt att jag faktiskt inte har en aning om hur hon var som liten. Lättstyrd tror jag. Mitt första riktigt glada minne av henne som inte innefattar sjukdom och annat var när hon var 8 månader, låg inne på barnsjukhuset och ungen är glad som en sol i patientköket för att sen krypa fram till ena väggen och ställa sig upp och gå längs med saker. Mitt lilla troll som precis passerat 6kgs sträcket. Herregud vilken känsla det var. Med sonden i näsan slapp jag bry mig om matintaget och kunde bara vara förälder. Bara vara här och nu. Att ungen tidigare än någon annan dessutom ställer sig upp och går längs med saker trots att hon haft den värsta starten i livet. Ungen gör det med hela sitt ansikta lysande av glädje. Det är mitt första odelat glada minne av henne och ett av få från hennes första år. Det året var inte det bästa i mitt liv.

Ida var nog det lättaste barnet första året. Hon sov, sov och sov lite till. Antingen åt hon eller så sov hon. Henne fick vi väcka för att ge mat som liten. Var hon vaken en stund så var hon bara sketaglad. Jämnt! Det vi inte visste då var att hon bara vilade upp sig lite inför framtiden. Hon laddade batterierna   Hon lärde sig gå vid 13 månader och jag hade börjat noja mig för att hon var sen. I vår familj väldigt sen med att gå. Minst 4 måander för sen. Men när hon väl började gå så tog det fart. Ordentligt! Den ungen fick en jetmotor med evighetsbränsle. Hon krävde ett helt annat föräldraskap. Hon krävde extrem tydlighet. Och jösses vad jag har varit arg på henne! Hon rä verkligen den som tryckt på alla mina knappar och gjort mig helt galen av ilska. Henne har jjag verkligen skrikit på på riktigt. Inget jag är speciellt stolt över men nu är det så. Hennes påhittighet har också bjudit på många härliga stunder och tokiga stunder. Hon har bjudit på flest skratt och flest ilskeutbrott. Hon är helt klart den som format mig till mamman jag är idag.

Hur är jag då som förälder? Ingen aning faktiskt men jag har iaf ett tydligt mål med min uppfostran. Mina ungar ska lära sig att ta ansvar för sig själva, klara sig i samhället och förstå sin roll i det. Den dagen de flyttar hemifrån ska de kunna ta hand om sig själva, betala räkningar, laga mat, tvätta, städa och visa hänsyn till sina medmänniskor. Än så länge har vi en bit kvar men trägen vinner. Jag försäker fungera som lots till mina barn. De måste få ta egna beslut och ta sina egna konsekvenser men jag försöker lotsa dem igenom besluten och påvisa olika konsekvenser för dessa. När de gör dumheter får de stöd och hjälp att reda ut röran men de måste själva ta ansvar för det skedda och försöka åtgärda det som inte blev så bra. Jag tror inte på att ta över ansvaret och reda ut allting helt och fullt. Barnen måste själva inse vad som hänt och sen kunna stå för det. Man får göra fel men man tar också konsekvenserna av detta.

Frihet under ansvar gäller nog som ledord. Du får göra som du vill så länge du klarar av ansvaret men om det brister så får man mindre frihet. Tex. så länge du klarar av att göra läxorna ordenlitgt och i tid så behöver jag inte blanda mig in i det och styra upp. Gör du det inte så får du finna dig i att läxläsning sker på mina villkor dvs vid köksbordet och jag kommer lägga mig i. Visa att du klarar det så får du tillbaka friheten på prov ett tag.

Utvecklingen som förälder är konstant har jag också konstaterat. Erik behöver en helt annat typ av förälder än Emma tex. Erik behöver mig mer som att jag finns som fysisk person nära honom och kan leda rätt mer handgripligt med kroppspråk och ord. Emma behöver mental närvaro mer. Jag behöver inte vara i samma hus men hon måste veta att jag finns där och lyssnar. Däremot har jag insett att jag måste se mer själv. Jag måste observera mer för att försöka uppfatta signaler. Erik är mer direkt. Vill han mig nåt så säger han det. Emma tar inte alltid kontakten själv.

Jag vet inte varför men just nu känns det som att det är möten och grejer precis hela tiden. Det har varit 3 tandläkartider, en på otokirurgen som inte gick eftersom vi inte hittade parkering trots att vi letade i 40 minuter och snurrade ända borta vid ulleråker. Helt galet. Vi har haft ett första utvecklingssamtal med Emma, skolsköterskebesök med Linnéa på måndag eftersom hon går på en resursskola och då är skolsköterskan på hemskolan. Föräldramöten, förmöten inför fixardagen och möten med elevhälsoteamet på hemskolan för att utvärdera placering på resursskolan. Kvar väntar nytt besök på otokirurgen, två nya tandläkartider, ÖNHbesök som vanligt i slutet av året, utvecklingssamtal med övriga 3 barn, habiliteringen/hörcentralen osv. Det är massor som jag inte kommer på just nu. Kalendern för kommande två veckor är fulltecknad och jag gissar att det kommer fortsätta så året ut. Jag är lite fascinerad att inte antalet läkarbesök mm kring Linnéa lägger sig. Det snurrar på rätt bra men händer ingenting alls utöver alla besök. Lite trist. Runt Ida flyter det på väldigt bra även om hon har en bit kvar till målen men det går framåt med rasande fart. Tänk vad lite speciallärarhjälp och en engagerad lärare kan göra   På det stora hela får jag nog säga att lärarna runt våra barn är fantastiska. En liten extra eloge till Emmas mentor som är precis hur bra som helst. Hon tycker verkligen om sina elever men är inte alls rädd för att ställa krav och faktiskt bli arg ibland när eleverna inte når upp till sina krav pga lathet. Jag tycker om människor som vågar ställa krav och står för det! Självklart ska nivån anpassas också men man måste ställa krav på elever annars utvecklas de inte.

Jag sitter och läser om en diskussion på en annan blogg om huruvida det är bättre eller sämre att vara hemma eller på förskolan. Det finns folk i alla läger. En del tycker att föräldrarna alltid är bäst, andra och hit hör väl de flesta att båda är bra och sen finns det människor som faktiskt tycker att föräldrarna aldrig kan uppfostra barn lika bra som högutbildade förskollärare.

Sug på den! Föräldrar kan aldrig uppfostra barn lika bra som högutbildade förskollärare... Det är så många fel i den meningen att jag blir alldeles matt och hoppas vid någon högre makt att personen ifråga inte har egna barn. För det första uppfostra??? Nog fasen tänker jag uppfostra mina barn när de är hemma?!?! Uppfostra är något som föräldrarna bör göra helt själva eller? Inte tänker jag överlåta till förskolan, skolan att uppfostra mina barn iaf. Det är mitt ansvar som förälder. Förskolan gissar jag, precis som skolan, har ett fostrande ansvar men det innebär inte att man är en förälder! Fostrande ansvar handlar mer om att man tränar olika moment i grupp som är en förutsättning att verksamheten ska fungera så som vänta på sin tur, räcka upp handen och inte springa omkring eller prata i mun på varandra. Det är en jäkla skillnad på att föra ett föräldrasamtal med sina barn om att man inte får slåss, gapa, skrika och hur man beter sig mot andra människor på andra sätt. I föräldraskapet ingår också sånt som att ungarna för all del ska kunna bete sig i affären, på banken, i klädaffären och hos mormor. Även att inte klaga på maten, vara artig och trevlig ingår. Alla, precis varenda moment innebär övning för barnen i social träning och i träning innefattar att barnen gör fel och blir korrigerade för att sen öva igen. Som personal har du verkligen inget huvudansvar för dessa moment utan det torde vara du som förälder som lägger grunden innan förskolan och under förskoletiden! Förskolepersonal bör istället få ägna sig åt att utveckla ungarnas färgigheter och kunskaper istället för bedriva tiden med att uppfostra och prata tillrätta.

När jag ändå är inne på förskolan så kan jag säga att jag gärna använder ordet dagis. Många tycker att det är förkastligt och en skymf mot förskolan. Dagis är bara förvaring. Förskola är fint. Vet du, jag blir faktiskt riktigt arg över sån attityd för det är bara skitsnack! Dagis på den gamla goda tiden på 70talet innebar att det fanns gott om vuxna(minst ett knä eller en hand till varje barn) och min erfarenhet är nog att ungarna lärde sig massor redan då. Det kanske inte var så uppstyltat som nu utan mer flexibelt men det viktigaste fanns redan då dvs social träning och en möjlighet att bygga upp självförtroende. Nu låter allt så fint men verkligheten ute i förskolorna är inte vacker. Det är alldeles för få personal även om de är välutbildade och för få händer innebär att våra barns behov inte tillfredställs. Visst de grundläggande kanske gör det(mat i magen, tak över huvudet och sömn) men hur ser det ut med tryggheten att en vuxen alltid ser barnet och kan ingripa om nåt händer eller om barnet är ledsen? Helt ärligt så ser jag hellre en förskola/dagis där det finns mycket personal istället för en förskola där verksamheten är inplanerad i varje sekund och som lämnar minimalt tid över till fri lek. Just fri lek tycker jag är den absolut bästa skolan! När ska annars barnen få öva sig och träna på moment som de ser oss vuxna göra? hur ska de annars kunna tolka och bearbeta vad vi vuxna gör med och mot dem?

Nu tror ni säkert att jag är förskolehatare eller nåt? Så är inte fallet. Jag har haft/har alla mina fyra barn inom förskolan. Först ett mediokert dagis och de senaste 10åren en fantastisk förskola där barnen lär sig massor och utvecklas. De arbetade med natur och matematik långt innan skolverket kom på idén och hållbar utveckling är en så självklar del att ingen ens tänker på det. Det är underbart. Jag är iofs rejält less på förskolan men det är för att jag varit där lite för länge nu och tja, det är inga nyheter precis.  Erik älskar det och Emma som är 13 skulle nog gärna gå där om hon bara fick  

Jag anses nog som morgonpigg av de flesta. Jag har ganska lätt för att gå upp på morgonen och ffa har jag himla svårt att ligga kvar i sängen när jag vaknat. Däremot har jag inga som helst problem att lägga mig igen sen när jag varit uppe, ätit frukost och så. Då är sängen som skönast för jag blir ofta trött på fm om jag inte sovit tillräckligt.

Nu däremot kan man konstatera att hösten kommit och därmed mörkret. Det är mörkt på morgonen när man vaknar och idag är det nästan fortfarade mörkt flera timmar senare. Mulet väder har en tendens att mörka dagar precis som soliga gör en glad. Nu har jag svårt som sjutton att gå upp ur sängen. Jag vill verkligen inte alls! Det är för sjutton mörkt ute och då är det natt tycker min hjärna. Jag tycker mörkret har kommit smygande så sakta för att nu bara smälla till och så blir det mörkt tidigt på kvällen. Det är inte roligt. Jag vill ha sol och värme. Mörkret har inte en positiv effekt på Idas morgonhumör heller... Imorse fick jag en hårborste kastad på mig. Jämfört med i förrgår så var det en liten västanvind men det är helt klart sämre morgnar nu än för en månad sen. Kanske dags för höstlov snart? Jag tror Ida börjar bli lite trött. Hon kanske skulle få ett par extra ledig dagar då? Jag jobbar mån-ons den veckan men mamma kanske vill ha ett litet troll ett par dagar? Erik har det finfint på dagis. Ida vill baka iaf säger hon. Hon behöver nog fylla på förrådet av "Lyckas med uppgifter" för det börjar sina. Hon som alltid är så positiv börjar ha väldigt negativa tankar om sin läsförmåga och sina mattekunskaper  

Vi andra ser vilken enorm utveckling det varit sen tabletterna kom till. Nu läser hon en lättläst bok mot att för ett halvår sen knappt kunna läsa sitt eget namn. Matten är fortfarande svår och det är lååååång väg upp till kamraterna men tal upp till 10 fungerar bra nu. Men visst, hon ser kompisar som läser tjocka böcker och räknar tal upp till 1000 med tiotalsövergångar. Det tär väl på även det mest positiva förråd antar jag. Älskade lilla plutt