Idag är jag uppe tidigt. Inte av egen fri vilja kanske men Erik tyckte att det var morgon och då är det liksom det  Han hinner busa ändå som det är. Jag behöver inte utmana ödet genom att ligga kvar i sängen om man säger så. Det räckte gott med att jag gick in på toa för att kasta vatten i ansiktet så hann han få tag på ett paket med potatismjölk och hällde ut det på golvet. När jag öppnade dörren stod han och tittade på röran och skämdes lite. Man riktigt såg att han tänkte: Oj, vad hände, hur blev det så där??? Han brukar faktiskt sällan busa så där annars. Han är inte alls som Ida som gjorde det så fort hon kom åt annars. Det är skönt för hon tog knäcken på oss periodvis. Men det gav upphos till några sköna bilder också, som den här...

  Inte illa va när man kan servera sig frukost och läsa tidningen när man bara är två år  Annars var hennes tillskott till frukosten mer av den här arten...

Gärna då också ut på golvet, stolarna och så där för att få riktigt fin effekt. Herregud vad vi har städat efter den ungen! Jämfört med när hon var två så är hon nu ´hanterbar. Hon har fortfarande otroligt mkt spring i benen, otroligt rastlös och svårt att koncentrera sig men hon har nästan helt slutat busa så där okontrollerbart. Nu får vi fajtas med hennes utbrott istället  

Igår var vi över till Sally som är brorsans flickvän. Hon fyllde år i måndags och bjöd på middag igår. Det finns en stor fördel med att han bestämde sig för henne. Hennes mat! Hon är från Fillipinerna och äter thai. Hennes egna vårrullar is to die for, bokstavligen. Det tycker brorsan också och Sally är fascinerad över att han inte ledsnat på dem än. Det är inte jag. Way to go Sally om du kikar in här ngn gång och välkommen in i familjen  

Igår skolkade jag lite från jobbet också. Vi hade storAPT på Brantingstorg/storuven igår. Jag visste att farmor skulle komma till Karin och hälsa på eftersom hon varit bortrest och inte fått träffa Emre. Jag smet ifrån jobbet och åkte dit dels för att få gosa lite bebis så jag skulle stå ut med ett meningslöst möte men också för att kunna ge farmor en liten docka som hon ska göra om till en Erik och som förskolan ska använda vid samlingarna där. Jag lämnar med varm hand vidare sånt till farmor som ska sys och sen beskådas av andra. Jag är inte tillräckligt bra på det helt enkelt!

Annars i helgen så har vi fått ledigt. Ingen fotboll alls på hela helgen trots att två matcher var inbokade. Fotbollslaget får klara sig utan målvakt för hur gärna hon än vill är det svårt att försvara ett mål på kryckor. Hon stukade foten i torsdags. Får hoppas att det läker fort! Jag ska dra iväg med barnen tänkte jag och hålla mig borta så Mårten får jobba med köket i lugn och ro. Frågan är vad vi ska göra???? Rasbo kanske en sväng men min astma som redan bråkar rätt rejält mår inte bättre där med hund/katthår överallt  Jag märker tydlig skillnad efteråt tyvärr och när utgångsläget är dåligt lär det inte bli bättre. Det känns som jag är ett halv apotek och ändå räcker det inte. Jag klarar nog inte dammet som blir hemma när köket är halvrivet, lägg sen till hästepitel från jobbet, hund/katt hos mormor och spånet från gerbilerna. Det blev iaf lite bättre när jag började med antihistamintabletterna på order från grannen som kom över i ett annat ärende och hörde hur jag hostade. Hon är kanon den grannen och inte bara för att hon kör med mig lite nu och då  Hon om ngn förtjänar verkligen ett Världens bästa granne-pris.  

Nä, nu får det vara slutgnällt-basta! Jag får nog gå och ta ett tag eller två i tvättstugan en stund.

Och jag sitter och väntar in mina elever som antingen försovit sig eller inte ansett sig börja riktigt än  

Vet ni, i dag kan jag nog fira. Jag har fått sova själv i min säng hela natten. Ida och Emma sov i lekrummet i våningssängen. Erik i spjälisen och Linnéa hos mormor eftersom hon är hemma från skolan idag också. Det är ganska skönt faktiskt! Inte blev det sämre av att maken kunde sova i samma rum som mig. Det har inte hänt på lääänge faktiskt, typ sen Anders Breivik ägnade sig åt prickskytte och bombade regeringskvartalet i Oslo.

 Det var sist Emma vågade sova själv i sin säng. Den händelsen skjutsade in henne i en dödsångest som iaf jag inte träffat på hos ngn annan mer än dödligt sjuka patienter  Hon insåg på en och samma dag att vad som helst kan hända, när som helst och mot vem som helst. Det hade kunnat vara jag, mormor, farmor, pappa, småsyskonen, kompisarna-vem som helst. Nu har hon tagit steget ut från vår säng och sover i lekrummet som sagt men vägen till källaren och hennes eget rum känns lång.  

Jag ställer mig fortfarande frågan kring varför alla barn ska ha ett eget rum. Ingen av mina har då ngt behov av det utan tränger hellre ihop sig i samma säng tom. En egen vrå däremot på dagtid absolut men det kan man uppnå utan att ge barn ett eget rum  Vi kanske skulle göra om hemma och göra mer plats för mamma och pappa istället. Jag drömmer om ett hobbyrum   

Igår hade jag en riktig slappardag. Eftersom jag skulle hämta Linnéa hos mormor bjöd hon på mat och jag tänker inte tacka nej. Det är alltid mkt godare när ngn annan lagar maten än när man ska göra det själv. Dessutom måste erkännas att maten just nu är under alla kritik. Jag försöker laga mat i ett halv kök och utan ugn. Jag använder ugnen till nästan allt annar så jag känner mig lite handikappad. Nu blir det mest soppa, pannkaka/raggmunkar, köttbullar/färsbiffar, blodpudding, pasta med sås, potatis och kött, kycklinggryta och den typen av mat. En hel del halvfabrikat också tyvärr som vi sällan använder annars. Ge mig gärna tips på bra, nyttig mat är ni snälla! 

Som jag sade så är Linnea hemma från skolan. Igår natt sov hon 12 timmar men vaknade ändå tröttare än när hon lade sig. Hon fick följa med mig till skolan en sväng men min lilla skatt som älskar att läsa orkade inte. Inte heller orkade hon räkna några enkla tal på ett papper hon fick som jag laddade hem från lektion.se. Om ni har några vetgiriga barn så använd er av det. Det är inte så tokigt och man måste inte vara lärare för att logga in .

 När mormor kom och hämtade kröp Linnéa upp i tvsoffan och låg där större delen av dagen. På eftermiddagen ville hon läsa men orkade inte då heller så det fick bli talbok. Tur att jag lånat hem såna från jobbet! Vi får se hur hon mår i morgon men jag gissar att hon nog stannar hemma veckan ut. Hon orkar liksom inte med skolan. Det är för stora klasser och resursen räcker inte till.  Fritids är inte bättre heller med sina 50 barn trots att de verkligen försöker tänka till. Många barn låter helt enkelt och det är ljud som är jobbigt! Ljuden gör det jobbigt och tvingar henne att koncentrera sig till max.

Frågan om Pilskolan(hörselklass) har aktualiserats igen.  De tungt vägande argumenten FÖR vanlig klass faller liksom en efter en. Eftersom Linnèa inte orkar leka, lyssna och vara med på samma sätt som andra så faller också kompisrelationerna. Just nu känns det bättre att låta henne få komma till pilskolan, gå där några år och sen få en chans i vanlig klass igen när barnen lärt sig sitta still och vara tysta. Kompisrelationerna kan man liksom odla på fritiden lika väl och då orkar LInnéa dessutom på ett annat sätt.

Vi ska till parkskolan den 23 för hörselskoj och då ska jag ta upp ämnet med lärarna där. Egentligen ÄR linnéa för "normal" för att gå där. Hon behöver varken hörapparat eller tecken som stöd men samtidigt är det hörseln som gör att hon inte orkar med vanlig skola. Vi får se vad de säger som jobbar där.

Ikväll ska jag försöka ta tag i tvättstuga när jag kommer hem från jobbet. Det är iofs inget stort berg men garderoberna ekar tomma ändå så jag gissar att jag nog måste köra ngn maskin också. I tvättstugan står också kassen med vinterkläder. Jag måste nog tyvärr ta mig i hampan och kolla vad vi behöver. Det är skittråkigt att köpa vinterkläder. Det betyder ju att sommaren är slut, att hösten är här och att ännu värre, vintern och kylan är på intåg. Jag drar mig för att inse det. Jag avskyr att frysa. Frysa är precis det jag gör ett halvår framöver nu. Det är raggsockar och fleecetröja inomhus. Å andra sidan, om jag tar tag i det ikväll kanske jag hinner njuta av några fina sommardagar till med lite tur och kan återförtränga vintern  

På eftermiddagen brukar jag ha en stund ledig där jag iofs har tvåtusen saker jag måste göra men jag brukar ändå hinna med ett besök in här för att skriva några rader. Igår skrev jag större delen av förförra inlägget på eftermiddagen men hann inte klart pga möten och avslutade det på kvällen istället. Det är det som är så skönt med att blogga eller skicka sms. Jag kan påbörja ngt nu och hinner jag inte klart så kan jag bara fortsätta senare utan att ngn tar illa upp  Dessutom störs jag inte av skrikande barn, babblande kollegor och elever, brus på linjen och sånt som gör att jag faktiskt har svårt att höra vad folk säger. De flesta går det kanon med men vissa är det nästan omöjligt. Om de pratar för fort eller sluddrigt/otydligt är det kört liksom. Det är den enda rest jag har efter alla mina öronproblem. Jag har svårt att urskilja ljud i stökiga miljöer och så har jag tinnitus. Jag har kommit ganska lindrigt undan.

Tinnitus har jag haft så länge jag kan minnas. När jag var liten och instängd i buren förstod jag aldrig exakt vilka pip och tut jag skulle reagera och trycka på. Efter tillräckligt många ggr lärde man sig audiologens tillvägagångssätt(började med låga toner och jobbade sig uppåt) och då kunde man gissa sig till var tonen skulle hamna och hur den skulle låta och på så vis veta att DET ljudet skulle jag trycka på knappen för. Tur man var där en gång i veckan/var fjortonde dag och fick lära mig det   Nu så där 25 år senare så märker jag knappt att jag har tjut i öronen men vissa ljud faller totalt bort fortfarande. Jag hör inte syrsorna tex. Telefonsignalen hemma har jag också svårt att höra. Det är sånt som jag har märkt. Förmodligen missar jag massor mer som jag inte vet om men då gör det ju ingenting . Det man inte vet om lider man heller inte av 

Jag måste få fråga en sak?! Är det alltid tusen saker att ta tag i med barnen i skolan? Då menar jag inte läxor även om jag tycker att de är lite för mastiga. inte heller menar jag aktiviteter kring barnen för det ingår också som självklarheter. Det som jag tycker ploppar upp mest hela tiden är saker som rör själva skolan. Nu senast går det mail bland föräldrarna att en lärare är för sträng. Visst, mina barn har okcså klagat men över sånt som jag inte anser är oberättigat. Jag tycker det är rimligt att man ska ha med sig gympaskor och kläder till gympan om man vill vara med. Har man inte det får man titta på. För mig är det ingenting konstigt men samtidigt så har tydligen fler barn kommit hem och tagit upp det med oss föräldrar... ÄR hon för sträng och barnen inte kan sätta ord på det utan ger konkreta exempel som inte vi vuxna förstår. Just barn, känslor och ord går liksom inte alltid ihop...

Det jag däremot har reagerat på är när Emma kommer hem från skolan och längtar till syslöjden istället för sin älskade träslöjd. Orsaken? Läraren har sagt många negativa kommentarer om skolan i stil med: "Vad konstigt att slöjdsalen är nere i källaren" i ett ganska negativt tonfall eller: "Alla pratar om att den här skolan är så fin. Den är ju både sliten och ful" Såna saker. Barnen tar illa vid sig för visst är skolan både sliten och ruffig men barnen är ändå stolta över den. Många av barnen har traditioner i skolan som går flera generationer tillbaka. Vår familj är "bara" tredje generationselever tex. Jag är annars förste person att skriva under på att skolan behöver byggas upp på nytt precis som det finns planer för och läraren får tycka vad han vill om skolan, men det är skillnad på att tycka och uttrycka. Som lärare har man ändå ett personligt ansvar för att veta den distinktionen. 

Annars måste jag säga att jag är imponerad av Linnéas resurs J. Han tänker ofta lösningsfokuserat. Om han ser ett problem hittar han också på en lösning på den samtidigt. Vi pratade igår om att Linnéa tycker maten är jobbig, likaså samlingen på fritids. No kidding säger jag! Maten är katastrofal vad gäller ljudmiljö men nu får hon gå fem minuter före alla andra och äta sitt mellis och på så vis komma undan det värsta. Samlingen på fritids är nytillkommen. De samlas ute för just i år är det 50 ungar på fritids i en liiiiiten barack. Det säger sig självt att det inte går. De delar in gruppen i mindre grupper(ute/inne, gympagrupper, pysselrum, lugna rummet osv) och de gör verkligen så mkt de bara kan utifrån sina minst sagt begränsade möjligheter. Dessutom tänker de på Linnéa och hennes problem så hon får då som sagt gå några minuter före, skippa samlingen utan bara säga till att hon är där. Hon får gå ifrån till ett annat klassrum för att slippa ljud. J är fantastisk och inte nog med att han är bra med barnen. Han är precis lika villig att prata med oss föräldrar  

kommer det bild på nu. Äntligen fick Linnéa träffa lillkusinen- Som hon har längtat. Nu vill hon vara hos Karin en hel dag, eller ännu hellre flytta dit. Gullunge 

 Lillemre somnade efter att ha ätit massor från mamma Karin och sov sött i famnen på LInnéa, sen mig, sen Linnéa, sen mig en lång stund när Linnéa passade på att äta en andra middag hos Karin och sist fick hon hålla en miniliten stund igen. Hon får inte nog av bebisar. Hon ledsnade ju aldrig på Erik heller förrän han började riva och slita i hennes saker som ettåring  

En sak kan jag iaf säga. Emre är förvånansvärt lik Emma i samma ålder. Imorgon kan han vara lik far sin igen och nästa mor för de förändras så fort men han har samma näsa som Emma och precis samma bekymmersrynka mellan ögonen som hon hade. Den syns dock inte så bra på korten.

Oavsett så är han precis ljuvlig så bra gjort Karin och Yavuz  

Idag ska det äntligen få bli min tur att få träffa lille Emre:) Idag ska jag också få gosa bebis en stund. Igår skickade Karin ett klartecken att vi var välkomna att hälsa på men Ida och Erik är snoriga så de fick stanna hemma med mig medan farbror Mårten och och Emma åkte och hälsade på. Emma tyckte att det var skittrist och Mårten var väl inte så där överbegeistrad heller. Ingen av dem är just några bebisfantaster så där fick jag för att jag var snäll och väntade  Linnéa är ju den i familjen förutom jag som älskar bebisar. Hon skulle ha följt med igår också men det blev lite miss i kommunikationen mellan Mårten och Linnéa så hon lekte med en kompis istället. När hon sen blev varse att pappa åkt utan henne grät hon i över en timme  Jag hade tänkt ta långlunch och hälsa på hemme hos Karin den här veckan men nu får vi åka ikväll istället som det verkar. Han får komma hem från jobbet i tid för en gångs skull.

I helgen som kommer tänkte jag att Ida och Erik ska få träffa underverket också. Ida är snorfri idag och Erik på väg åt det hållet. Jag tycker det ska bli himla spännande att se Eriks reaktion på Emre! Jag hoppas på fina bilder där han klappar mjukt och försiktigt    

Idag är det första riktiga dagen på dagis för Erik också. Inskolningen är avslutat med tilläggstid och jag som aldrig fått hämta förr ska få göra det. Det ser jag fram emot eftersom jag oftast lämnar en ledsen liten pojke som klamrar sig fast vid mig som en liten apbebis. Jag tycker att det är jobbigt att lämna då även om jag vet att han slutar inom ett par minuter. Idag hade han slutat redan när jag vinkade genom fönstret. När vi vinkat klart lekte han och en av fröknarna med spiralerna som hänger i fönstret och då var han glad igen. Skönt, ännu skönare är det att veta att personalen är bra.  Visst finns det saker som jag tycker kan förbättras på förskolan. Det var därför jag valde att gå med i styrelsen. Inte fick jag igenom mina saker dock för de är inte särskilt förändringsbenägna om man säger så   men de är fantastiska mot barnen och till syvende och sidst är det ändå det som räknas. Jag är trygg med att ha mina barn där. Det kan jag säga om dagis men inte om skolan lika tydligt.

Linnéa har det lite kämpigt i skolan igen, eller fortfarande eller vad man ska säga. Hon är trött, trött, trött. Hemma har hon konstant gnällknappen intryckt och det är fel familj att gnälla i. Jag är allergisk mot gnäll. Det är det värsta jag vet. Jag tar utbrott av ilska och frustration 100ggr om hellre än gnäll. Jag blir så irriterad på det att jag ibland känner det som att jag ska spricka. Det är väl bara att fortsätta och bita ihop och hoppas på förbättring. Jag får väl lära mig hantera även gnäll antar jag. Jag befattar mig inte med det själv heller. Jag är mer en sån som smäller med skåpdörrar och sparkar på saker. Såna utbrott förstår jag mig på  .

Inte blir det väl bättre nu när kompisrelationerna strejkar lite. Linnéa tvingas vara tillsammans med en flicka i klassen som valt ut henne som kompis. Tyvärr är hon väldigt stark och om inte LInnéa gör som hon säger så får hon sparkar, slag, drag i håret och den här ungen är inte måttfull heller. En bekants dotter fick stora tussar bortdragna på dagis så man såg kala fläckar och sår i hårbottnen. En annan gång kastade flickan sten i huvudet på deras dotter!!! Frågan är nu bara hur vi ska få loss LInnéa ur klorna på den ungen???? Det tål att tänkas på, hemma har vi infört lekförbud och uppmuntrar all lek med andra. Fler förslag? Prata med flickans föräldrar kan ni glömma. Här pratar vi om en familj där barnet bestämmer och föräldrarna rättar sig, i allting. Det är synd om ungen för det är hon som får lida, om inte nu så sen  

En ljuvlig liten gosse på 3775g och 51cm kort.

 Ni får hålla tillgodo med webbisbilden tills jag träffat honom själv. Jag har insett att vi nog inte ska komma och invadera allihop så här första dagen även om vi alla gärna vill. De nyblivna föräldrarna får istället tala om när de orkar med en anfallande hjord   Sen när vi får grönt ljus ska jag gosa som sjutton  

Jag har blivit moster  Karin fick en liten pojke i natt så ännu en gång har jag börjat dagen med tårar denna vecka men den här gången av glädje. En liten "Emre"(arbetsnamnet tillsvidare) på 3775g och 51cm. Åh vad jag längtar tills jag får träffa hela familjen.

Grattis Karin och Yavuz till er lille son!!!

Det är inte klokt egentligen att mat/mys/närhet ska vara så kontroversiellt. Carola skrev några rader på sin blogg om amning efter en artikel i UNT'en igår att amningsfrekvensen minskar och att man tror att det berodde på trötthet och mammans behov av egentid som troliga orsaker.

Jag läste inte igenom den noga men ögnade lite och vis av erfarenheten så kan jag lägga till några orsaker till: stress, amningsmottagningen och bvc's sk stöttning tex.

Jag ska vara ärlig här. Jag tycker amning är det bästa för barnet. barnet får en annan kroppskontakt, antikroppar via mjölken, mindre mängd bakterier osv. Jag är av den inställningen att amma bör man göra om man kan, helt eller delvis. Däremot om man har försökt och det inte gått av ovanstående eller andra orsaker så ska man heller inte behöva förklara sig eller ursäkta sig som jag varit med om många ggr. Jag kan också helt ärligt säga att jag struntar i vad andra gör. Min åsikt gäller bara mig själv, hur du gör har jag inte tid att lägga mig i    .

Vad är då min historia? Jag har ammat alla mina fyra barn. Vissa har jag ammat ganska länge(2år)  och andra kortare(6mån). Jag har ammat så länge barnen själva velat ha helt enkelt. Emma var först ut och som nybliven mamma och förstagångsammare kunde jag ingenting. Jag ammade och ammade och ammade. Ammade jag inte så skrek hon. Skitrolig unge, verkligen   Eftersom det stod att barnen skulle få äta så mkt de ville och så ofta de ville så parkerade jag i soffan och ammade. Ungen åt minst en timme per gång och hade ett uppehåll på en kvart då vi bytte blöja innan hon skrek och ville ha mer mat. Mjölken flödade men inte fasen blev ungen nöjdare för det. Vi försökte med flaska några ggr och då var hon nöjdare men det var ingen hit ändå. Hon skrek mer istället fast av andra orsaker- magont/kolik. Jag fortsatte amma. Vid fyra månader började vi med smakisar på inrådan från bvc. Emma var lite spinkig och behövde gå upp i vikt. Ungen älskade mat från första stund. Vi har en bild på henne där hon hugger efter skeden med gröt  Ju mer hon åt desto mindre ammade hon. Det ar itne intressant helt enkelt. Hon är en sån unge som gillar "fläsk och pärer" . Hon ammade först och fick mat sen och så ammade vi igen. humöret förbättrades inte. Hon fortsatte skrika som besatt men nåja, alla barn rä väl inte solstrålar  När hon var sex månader vägrade hon en dag att ta bröstet och hon fortsatte vägra. Vi försökte och försökte men hon gick från amning hela tiden och smakisar till ingen amning. Gissa hur mina boobs mådde   Jag fick ta till pumpen istället och frysa in för hon vägrade dricka min mjölk. Jag gjorde mat på den istället tills den minskat så mkt att jag itne längre hade besvär av den.

Med andra ungen var jag beredd på att amning tar tid! Och tid tog den. Hon åt och åt och åt som Emma för att en dag bara sluta. Hennes amningar gick i perioder för att helt avta och då fick vi sonda istället. Den här gången fick jag sitta i pumprummet på Ackis och försöka få ut några få droppar medan andra satt och producerade som kor. Jag släppte int till pumpen utan det fick bli ersättning i sonden istället. Jag vägde, ammade, vägde ochs ondade resten. Skoj, skoj... När hon friskat på sig åkte vi hem och fortsatte amma. Hon var mager som en sticka även hon så jag fick återigen order att börja med mat vid fyra månader. Jo men visst. Den här ungen vägrade äta nånting  Antingen ammade hon eller så sondandes hon när hon blev sjuk men ngn annan konsistens gick inte. När hon var runt 8 måander fick vi ett ultimatum av läkarna. Eftersom hon inte åt så skulle jag antingen forsätta amma eller så skulle hon sondas på heltid. Oj, vilket svårt val  Vi fortsatte amma. Amningen var verkligen ingen njutning men vad gör man????  När hon var runt året kom hon igång med att äta några få saker men ammade gjorde vi i två år innan det mesta av maten kom på annat sätt in i kroppen. Välling utgjorde basföda bra länge efter det, välling gjord på mjölk för att bli en näringsdryck. Näringsdrycker vägrade nämligen damen till dietistens stora förtret.

Ida kom sen bara några månader efter jag slutat amma Linnéa och ska sanningen fram så var jag less redan innan jag börjat. All amning med Linnéa hade varit arbete och alla andra aspekter hade försvunnit på vägen. Jag började dock amma henne och åt gjorde även hon hela tiden utan att gå upp speciellt i vikt. Vissa har grädde i tuttarna, jag har väl då lättmjölk eller nåt. Nej, men utdrivningen krånglar en hel del och gör att mina barn får slita lite mer för att få ut nåt. Inte hjälper det heller med syntocinonspray  Ida ammade jag tills hon fick nog och då var hon nog runt 10 månader. Vi var båda rätt nöjda med beslutet  .

Erik nu sist. Då hade jag fått vila rätt länge med amningen och det var mysigt igen. Han älskade det, jag älskade det men inte fasen gick han upp i vikt för det  Vi gjorde nu så att han fick amma så mkt han ville men när han ammat i tre timmar i sträck fick han också flaskan för rimligen borde nog mina tuttar fått bra med siganler att det behövdes ner efter det  Fast Erik och flaska är inte ett äktenskap gjutet i himlen. Han tuggar på nappen, suger två tag, biter lite på den, tar ut den och tittar på den. Han har aldrig varit särskilt förtjust i den, varken nu eller förr. Det fick bli amning även där och smakportioner istället.