Av alla läkare Linnéa har mött och de är många så kommer jag ihåg namnet på tre av dem. Den ena var den som i princip räddade livet på henne som bebis. När hennes kropp stängde av och det enda som fungerade var hjärtat och hjärnan. Hon var inte kontaktbar och helt ostyrig i kroppen. Medvetslös. Han tog en titt på henne, satte sond, dropp och mediciner samtidigt som det togs alla prover kända för mänskligheten. Första gången hittade man inget fel. Hon blev frisk igen efter några dagar. Andra gången var det samma läkare men han gav sig inte trots att hon inte stängt av kroppen. Symtomen var annorlunda. Han kom ihåg förra gången. Fler prover, fler undersökningar, fler remisser. Vi fick alltid ett fantastiskt bra bemötande, bra information även om det inte alltid var roligt. Det är tack vare honom och hans envishet som vi fick klarhet i Linnéas utmaningar. Nu är han på TV hos Malou:-) Han är inte bara bra. Han är trevlig att titta på;-)

är det inte det ena så är det något annat som förgyller livet. Nu är det kanske inte såna där otroligt jobbiga saker utan mer sånt som sätter en extra twist på livet. Erik är tex ganska duktig på att få mask. Tre gånger har han haft det. Äckligt och så där lagom kul, eller inte. Jäkligt dyrt blir det iaf om man ska behandla alla i familjen varenda gång. För att inte tala om allt städ! Jag brukar inte följa råden så slaviskt. Vi som delar säng med Erik behandlas, övriga slipper om de inte kliar förstås. Underkläder får man sova med vare sig man vill eller inte men jag vägrar byta sängkläder varje dag. Det får räcka med en gång i veckan. Nån måtta på roligheterna får det ändå vara. Mask är nog värst faktiskt.
En annan sak som inte är på besök fullt så ofta. En gång bara faktiskt är löss. Löss verkar inte gilla oss och ingen klagar. Den enda som haft löss är Ida. Igår sov hon över hos en kompis för första gången. De hade superkul, grillade korv, lekte, spelade spel, grillade lite mer korv och sov över son sagt. Idag fick jag meddelande om att kompisens föräldrar upptäckt löss, hos kompisen. Gissa vem som har tjockast och längst hår i familjen? Japp, Ida? och hon är håröm som tusan. Det kommer bli en kväll av tårar imorgon när jag kammar. Nån som vet om lusmedel som datumet gått ut på fortfarande fungerar? Har en halv flaska sen förra vändan då jag köpte upp halva affären men bara behövde behandla en enda unge? kanske skulle prova den engelska behandlingen. De körde vinäger som man dränkte in håret i och lät vara. Jag kan tänka mig att man får leva med att man är lite lätt tårögd under behandlingen?

UNdra vad chefen säger om man vill vara hemma för VAD(vård av djur)? Kaninskrället visade tecken på kolik i morse så hon fick komma in i värmen en stund och vi vätskade upp henne. Hon visade dock inte några alarmerande tecken som hon visat förr då hon kastat sig omkull på sidan utan var nyfiken om än inte lika social som vanligt. Hon fick komma in i transportburen, fick vatten i spruta och jag avvaktade lite men hon bajsade efter en stund. Tror faran är över faktiskt så hon fick flytta ut i buren igen. Måste köpa minifom till henne bara. Hon får ont i magen lite nu och då,kraken  Undra om hon kanske skulle må bätre inomhur istället för ute i buren? Lite tristare för henne kanske när hon inte har uteburen och sällskapet längre men hon slipper kanske få ont? Dessutom är hon redan socialare än få så hon kommer få massa gos om hon vill. Kan man ha en marsvinsbur till kaniner som öppnas upp helt på ena väggen`? Jag tror hon i såna fall skulle trivas rätt bra om hon får gå som hon vill. Vi får avvakta minifomet och se om det hjälper på sikt.

Annars sitter vi och skrattar åt oss själva på jobbet. I onsdags satt vi på möte med chefen och sade att det var lugn och ro på jobbet. Det gick över kan man säga. Med besked! Jag har fått sitta i möte och i telefon mest hela arbetsdagen för att reda ut ett par grejer. Lärdom? Säg aldrig att det är under kontroll på jobbet  

 Under höstlovet passade vi på att måla om Eriks rum. Tanken från början var att vi skulle han en mild grön färg men när jag stod i affären så blev jag kär. Jag såg en nyans som jag verkligen ville ha. En sån där nyans man faktiskt blir glad av. Hans rum är numera grönt, väldigt grönt och vi är supernöjda.       Erik fick dessutom välja lampa. Det blev en med flygplan på. När vi kom hem och satte upp den såg jag nånting som jag gillade. Jag gillar när detaljerna är genomtänkta och skuggan i taket från lampan blir skuggan av rotorbladen på ett propellerflygplan. Sånt går jag igång på  

När vi sen dessutom hittade en matta med flygplan på. Då var lyckan gjord för Erik.   Han och Linnéa ägnade en stund att räkna prickarna som visar hur flygplanet har flugit. Kommer inte ihåg exakt hur många det var men runt 143 tror jag.

Nu är det bara resten av huset som behöver målas om... Frågan är var vi börjar med? Idas rum är ganska akut för det är hemskt. Å andra sidan är hennes rum pyttelitet. Hon skulle behöva ett nytt rum. Undra om vi kan bygga ut  Eller så får vi köpa nya garderober till nedre hallen vid trappan. Grunda såna så kanske mer bokhyllor med dörrar då men ändå. Där kan man förvara massor med kläder. Om man tar en bokhylla med några lådor och dörrar så borde man kunna omvandla en fjärdedel av den till stång istället? Små galgar har vi massor av och kan nog fixa fler också. Det tål att funderas på. Om vi får bort klädförvaringen från hennes rum så borde hon få plats med sina grejer...

Appropå kläder. Vi har sorg i familjen. Vår torktumlare har gått i pension. Det var inte så länge sen vi köpte den, typ tre år eller nåt sånt. Nu har den fått motorfel. Visst kan man tycka att den borde hålla längre men å andra sidan har det fått snurra ca 5-10 maskiner i veckan i dessa år. Mellan 260-520 program per år. Låter helt galet ju men å andra sidan tvättar vi 3-4 maskiner varje dag i snitt, året om. Torkutrymmet räcker inte alls till och dessutom blir det en ond cirkel. Ju mer vi hänger desto längre tid tar det att torka. Sen tumlaren kom på plats har dessutom hela källaren blivit mindre fuktig. Enda andra alternativet jag kan se är att vi skaffar en sån där avfuktare vissa bostadsrättsföreningar har i sina tvättstugor. Finns det mindre högljudda såna? De är ju som byggfläktar liksom. Vi bor nere i källaren så det stör ganska ordentligt om det låter illa.

I förra veckan skrev jag ett inlägg som var långt som bibeln och som när det skulle skickas iväg bara försvann?!?! Jag tryckte på sänd och sen poff var det borta. Jag orkade inte skriva om det en gång till. Sorry! Det var verkligen hur långt som helst och handlade om reaktionerna från mitt brev till rektorn, om att jag är trött och less och om vår lediga vecka. Ni får fantisera istället  

Höstlovet kom och gick iaf och det var välbehövligt. Det blev den semester som jag inte hade i somras. Jag stängde av jobbet helt och fullt. Det var återhämtning enbart på schemat. Ida åkte till mormor på måndag kväll och där stannade hon hela veckan ut. Hon ville inte åka hem. När Ida kom hemi söndags åkte Erik dit istället för han har ingen skolplikt och han verkar inte heller ha bråttom hem. Jag gissar att han skriker i högan sky när de åker in till stan "Inte svänga höger i rondellen!" Det är strängeligen förbjudet för mormor eller morfar att svänga bilen åt höger i rondellen som leder från deras väg till oss. Han stannar nog tills han blir utkastad gissar jag. Han får gosa med mormor, kolla på Kalle i Sellnäs(heter det så?) på youtube och arbeta med morfar. Livet är på topp då om man är snart fem år och heter Erik. Han har inte större krav på tillvaron än så. Nåt att ta efter kanske fast jag byter nog gärna ut samtliga punkter på hans lista  Sjunga, läsa och djupa diskussioner känns mer lockande.

Appropå djupa diskussioner så har jag haft medarbetarsamtal idag. Det samtalet brukar i praktiken också vara lönegrundande så vi får se i vår sen hur den biten gick. Löneförhandlingar för oss lärare brukar ha en tendens att dra ut på tiden. Kan bero på att vi aldrig får det vi vill. Vi halkar efter tom sjuksköterskor som har kortare utbildningstid än oss och barnmorskorna ska vi inte prata om som har lika lång. Vi lärare kanske ska byta till vårdförbundet istället  

Nu på lovet har jag också lekt med tanken på om jag skulle börja plugga. Jag har massa olika yrken som jag vill prova. Konstigt nog är alla dessa inom servicebiten. Jag kan tänka mig att bli barnmorska. Sjuksyrra. Psykolog. Präst. Just präst var jag inne på redan från början när jag sökte till universitetet första gången(Hjälp det var 20 år sen!!!!!). Då var jag inte alls sugen på att ta upp kampen om kvinnliga präster som var omdebatterat då och de som fanns fick utstå en del fulheter från gamla stofiler. Jag ville inte dra det lasset då. Nu å andra sidan är jag van att möta människor i kris, har mängder mer livserfarenhet så nu skulle det vara givande och intressant. Fördelarna i lärarjobbet finns ju där(fundera kring hur man får ut ett budskap, arbetet med människor, arbetslagstänket) men dessutom också få ägna sig åt djupare diskussioner. Jag gillar djupa diskussioner där man utmanas att tänka efter och utvecklas. Helt ärligt tror jag inte att jag kommer kunna bestämma mig för ett yrke som jag vill jobba med resten av livet. Eftersom jag är så himla vetgirig så vill jag lära mig mer hela tiden. Det var därför jag blev lärare. Du kan aldrig lära dig nog. Du lär dig massor av eleverna varje dag.  

Jag har förstått att det är FN dagen idag. Det tycker jag är viktigt att uppmärksamma och en alldeles utmärkt tillfälle att göra barn medvetna om levnadsvillkor och politik ute i världen. När jag gick på gymnasiet fick vissa av oss elever i uppdrag att representera varsitt land och som det landets representant skulle vi hålla ett tal/föredrag inför hela aulan fullsatt med folk. Under två år på skolan har jag inget minne av att det hände nåt speciellt men sista året blev jag utvald att representera Sydafrika. Jag skrev samtidigt ett specialarbete om just det landet och det fick skrivas och skrivas om eftersom det var mitt i valrörelsen. Den valrörelse som valde Mandela till president. Det var innan internet och innan datorer var allmän egendom så jag satt vid skolans lånade dator, hade radiosändingen på och skrev och skrev och skrev. Jag har nog aldrig slitit så hårt för ett arbete förr eler senare men å andra sidan har ingen lärare lyckats få mig att prestera som den läraren fick mig att göra heller. Han var helt fantastiskt. Han drev mig vidare och vidare och kraven var skyhögt ställda och han satte mig på prov om och om igen. Shit vad roligt det var och utmanande. Det är nog faktiskt enda gången i mitt liv som någon haft sån otrolig tillit till att jag skulle klara vad som helst. Han drillade mig till en femma i ämnet och jäklar vad stolt jag var. Den femman följdes sen av femmor i hälften av mina lästa ämnen och resten fick jag fyror i. Inte illa pinkat! Ett betygssnitt på 4,5. Det går att leva med.

Iaf fick jag i uppdrag att hålla ett tal i aulan på just FN-dagen och presentation mm fick jag styra över själv. Jag tillsammans med min dåvarande bästa kompis trollade fram en militäruniform var, jag gick fram som general över landet och bakom mig stod kompisen Helena, äntrade podiet och höll mitt tal som handlade om apartheid. Inte om hur dåligt det var utan jag var en vit militär före valet. Jag stöttade andra sidan. Jag har ingen aning om vad jag sade alls faktiskt. Lite minneslucka där så jag gissar att jag var galet nervös. Det kommer jag inte heller ihåg.

Den debatten kommer leva med mig för resten av livet. Inte vad jag sade utan ATT jag sade nånting. Att jag dels vågade så klart men okcså självkänslan jag fick genom att någon annan utmanade mig. Någon annan trodde på mig. Det var en bra FN-dag. det var ett bra genomförande och med viktigt innehåll.

FN kan man också uppmärksamma på många andra sätt. Genom att prata om olika länder, visa bildspel och filmer, servera mat från olika länder osv. Allihopa är bra sätt. Sen finns det mindre bra sätt. Det sättet får nog Gamlissskolan stå för idag. Tanken är god men det känns som man nog inte tänkte hela vägen fram eller så gick inte hissen hela vägen upp när detta planerades.

Häromdagen fick vi mail om att skolan skulle fira en FN-dag. Det hade man bestämt att man skulle göra genom att barnen skulle lottas till olika världsdelar där man skulle få prata om hur det är i just den världsdelen. Det är sen jag börjar fundera för sen ska barnen inte bara prata om detta utan man ska få äta efter sin världsdel. Nordamerika får äta panpizza eller om det var hamburgare, Asien får äta stekt ris och Afrika bönor och ris och man får inte ta om av maten utan en portion. Dessutom fick inte barnen ta med sig någon frukt på fm för det vore bra om de fick känna sig lite hungriga och tänka på hur andra också får gå hungriga...  

Här börjar jag fundera på om någon haft lite otur med tänkandet? På vilket sätt kommer mitt barn som inte får frukt tycka synd om andra barn som inte får mat? Att prova olika länders maträtter är bra och viktigt men att vissa barn får panpizza och andra ris med bönor väcker bara avundsjuka och inte empati. Är avundsjuka verkligen en känsla som vi behöver odla hos våra barn? För att väga upp lunchen skulle barnen få ett förstärkt mellanmål på eftermiddagen fick vi veta också.Då vet man redan på förhand att vissa kommer äta sämre?!

Med risk för att detta inlägg kommer bli en mindre bok så är min inställning så här. Barn ska absolut äta mat från andra världsdelar. Det ska ske med glädje, en del misstänksamhet kanske från vissa men mest nyfikenhet. Det ska serveras som en naturlig del av matinslagen på skolan precis som köttförssåsen, pannkakan och soppan. Bönor och stekt ris är inte konstig mat- alls. tvärtom äter vi det ofta och med glädje hemma. Vi äter tacos, kik'ärtsgryta, tikka masala och afrikansk böngryta med samma självklarhet som allting annat mer typiskt "svenskt". Däremot ska det inte serveras som en del av skolans sanktionerade orättvisedag. Då har man missat målet med så många meter att man inte ens befinner sig på planen.

Hade jag arbetat på skolan hade jag valt ett annat upplägg på en sån här dag. Jag hade pratat mer om människors livsvillkor i världen på många olika sätt. Det finns filmer, bildspel, berättelser skrivna som kan högläsas. Man kan inrätta en insamling av gamla pantburkar/kläder/leksaker som kan skänkas till ett förutvalt ändamål som kan vara ett barnhem, till ebolaoffren/fattiga och svältande i Afrika och Asien. Det finns ingen brist på ändåmål. Skolan kan skaffa ett fadderbarn eller stödja ett barnhem/skola. Här kommer maten in som en självklar del. En buffé med maträtter från olika världsdelar. Här skriker säkert matsalspersonalen i höga skyn men det gick ju uppenbarligen att servera olika rätter idag, eller hur???? Då  kan man också berätta om hur man äter maten i olika delar av världen. I Afrika äter man ofta med bröd istället för bestick och i Asien är inte pinnar helt ovanliga. Låt barnen prova!

Hur blev dagen då? Jag har ingen aning om hur andra upplevt det men jag vet att diskussionerna på facebook är i full gång. Inte så många är positiva ska erkännas. För egen del så har jag hela dagen varit beredd på ett telefonsamtal. Jag har ett barn med ett funktionshinder. Hennes funktionshinder är inte synligt utan hennes svårigheter är att hon inte klarar av förändringar så där väldigt bra. Förändringar i rutiner är faktiskt otroligt svåra att hantera för henne. Skolan är precis så fyrkantig och inrutat som hon trivs med och hennes fantastiska lärare hjälper henne genom att göra det precis så förutsägbart som det kan bli. Om det kommer förändringar och överraskningar reagerar hon. Ibland bara genom att speeda upp och bli ofokuserad men oftast genom ilska och frustration. Ibland kan frustrationen gå överstyr och hon tappar kontrollen. Då blir hon så arg att hon faktiskt inte vet vad hon gör. Efteråt blir hon otroligt ledsen och känner sig totalt misslyckad för hon upplever att det är hennes fel. Det är bara hon som inte klarar av förändringar.

Idag fick hon lotten Afrika. Jag vet inte vad de har gjort idag för det kan hon inte berätta. Det enda hon berättat om är att hon har varit ledsen. I matsalen idag grät hon men gick undan för att inte visa det. Hon fick bönor och ris. Eftersom skolan har jobbat stenhårt på att man inte ska slänga mat så tog hon bara en sked med ris och en böna för att testa om hon tyckte om det. När hon ville ha mer mat fick hon inte det. Jag har alltså en tjej som inte bara fått hela sin dag rubbad från rutinerna utan dessutom inte fick varken frukten på förmiddagen eller lunchen mitt på dagen. Hon anstränger sig så in i norden för att inte få sina utbrott i skolan. Ni kan inte ana vad det kostar henne och ilskeutbrotten kom aldrig men hon har gråtit i skolan idag. Det gör faktiskt ont i mitt hjärta. Vi hann inte ens ut i bilen innan tårarna kom. Hon grät och grät och grät. Jag sitter och väntar på utbrottet. Jag väntar på den där härdsmältan som innebär att hon totalt tappar kontrollen och slår sig själv och andra. Den där härdsmältan som innebär att hon får känna sig så totalt misslyckad eftersom det krävs att jag får sitta och hålla om henne/hålla fast henne från att ha sönder sig själv och andra. Vi har inte haft någon sådan sen i maj när hon fick medicinerna. Nu väntar jag på den. Bra jobbat Gamlisskolan!

Senaste dagarna har sömnen varit så där igen. Jag är trött hela dagen men så slår klockan 9 och kroppen kan inte alls tänka sig att gå och lägga sig, inte hjärnan heller. Från att ha befunnit sig i nåt som nog närmast liknar vegetativt stadie hela dagen helt utan funktion så vaknar den till och börjar snurra. Det är inget speciellt ämne som snurrar värre än nåt annat utan bara allmänt. Det finns ju att ta av vad gäller snurrmaterial just nu! På jobbet är det mest kaos eftersom jag inte har något arbetsrum längre. På måndag kommer invasionen av målare till jobbet och ska då fixa mitt klassrum, ett annat klassrum och vardagsrummet. Det är halva nedervåningen. Det innebär att alla möbler just nu står mitt i rummet och alla böcker och sånt är nerpackade i kartonger. Det blir säkert fint när det är klart fram mot jul när hela Villan är målad för du må veta att det behövs. Däremot kommer det inte vara så främjande för vårt arbete med massa byggjobbare som springer här omkring samtidigt som vi ska försöka bedriva skolverksamhet.

Hemma rullar det på i 180. Emma är tonåring med tillhörande strul. Är det inte stulna sminkväskor, borttappade mobiler, uppbrutna skåp och annat trist tjafs så är det grupptryck och oönskade överraskningar. Jag inser att jag kommer befinna mig i fasen som tonårsmamma i sisådär 15 år till. Jag hoppas man vänjer sig! Jäklar vad jobbigt det är just nu.

Ida har också kommit in i nån fas där , ja jag vet faktiskt inte. Undra om medicinen behöver höjas eller om det bara är mörket och vädret eller nåt helt annat? Kan ju vara vanliga utvecklingsfaser också för just nu är det lite fladdrigare än vanligt, fler konflikter igen och ffa de där vanliga rutinerna som inte funkar så där himla bra. Det övergår mitt förstånd hur det kan ta henne en timme att klä på sig? Hon kan sitta med ett ben i byxan i över en halvtimme utan att det händer nåt mer än att munnen går och hon flaxar runt i huset och gör nåt som faller henne in just då. Det är en evig kamp på morgnarna just nu. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska göra. Jag tar fram kläder, allting förbereds och ändå så tar det en sån evig tid. Om man dessutom är dum nog att stressa igång ja då är det ett idiotsäkert recept på katastrof. Just nu är det lite jobbigare än vanligt hemma. Tyvärr. Tips mottages tacksamt! Jag har bestämt att Ida kommer få en väckarklocka i julklapp. Då kan hon vakna i lugn och ro innan oss andra. Det är värt att prova iaf. En sån där vibrerande sak som står på önskelistan till Linnéa eftersom höga ljud på morgonen inte heller är så himla lyckat för damen. funderar på om man ska be att få kontakt med habiliteringen nästa gång vi är på BUP? De kanske har saker som kan underlätta när det gäller Ida och tiden.

Imorse var iaf en sån där skitmorgon som nästan alla är nu för tiden. Tiden rusar mycket fortare än på kvällen. Ida bryter ihop och allting tar ännu längre tid. Igår lämnade jag henne med tårvåta kinder på skolan och idag var det mina kinder som var våta på vägen till jobbet. Idag tyckte jag synd om mig själv, om Ida och hela vår familj. Ibland behöver man låta tårarna komma, bryta ihop och sen komma igen. Idag är en skitdag. Imorgon blir bättre.

När jag var liten var jag allergisk mot penicillin. Jag åt det lite väl ofta också så jag fick alltid andra preparat som oftast inte gav mig prickar och klåda. Åren gick och jag blev mindre sjuk av mig precis som sig bör. När jag var 14 fick jag dock min sista öroninflammation. Det gick hål och jag fick Selexid. Det var ingen hit direkt. Första tabletten gick väl okej bortsett från ont i magen, andra hamnade jag på akuten med med elektroder på kroppen för mitt hjärta bestämde sig för att slå på nya och lite mindre bra sätt. Lite svagare, oregelbundnare och konstigare. Jag fick nya tabletter som jag tålde bättre och när skiten försvunnit ur kroppen fick jag strikta order att inte äta det igen. Att faktiskt inte äta pc alls igen om jag inte var säker på att jag tålde det. Jättekul för vad tål jag då? Jag brukar säga till läkarna att jag är hyperallergisk men tål abboticin(om jag inte äter det för ofta vilket knappast är problemet nu) och lexinor som inte hjälper. De brukar titta lite konstigt på mig men hur ska jag veta vad jag tål? Jag äter ju inte pc. Nu kan jag lägga till Dalacin på listan jag tål också för det fick jag av en tandläkare efter en inflammation i ena käken. det var en chansning men jag hade fått det som salva och det gick ju  Jag försöker undvika pc så långt det är möjligt. Jag lever bevisligen än så kroppen dör oftast inte av att fixa sig själv men ibland är det himla obekvämt och det tar ganska mkt längre tid också.

Nu har mina barn tack och lov inte ärvt just den här allergin. det underlä'ttar ju onekligen. Erik äter tex kåvepenin nu. Sin första pencillinkur faktiskt och mot borrelia. Kan inte de där jäkla fästingarna bara gå och lägga sig och dö? Behövs de ens i världen? Har de ens ett syfte mer än att ställa till jävelskap? Erik tar sin medicin utan krusiduller och påminner mig om jag glömmer. Himla tur kan jag säga eftersom min hjärna har åkt på semester, iaf korttidsminnet. Jag fick en liten varning först iaf men tog den inte på så mkt allvar.   Tyvärr måste jag säga för nästa kort jag fick var det här...    Livet blir lite krångligare utan hjärna men jag hoppas att semestern inte är såååå långvarig. tre månader hittills och det räcker nu!

Å andra sidan har jag inget behov av hjärna idag. Jag är fullt upptagen med att klia mig. Över hela jäkla kroppen- hela tiden! Jag är tydligen fortfarande allergisk mot pc. Väldigt allergisk. Jag stänkte lite på kroppen imorse när Erik fick sin medicin. Det blev kanske 1ml på armen. Jag tvättade bort det på en gång eftersom det var klibbigt men sen fick jag en röd och kliande fläck där och sen har klådan spridit sig över hela kroppen, dock utan prickar och rodnad. Bara klådan. Inte har jag med mig några antihistamintabletter heller. Det är bara klia tillbaka då. Förr eller senare måste det ju liksom försvinna.