Kl sju en septemberkväll är det kallt och mörkt när man spelar match. Väldigt mörkt och väldigt kallt. Jag längtade efter vantarna. Jag använder knappt det på vintern.

Om man dessutom möter starkt motstånd och tvingas släppa in inte mindre än 6 mål trots att man är matchens bästa spelare så kan man bli lite sur och ilsk. Så ilsk att man kastar sig framför motståndarna. Motståndarna måttar samtidigt en riktig spark som hamnar på ens revben.

Så kan man göra. Om man heter Emma. Emma som med trolig revbensfraktur gråter lite innan hon ställer sig i mål igen för att avsluta matchen<3