Nu vet jag inte varför andra bloggar. Jag läser väl i ärlighetens namn inte så  värst många bloggar heller. De få jag läser är Carolas(Familjen Annorlunda ni vet) som jag läst sen tidernas begynnelse, nåja sen hon började blogga iaf för många år sen. Sen läser jag en blogg om EB, en om Trisomi13 och så Bondmoran för att hon är så himla rolig. Jag vet inte varför jag fastnat för dessa men jag gissar att det handlar om deras sätt att skriva. Carolas är bäst! Även om ämnena inte alltid är roliga, ffa inte sista tiden så är hon liksom en del av vardagen. Jag känner henne och barnen. Lite konstigt men så är det. Hon är ibland hos grannen och varje gång är man på väg att hälsa men jag är feg  

Själv började jag blogga eftersom jag har skrivklåda. Jag har alltid skrivit mkt. Jag älskar att skriva. Bara tanken att få vara någon annan, vem som helst... Jag har massor av idéer men tiden räcker inte till. Jag får mitt lystmäte tillgodosett genom att skriva här antar jag. Eller nä... Men nu har jag en kompis som skriver massor med noveller. Hon håller faktiskt på att skriva sin egen novellsamling om sin familjehistoria som jag är sjukt nyfiken på att läsa. Hon har blivit publicerad flera ggr och nu ska hon vara med i en novelltävling. Jag tror baske mig att jag ska skicka in nåt om jag kommer på nåt om ämnet förnekelse. Det får ligga och processa i hj'ärnan ett tag så får vi se om nåt dyker upp. Annars sätter jag mig väl på vinst och förlust. Det är lite så jag ofta jobbar när jag skriver. Jag har ingen klar idé över vad som ska skrivas utan det kommer ändå. Jag känner inte igen mig i författares beskrivning av mödan med skrivandet. Att skriva om en mening 100 gg innan man är nöjd. Jag skriver och skriver och skriver. Storyn byggs upp under tiden jag skriver utan att jag själv vet vad som händer. Efteråtnär jag är klar kommer processen med att rätta och utveckla så klart men inte under tiden jag skriver. Jag kan nog lugnt säga att jag aldrig blir någon deckarförfattare för där om nån annanstans måste man väl ha målet klart gissar jag för att kunna bygga upp ledtrådar och annat. Det är inte för mig  

Däremot skulle jag gärna få en månad ledigt för att bara kunna skriva! Det vore så underbart att bara få sätta sig och börja skriva en berättelse utan tvånget att ta hand om familjen. Eller kanske att få lämna på dagis/skola som vanligt men istället för ratta bilen till jobbet så får jag sätta mig och skriva. Om alla har rätt till en egodröm så är det min!

Appropå drömmar! Vad har ni för drömmar och ambitioner? Under hösten fick jag göra en livskompass med psykologen på företagshälsan. Otroligt nyttigt och lärorikt. Jag insåg vad jag brann för i livet. Jag insåg vad jag inte tycker är viktigt. Just att få reflektera över det för när gör man annars det? Inte jag iaf. De 5 timmarna var mina timmar där bara jag fick bestämma och tycka till, drömma. Förutom min familj som alltid kommer först, varenda gång utan konkurrens så insåg jag att samhällsengagemang är viktigt för mig. Jag insåg inte riktigt att det var det som var mitt jobb förrän jag pratade med psykologen. Det var en insikt och jag har nog varit lite korkad för det borde jag förstått ändå. Jag skulle också hemskt gärna vilja åka till någon av alla katastrofer och hjälpa till. Som vad vet jag inte faktiskt och det spelar inte så stor roll utan bara känslan av att göra en insats. Synd bara att gratisarbete inte direkt är förenligt med familjen men det finns ju en tid sen också när barnen flyttat hemifrån. Ingen blir gladare än jag om svältkatastrofer och krig har upphört tills dess, precis som ingen är gladare än jag om jag blir arbetslös pga det inte finns ungdomar som behöver vår verksamhet men tyvärr ser det nog inte så lovande ut just nu. Tvärtom skulle jag vilja säga!

Ni har väl sett och läst Aftonbladets reportage ifrån Afrika nu? Om inte, gör det!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag slutade skriva eftersom jag helt enkelt inte hade nåt att berätta. Vem vill läsa om när jag jobbar, jobbar och jobbar liksom? Ingen. Ekorrhjulet det gångna året har inte varit klokt. Vakna, jobba, hämta ungar, laga mat, skjutsa ungar och sen sova...

4 novemeber började jag en jäkligt besvärlig resa. Den där man kämpar mot kroppen och vågen. Resan för att gå ner i vikt. Jag vet att jag har allting mot mig. Jag äter redan bra men ser ut som en medicinboll. Läkare, flertalet, säger att jag är en öv...

Vi har bestämt oss för att flytta, tror vi iaf. Huset vi bor i kräver sjukt mkt jobb. Huset är i halvdant skick. Det finns inte ett enda rum där det inte behöver fixas nånting. Vissa rum saknar värme, andra saknar förvaring som måste platsbyggas meda...

Emma har bestämt sig för att byta klubb. Hon har nu provtränat med båda klubbarna men beslutet kom i måndags då hon kände att hon litar på tränarna i ena laget. De är schyssta och tillmötesgående. Tjejerna i laget är också välkomnande och de tränar h...

Jag som alltid har sån skrivklåda har senaste månaderna inte haft tid att skriva. Hemma är det fullt ös och på jobbet är det ännu värre. Jag har vid ett par tillfällen "tagit ledigt" från kvällsaktiviteterna och ägnat kvällen åt att bara vara, ladda ...