Idag har jag varit till psykologen för andra gången. Jag måste säga att min tilltro till den professionen börjar öka. Min första och länge enda kontakt med psykolog fick jag när jag gick på mellanstadiet. Jag tror att mamma sökte för at jag var ska vi säga det "mindre trevlig hemma". Det kan stämma. Jag var inte världens snällaste barn i tonåren. Hade jag fått mig själv tror jag att Lundsberg hade fått en elev till  Då fick jag höra från psykologen att det var mitt fel att jag var mobbad i skolan. Jo, jag var mobbad. Jag var tjock och det räckte liksom ihop med att jag var rödhårig. Psykologen sade faktiskt rakt ut att det var mitt fel att jag mobbades eftersom jag var tjock. Jo, hon sade det! Hon sade det och skolsköterskan sade till mig i fyran/femman att jag var fet och måste banta. Finfina ord att säga till en känslig tjej i 11-12årsåldern. Det blev jättebra resultat av det. Verkligen! Jag slutade äta. Jag är fortfarande tacksam för mina fina vänner som slog larm till mamma om att jag inte åt i skolan(och inte hemma heller). Det gick aldrig FÖR långt. Däremot har jag fortfarande problem att äta ensam i offentliga miljöer. Jag är faktiskt hellre hungrig än sätter mig ensam i restaurangen på IKEA eller McDonalds eller liknande. Jag inbillar mig att folk stirrar på mig då. Idag vet jag att det är inbillning så oroa er inte. Jag är frisk  

Däremot fick vi börja hos psykolog på jobbet eftersom det varit lite jobbigt där. Idag var andra gången. Första var mer än presentationsrunda av mig, mitt liv och så. Idag trodde jag att vi skulle diskutera lite strategier kring kommunikation men det blev inte så. Vi diskuterade en hel del stress istället. Tro mig, det behövs!

Jag har nog de allra flesta symtom på utbrändhet man kan ha. Magen är kass, spänningshuvudvärken har utvecklats till migrän, sömnlösheten är total(nej, inte pga barnen), minnet är icke existerande, yrsel, ljudkänslig, matthet i kroppen. Jag är inte dum. Jag vet att jag är farligt nära. Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska göra för att komma ifrån det. Det får jag hjälp med.

Det är dock lite lustigt att många av de saker som jag får höra nu har jag vetat själv. Jag måste bli bättre på att sätta mig själv i centrum, bli bättre på att kommunicera MINA behov, ställa högre krav på den jag bor ihop med att han ska ta sin del av ansvaret, planera in egentid och Vi-tid i kalendern, släppa kontrollen lite och våga överlåta ansvaret med risk att det drabbar barnen... Skitlätt att säga, VÄLDIGT svårt att göra. Ännu svårare när man är ett kontrollfreak... Måste nog gå hem och läsa Familjens projektledare säger upp sig. Varenda ord i den boken är skrivet för mig.

Jag har fått läxa till nästa vecka också. Jag ska göra en livskompass. Jag gissar att det kommer bli en tankeställare. Vart är mitt liv på väg? Vart skulle jag vilja vara på väg?